Tore Aspebo minns (Del 19)

Soutujärvi hembygdsblad nr 2 2006 avslutade Tore sin berättelse om militärlivet i Jägarskolan, Kiruna. Här fortsätter han om återinträdet i det civila livet igen.

 

Åter till arbetslivet

Samma dag som jag muckade från det militära ringde jag till LKAB och sökte jobb. Jag var välkommen att börja där på måndag.

 

Jag fick börja som hantlangare i långhålsborrning i Kaptensgruvan i Malmberget. Jag trivdes dock inte med arbetet, varför jag sökte jobb hos LKAB i Kiruna. 1957 flyttade jag till Kiruna och Luossavaaragruvan där jag fick börja med skutborrning i raslastningen med Hilding Eriksson och Holmfrid Egmalm. Därefter fick jag börja med strossborrning med ett kedjematat borraggregat. Eftersom orterna vette ut mot dagbrottet var det enbart torrborrning som förekom. Det är konstigt att jag inte fick stendammslunga av den dåliga arbetsmiljön.

 

Efter detta fick jag fortsätta att borra med en handhållen borrmaskin utan några som helst förkunskaper. Det blev många dråpliga situationer och livsfarliga sådana innan jag behärskade den något så när. Borrmaskinen var luftdriven liksom matarbenet som hade till uppgift att mata fram maskinen allt eftersom borren sjönk in i berget. Man skulle med matarbenets hjälp balansera och få lagom tryck bakom borren då man gjorde påhugg för borren. Jag slet som ett djur. hade man för mycket luft i matarbenet resulterade det i att borrmaskinen for upp i orttaket och när man lyckades med konststycket att balansera maskinen rätt då fäste inte borren, utan den dansade som den värsta steppdansör efter väggen. Med svetten rinnande kunde jag äntligen få fäste med borren. Borrdammet ur hålet fastnade i ansiktet och på kläderna, varför det var svårt att bli helt ren efter skiftets slut.

 

Med tiden lärde jag mig att köra maskinen och då arbetet betalades med pris per löpmeter borrhål kunde man komma upp i en förtjänst av 8 kronor i timmen.

 

Orterna som mynnade ut mot dagbrottet strossborrades under vintern då rasrisken var mindre. Kallt var det och min arbetskompis kom på den ljusa idén att börja elda med dynalit som brann med en blå låga och värmde bra.

 

Vi beodrades att på övertid en söndag skrota(rensa, bryta ner lösa stenblock) från bergväggen i dagbrottet hängande i en livlina 60-70 meter ovanför ortsulan. Arbetet var kusligt men måste göras. Sven Åhult och Hilding Eriksson bland andra ingick i arbetslaget. Vi bodde i en av ungkarlsbarackerna på Ön. Till jobbet åkte vi med spårvagn som utgick från lokstallarna. På spårvagnen fick man köpa Kirunas lokaltidning Norrlandsfolket.


Tore Aspebo minns (Del 20)

Tore berättar fortsättningsvis om hur han föll i Malmbergsgruvan och bröt ena benet vid vristen. Efter 6 veckor i gips fick han en klack i gipset vid återbesöket.


Tore fortsätter:

Vid det första steget gick skadan upp igen med operation och spikning av de lösa benbitarna som följd. Ny sjukskrivning i nio månader. Väl på jobbet igen efter en tids rehabilitering fick jag börja med fältortsdrivning. Här var jag med om en skräckupplevelse i stigorten och den satt i ganska länge. Detta var kanske en bidragande orsak till att jag valde ett annat arbete senare. Detta hände: Jag hade drivit stigorten ungefär 35 meter upp, salvan var färdigborrad och jag klättrade med min dynamitvätska innehållande 20-25 kilo dynamit och färdigapterade tändhattar. Allt i samma väska som brukligt var. Väl uppe i stigorten ställde jag väskan på stegen. Då jag skulle kliva upp på stegen vickade den till och väskan föll ner 35 meter på berghögen. Mitt liv passerade revy då jag var säker på att laddningarna skulle detonera. Jag hörde dunsen medan jag tryckte mig mot stegen. Då explosionen uteblev, klev jag ner på darrande ben med kallsvetten rinnande. Nere på berghögen slet jag snabbt upp bunten med de färdigapterade tändhattarna ur dynamitväskan och såg att tändhattarna var buckliga och dynamiten söndermosad. På darrande ben gick jag till dynamitförrådet och hämtade ny laddning. Väl uppe igen var jag mycket försiktig då jag handskades med sprängmedlet.

 

Nåväl, allt slutade lyckligt eftersom jag skriver detta. Det inträffade många arbetsplatsolyckor med dödlig utgång vid den tiden i LKAB då flera arbetskamrater miste livet.

 

Min första bil, en folkvagn av 1956 års modell, köpte jag sommaren 1960 och på hösten 1961 slutade jag vid LKAB. Jag ville pröva på något annat igen – en säkrare arbetsplats framför allt.

Det blev skogen igen då jag började som brosslare (hjälplastare) åt Valdemar som körde Algots häst. Vi arbetade med körning i Sururova längs Vaikkojärvivägen. Vid Makkojoki stod vår barack och ett stall för hästen. Eftersom jag hade bil turades vi om att ligga kvar i baracken och sköta om hästen varannan natt så kunde den andre åka hem. Körningen varade i en månad, varefter jag deltog i timmerdrivningarna efter Torneälvsvägen vid Pirttilahti. Där pågick drivningarna i två säsonger. Sommarjobben bestod mest av hyggesrensning, gallring av skogsplantering, hyggesbränning, skogsstämpling samt uppröjning av transportvägar.

 

Jag kommer ihåg en episod då vi skulle hyggesbränna i ett område vid Äijäjärvi. Vid utloppet från sjön fanns en flottningsdamm med tillhörande koja, den var i privat ägo sedan flottningarna i Äijäjoki hade upphört och tillhörde en vittangibo. Kronojägare Roine Fergman (en stockholmsgrabb) som ledde hyggesbränningen sade, jag har sagt åt ägaren att flytta kojan till ett visst datum och det är inte gjort. Han kollade att kojan var tom, varefter han tände eld vid husknuten. Den brann ner samtidigt med bränningen av hygget.

 

Då jag började som huggare köpte jag min första motorsåg, en Homelite, vägande 7,8 kg. En blyklump om man jämför den med dagens lättviktare. Den var ändå motordriven, som man fällde, kvistade och kapade träden med. Då man jämför den med timmersvansen som jag började min skogliga bana med i min ungdom, underlättade den arbetet. Detta även, om den förde ett öronbedövande oväsen.

 

Jakten

Under min anställning i Domänverket jagade jag älg i tre älgjaktsområden mellan Torne- och Kalixälvar. Första året var jag med i ett lag med Albert Orrmalm och Bror Årholt. Under den andra jaktdagen sköt vi ett djur som föll på ett svårt ställe – i en bottenlös myr med några grästuvor. Men med långa störar som stöd kröp vi över den ganska breda myren. Med älgen fördelat på tre fick vi hämta köttet till fast mark och vidare till Pentinrovakojan vid Äijäjoki där vi hängde upp köttet. Morgonen därpå startade jag så pass tidigt från kojan att jag hann med Kirunabussen till Svappavaara, varifrån jag tog taxi. Den transporterade oss hem med köttet och mina jaktkamrater.

Jag har aldrig varit riktigt intresserad av älgjakten. Då jag jagade i lag med Oskar Eriksson gick vi ut från Aijäjärvikojan och jagade av ett område mot Pruniuksenpalo. Jag gick efter Oskar med geväret på ryggen och var allmänt ointresserad av jakten. Oskar sa att det inte var roligt att jaga med dig när du går med vapnet på ryggen. Tänk dig om det står en älg bakom granen där, inte hinner du få ett skott på den. Vänta, jag går och kollar, varpå jag gick en runda kring granen. Inte fanns där någon älg. Du har burit geväret i handen skjutklart helt i onödan. Efter den dagen gick vi inte i samma lag.

 

I nästa licensområde där jag deltog i jakten låg mycket otillgängligt mellan Koiravaara och Kalixälven – bakom eller öster om Piilitunaturi. Där fanns inga vägar, så vi fick gå in i området. Råkade man skjuta ett djur mitt i området var det bara att ta fram kartan och kolla vart det var kortast att gå med bördorna. Antingen till Parakkavägen, Vittangivägen eller till Piilijärvi. Vi var sex man i laget och hade en tilldelning på sex älgar och vi sköt alltid fullt. Det var alltså ett otroligt slit att få hem köttet.


Tore Aspebo minns (Del 21)

Tore fortsätter sin berättelse. Som anställd i Domänverket deltog han i älgjakten under sin semester.



En tidig morgon i jaktkojan bakom Halkeavaara förberedde vi oss för dagens jakt. Efter att vi hade kollat vindriktningen bestämde vi oss för vilka som skulle på pass och vilka som pasställen som skulle besättas och vilket område som skulle avjagas. Jaktledarens förmaning var att, kom ihåg att björnen är fridlyst. Den som skjuter på en björn blir polisanmäld och får ta följderna.



Jag fick mitt pasställe inprickat på kartan och vi gick från kojan i gryningen och jag orienterade mig fram till passet. Väl framme lade jag ifrån mig ryggsäcken under en stor, gles och kvistig torrgran och kollade än en gång på kartan att jag var på rätt ställe. Därefter satte jag mig på en rot vid granstammen.



Efter ett tag gjorde jag upp en liten eld för att koka kaffe. Medan elden brann och jag väntade att kaffevattnet skulle koka upp satt jag och lyssnade på stillheten. Plötsligt hör jag ett knäpp bakom mig och steg som avlägsnade sig. Min första tanke var: En älg på flykt och jag greppade hastigt tag i geväret samtidigt som jag svängde mig om och osäkrade vapnet samt gjorde mig färdig för skott. Jag fick det bortflyende djuret på kornet på tjugo meters håll men höll in skottet. En stor björn!!! som nästan ljudlöst i fyrsprång for bort. Det kändes kusligt.



Jag kokade mitt kaffe och drack medans jag höll ett vakande öga på omgivningarna – om nallen skulle återvända. Några timmar senare kom jaktamraterna till passet som överenskommet var. Då hunden kom till björnspåret reste den ragg och nosade omkring i spåret. Den hade stått fem meter ifrån mig, bakom min rygg, antagligen på två ben för att bättre kunna se vad han hade framför sig och då den gick ner igen hörde förmodligen knäppet. Dagens jakt fortsatte med nya pass och nytt område att jag av utan att vi såg någon björn. Vi hittade senare under jakten en björnriven älg.



Domänverket började minska på antalet anställda och jag blev varslad om uppsägning eftersom jag var en av de senaste som blivit anställd.



Jag sökte mig åter till LKAB. Den här gången till Leveäniemigruvan i Svappavaara. Medan jag väntade på besked från LKAB, började jag på Henry Anderssons lappskomakeri som hade startat i byn. Jag jobbade där i två veckor med att skrapa renbellingar. Tillverkningen var i Rynbäcks gammelkåk, på nedre botten. Jag hyrde lägenheten på övre plan varför jag hade nära till jobbet.



Då LKAB erbjöd mig ett arbete i sovringsverket antog jag det.


Tore Aspebo minns (Del 22)

I förra bladet berättade Tore om sitt arbetsbyte från skogen till gruvan. Här fortsätter han.



Från bandpassare till ställföreträdande sektionschef

Jag började som bandpassare i sovringsverket i Svappavaara med arbetsuppgiften att skotta spill under bandtransportörerna. Allt eftersom det kom in nytt folk fick jag flytta till andra arbetsplatser i produktionen. Till sist hade jag jobbat och lärt mig alla arbetsmomenten i hela produktionskedjan där även processtyrning från kontrollrummet ingick. När jag väl kunde hela processen fick jag gå som driftreserv, det vill säga hoppa in där det saknades folk. Till exempel som mek.reparatör vilket hade statuskaraktär och jag fick några ören mer i timmen. Arbetet var att rent mekaniskt hålla driften igång, ofta provisoriska reparationer för att störa driften så lite som möjligt. Att bli befodrad till lagbas innebar att man fick mer ansvar, men också några ören mer i timmen, vilket var välkommet med tanke på dom usla lönerna som betalades.



Timlönen var baserad på ackord med antalet producerade ton malm, med ständiga omförhandlingar om man överskred en övre gräns på timlönen. Chefernas ständiga övervakning på arbetsplatserna så att inte arbetarna tog några otillbörliga pauser i arbetet. Kaffepauserna skulle tas på arbetsstället och ve den som tog sin termos och gick till ett lugnare ställe för att ta sin fika. Ofta stod dom nere i kulverten eller ”Rapadalen”, som förbinder verk och verkstäder med matsal och kontor, och stoppade alla som hade tagit för tidig rast och ställde dom till svars för smitning från arbetsplatsen.



På verkstäderna tillämpades ackord baserad på UMS, det vill säga att alla arbetsmomenten var tidsstuderade, där till och med att flytta blicken från ett arbetsmoment till ett annat mättes av tidstudiemannen som med tidtagarur följde arbetet, varefter man räknade ut tiden för arbetet. Detta var ett förhatligt lönesystem då det blev nästan omöjligt att få rättvisa ackord. Det uppstod ofta hårda diskussioner om det olämpliga i att använda UMS på rena renoveringsarbeten. Man kan med fog säga att det jäste i leden mot detta orättvisa lönesystem. Ett ackordsystem med ständigt höjda produktionskrav utan att det gav utdelning i lönekuveret. Jag var fackligt aktiv och var med på några förhandlingar som ombud för vår arbetsplats, Kross och Sovringsverket. På dessa lokala förhandlingar hade vi alltid med en ombudsman från Gruv 12:an. Han var alltid med i förhandlingarnas början, hårdingen som skulle förhandla fram ett bättre ackordssystem men han vek sig efter lite mothugg från arbetsgivarparten.


Tore Aspebo minns (Del 23)

Tore fortsätter sin berättelse om arbetet i Leveäniemigruvan.



Jag fick erbjudandet att börja som tillförordnad förman och genomgå ett psykologiskt lämplighetstest, vilket jag ställde upp på. Tydligen klarade jag testen då jag fick erbjudandet att börja en utbildning till arbetsledare.



Första steget i utbildningen var att läsa in vissa ämnen till grundskolenivå, vilket skulle pågå i tre terminer i Hjalmar Lundbomsskolan i Kiruna på min fritid. Då jag fick ett erbjudande att prova på en tjänst som arbetsledare i Anriktningverket tog jag den efter mycket tvekande.



Under min provtjänstgöring där bröt gruvstrejken ut(1969) och där stod jag som åsnan mellan hötapparna. Jag var ju kollektivanställd men även en tilltänkt arbetsledare. Jag satt varje morgon på chefsmöten där man dryftade dagsläget och jag kände på mig att jag inte hörde hemma där. Efter vissa påtryckningar från kollektivet tog jag beslutet att ansluta mig till dom strejkande, vilket jag även meddelade arbetsgivaren.



Efter ett par veckor delades det första strejkunderstödet ut, men eftersom arbetsgivaren betalade ut en grundtimpenning ringde jag strejkkommiten och förklarade läget för dem och skickade tillbaka understödspengarna till strejkkassan. Jag tror inte att jag uppfattades som en strejkbrytare bland kollektivet eller som strejkande av arbetsgivaren.



Efter strejken märkte man en tydlig förändring av arbetsklimatet genom att arbetsgivarparten höll sig mer passiv. Cheferna slutade smyga runt på arbetsplatserna och bevaka personalen. Arbetsledarna fick sina instruktioner på hur man man skulle förhålla sig mot sina underställda. Det kom en mer positiv anda på arbetsplatserna och man kan säga att läget normaliserades. Fikarum ordnades i anslutning till arbetsställena, man fick koka sin för- och eftermiddagsfika och arbetet flöt alltmer friktionsfritt. Facket fick mer att säga till om och arbetsgivaren var mer lyhörd än före strejken. Man började tillämpa medbestämmandelagen, MBL. Arbetsplatsträffar blev obligatoriska.



Det fanns ännu kvar av den gamla stammens arbetsledare som hade det svårt att förlika sig med att arbetarna fick mer att säga till om. En äldre arbetsledare tog mig i enrum och menade att jag var för arbetarvänlig och att vi arbetsledare måste hålla ihop. Det höll jag inte med om. Jag ville inte ha ett ”vi och dom”-förhållande då vi ju är ett lag som arbetar ihop, trots att jag råkade vara ledare för laget. Dom orden föll inte i god jord. Du kommer att få problem om du inte ändrar din inställning, menade han.


Tore Aspebo minns (Del 24)

Tore fortsätter här nedan sin berättelse om arbetet i Leveäniemigruvan. I förra avsnittet hävdade Tore sin rätt att få vara sig själv även som arbetsledare i kontakten med dom underställda mot en äldre kollega.


Man kan inte ändra på någonting som är medfött och jag har haft fördelen att ha den inställningen i senare skeden i mitt arbetsliv.


Min arbetsledareutbildning började innan strejken var slut men eftersom min utbildning pågick under fritiden så fanns inga hinder för mig att börja i den. Grundskolekompetensen läste jag in på tre terminer samtidigt som jag varvade studierna med internutbildning inom företaget. Efter utbildningen som pågick i två år fick jag mitt Arbetsledarekontrakt och fick jobb i Kross- och Sovringsverken.


För att lära känna de andras arbetsuppgifter bytte vi jobb med t.ex. planeraren för kross- och sovringsverken och mek.verkstan. Det som för min del var tänkt att pågå en kortare period kom att sträcka sig över flera år. Det var jobb som jag trivdes med eftersom jag kände till arbetsområdena utan och innan. Det var lätt för mig att planera underhållsstopp och att ta fram material och att det kom fram i tid då jobbet skulle göras.


Under projektet Le 75 då det var stora ombyggnader med en massa entreprenörer, blev jag tillfrågad om jag ville ta jobbet som byggkontrollant. Jag tog jobbet, vilket innebar kontroll av att arbetena utfördes enligt ritningarna samt kontroll av fakturor.


Arbetet var krävande men då jag hade skickliga kollegor som hjälpte mig att komma igång med jobbet gick det. Det här varade i sex månader. Det som jag fick lära mig under den här tiden var ett lyft för mitt fortsatta arbete. Mina arbetsuppgifter fortsatte med att jag placerades i kross- och sovringsverk som planerare och ställföreträdande sektionschef. Att vara planerare i ett verk som har kontinuerlig drift är inte det lättaste. Oftast blev man väckt mitt i natten om det hade inträffat ett haveri i verket. Då var det bara att klä på sig , fara ut och plocka fram reservdelar. Det hände också att man kunde avhjälpa felet via telefonen. Efter alla dessa år på planeringen är reservdels- och materialkatalogerna kvar i minnet. Ett samtal kommer jag ihåg då telefonen ringde vid tretiden en söndag morgon. Reparatören sa att vi har ett haveri på en maskin och vad som var trasigt, men att han inte hittar i katalogerna. Jag sa att ta fram reservdelskatalog nr … öppna flik … där hittar du reservdelen som heter … och att den finns i centralförrådet. Senare på morgonen ringde han och sa att mina uppgifter stämde och att maskinen var igång.


Tore Aspebo minns (Del 25)

Arbetet fortsatte med ombyggnader i sovringsverket där jag fick vara med att utforma maskinparken, med stor vikt lagt på att det skulle vara lätt att sköta och hålla rent, bland annat automatisk renspolning under bandtransportörerna.

 

Under om- och tillbyggnaden i sovringsverket löste i de ständigt återkommande spillproblemet i verket. Arbetena fortsatte och man började höra rykten om en nedläggning av Leveäniemigruvan. Malmbrytningen i gruvan upphörde också och man började ta malm från Kiruna för att hålla verken igång. Därefter började nedläggningen av verksamheten i gruvan, malmbehandlingsverken stoppades och förberedelser gjordes att stoppa dessa i malpåse. Under tiden pågick förhandlingar och information mellan fackliga organisationer och arbetsgivaren.

 

Föreningarna fick tillgång till arbetskraft om man presenterade ett eller flera projekt och själv finansierade dessa. Vid ett sammanträde med Puoltikaasvaara Idrotts och Fritidsförening(PIFF) fick jag i uppdrag att sammanställa projekt samt göra en kostnadsberäkning på varje delprojekt samt att göra en bidragsansökan till Gällivare kommun. Min bror Axel som satt i fritidsnämnden ringde mig på kvällen efter nämndens möte och berättade att PIFF har beviljats bidrag med 20.000 kr av sökta 40.000 kr. Efter ett möte med styrelsen fick jag starta projektet under förutsättning att jag fick lös arbetskraft och att jag ställde upp som arbetsledare.

 

Vi gjorde stora arbetsinsatser på motionsspåret ”Blå slingan” som tyvärr idag är delvis sönderkörd. Minigolfbanan fick en grundlig renovering(den var placerad där dansbanan står idag). Arbetena fortsatte tills anställningana vid LKAB upphörde. Man startade utbildningar arbetsförmedlingen byggde om en huslänga på Solbacken i Svappavaara.

 

Utbildningen för grundskolekompetens startade och jag började utbildningen som för min del pågick i tre veckor, varefter jag fick anställning på Alfa Term, ett verkstadsföretag i Kiruna med verkstadsplanering som huvudsaklig uppgift. Detta var ett projektarbete som varade i ett år. Därefter sökte jag till en snickarutbildning på AMU-center i Gällivare men det visade sig att det inte var den utbildningen jag sökte. Efter två veckor på AMU-center ringde Arbetsförmedlingen att jag hade jobb i Kiruna på ACU TEC, ett företag som tillverkade sopkomprimatorer. Jag fick anställning som planeringsteckninker. Det var ett projektjobb som varade i ett år, varefter jag blev erbjuden tillsvidareanställning. Jag tackade dock nej eftersom vi inte kom överens om lönen.

 

Efter den anställningen var jag arbetslös i två veckor, varefter jag fick en förfrågan från Arbetsförmedlingen om jag var intresserad av att börja som arbetsledare åt Gällivare kommun och ta hand om OSA(Offentligt Skyddade Arbeten), vilket innebar att man skulle vara arbetsledare åt folk med olika problem. Jag tackade ja till jobbet och dagen därpå var jag på anställningsintervju. Det blev så att jag kunde börja på en gång. Jag är ju redan här, svarade jag. Samma dag började jag med förberedelse och planering av skogsavverkning. Jag var förstås lite spänd över vad det är för slags folk som kommer.


Nyare inlägg
RSS 2.0