Tore Aspebo minns (Del 23)

Tore fortsätter sin berättelse om arbetet i Leveäniemigruvan.



Jag fick erbjudandet att börja som tillförordnad förman och genomgå ett psykologiskt lämplighetstest, vilket jag ställde upp på. Tydligen klarade jag testen då jag fick erbjudandet att börja en utbildning till arbetsledare.



Första steget i utbildningen var att läsa in vissa ämnen till grundskolenivå, vilket skulle pågå i tre terminer i Hjalmar Lundbomsskolan i Kiruna på min fritid. Då jag fick ett erbjudande att prova på en tjänst som arbetsledare i Anriktningverket tog jag den efter mycket tvekande.



Under min provtjänstgöring där bröt gruvstrejken ut(1969) och där stod jag som åsnan mellan hötapparna. Jag var ju kollektivanställd men även en tilltänkt arbetsledare. Jag satt varje morgon på chefsmöten där man dryftade dagsläget och jag kände på mig att jag inte hörde hemma där. Efter vissa påtryckningar från kollektivet tog jag beslutet att ansluta mig till dom strejkande, vilket jag även meddelade arbetsgivaren.



Efter ett par veckor delades det första strejkunderstödet ut, men eftersom arbetsgivaren betalade ut en grundtimpenning ringde jag strejkkommiten och förklarade läget för dem och skickade tillbaka understödspengarna till strejkkassan. Jag tror inte att jag uppfattades som en strejkbrytare bland kollektivet eller som strejkande av arbetsgivaren.



Efter strejken märkte man en tydlig förändring av arbetsklimatet genom att arbetsgivarparten höll sig mer passiv. Cheferna slutade smyga runt på arbetsplatserna och bevaka personalen. Arbetsledarna fick sina instruktioner på hur man man skulle förhålla sig mot sina underställda. Det kom en mer positiv anda på arbetsplatserna och man kan säga att läget normaliserades. Fikarum ordnades i anslutning till arbetsställena, man fick koka sin för- och eftermiddagsfika och arbetet flöt alltmer friktionsfritt. Facket fick mer att säga till om och arbetsgivaren var mer lyhörd än före strejken. Man började tillämpa medbestämmandelagen, MBL. Arbetsplatsträffar blev obligatoriska.



Det fanns ännu kvar av den gamla stammens arbetsledare som hade det svårt att förlika sig med att arbetarna fick mer att säga till om. En äldre arbetsledare tog mig i enrum och menade att jag var för arbetarvänlig och att vi arbetsledare måste hålla ihop. Det höll jag inte med om. Jag ville inte ha ett ”vi och dom”-förhållande då vi ju är ett lag som arbetar ihop, trots att jag råkade vara ledare för laget. Dom orden föll inte i god jord. Du kommer att få problem om du inte ändrar din inställning, menade han.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0