Tores hemsida

Kevät kesällä met pruukasimme aina panna ulos ahvenen rysät, silloin ku ahven kutui.
På våren brukade vi ha mjärdar ute då när aborren leker.

Ja niin meillä oli tänä kevännäki, meillä oli rysä Niliojassa, Vajolahden perässä.
Det hade vi den här våren också, vi hade våran mjärde i Nilioja i Vajolahti.

Ilma oli kaunis ja pikku linnut lauloit ja visertelivat kevätillan hämärydessä, ku met lähimme kokemhan pyytyksia.
Vädret var vackert, små fåglarna sjöng och kvittrade i kvälls skymmningen, när vi gick ut och vittja mjärden.

Ryshän oli tullut isoja komeijta nylky ahvenia, met otimme kalat risu haarhan ja punnitimme niitä kädessä ja huuli hymyssä komeasta saalhista.
I mjärden fanns det stora fina aborrar som vi tog och trädde på en kvist klyka och vägde dom handen med ett förnöjsamt leende på läpparna över den fina fångsten.

Lähtimme kotia pitkin polkua. ku tulimme Viktorin lammas aitauksen ja aluimme kiipua yli sen, sillon se karhu vihelsi toisella puolen aita, kylle se silloin veri pysäintöi ja met seisuimme kuin naulattu maahan.
Vi började gå hemåt efter stigen , när vi kom till Viktors får stängsel och började klättra över den då visslade en björn på andra sidan staketet , blodet frös till is och vi stod som fastnaglade i marken.

Mutta kuin se ensi chokki löysäsi niin saaphat toishen suunthan ja silloin menhin ette rapa kaarsi peräässä.
När den första chocken släppte vändes stövlarna i motsatt riktning och det bar iväg så att dyn stod som en båge efter oss.

Met kiersimme Kaivolanton ja vaara polkua kotiin. Ahvenet meillä olhin jäänhet jonneki.
Vi rundade Kaivolantto och i full fart hem på stigen efter bergskanten. Aborrarna hade vi tappat bort någonstans.

Kuin met makasimme portthaila ja saalusimme kuin ajo härät ja silmät pyöreät kuin kulkuset ja sydän löi kuin lamphan sapara, ja ihmettelimme ette kuinka met pääsimme karhun kynsisstä.
När vi låg på bron och flåsade som kör renar och med ögonen som hästbjällror och hjärtat slog som en får svans, och förundrades över hur vi kom undan björnens klor.

Silloin Brori tulle, ja met aluimme muistellemhan meän karhu jutusta, silloin Brori ei saattanut piättä naurua.
I samma veva kommer Bror gående till oss, och med andan i halsen började vi berätta om vårat björn äventyr, men då kunde inte Bror hålla sig för skratt.

Se muisteli ette het olivat olhet Lanton Birgeringas ulkuna ja Birgerilla oli ollu hauli matkassa, met näimme ku te tulitte, silloin se Birgeri puhalsi haulin piiphon. Ja siinä se oli se karhu.
Han berättade att han och Birger Lantto var ute och han hade hagel geväret med sig, vi såg när ni kom och då blåste han i gevärs pipan. Det var björnen.

En dikt av Nils Ferlin.

Nils Ferlinin runo.

 

Om världen blott ägde personer, med sinne för proportioner.

Jos mailma vain omistaisi ihmisiä, joilla olis vain silmä mittasuhtesen.

Den såge väl ej så bedrövlig ut som den faktiskt gör.

Mutta se ei näyttäis niin pahalta niin kuin se totella on.

Men jag tror till slut när jag hör deras pöbel skratt.

Mutta mie uskon lopultaki kuin kuulen roskaväen paisuvan naurun.

När en människa ramlar pladask och platt.

Kuin ihminen kaatu nurin rähmällen ja litteäksi.

När en stackare prövar på spinkna ben att lyfta från åkern en för tung sten.

Kuin se raukka yrittä , luisevan jaluittenpällä nosta pellullta liian raskaan kiveen.

När de flinar så dumt som den flabben där, åt min ståtliga skylt för min lumpaffär.

Kuin net virnistävä tyhmästi niin kuin tuo hohuttaija tuolla, minun lumppukaupan komealle kilvelle.

Att jag hatar dessa personer med sinne för proportioner!

Ette mie vihaan niitä ihmisiä joilla on silmä mittasuhtesen!

Som liten pojke fick jag följa med Valdemar och Lennart, de skulle föra hästarna på sommarbete till Vasikkarova.
Pikku poikana sain lähteä Valdemarin ja Lenartin kansa ku net viethin hevoset kesälaituimille Vasikkarovhan.

Väl framme i Vasikkarova släppte de hästarna fria, jag skulle vända hem därifrån, dom hade annat som de skulle syssla med.
Kuin tulime perille Vasikkarovhan laskethin ne hevoset irti ja mie pidin kääntyä siittä kotin, heillä oli jotaki muuta tekevä.

Jag blev förmanad att inte lämna stigen, utan att följa den då skulle jag hitta hem, stigen var bred och väl synlig.
Minulle sanothin ette juovatta polkua eikä jättä sitä, niin mie löyvän kotia, polku oli leveä ja näkyi hyvin.

Jag lovade göra som dom sagt och började gå hemåt.
Mie lupasin tehä niin kuin ne sanuithin ja aluin kävellä kotia pääin.

Jag gick väl i mina funderingar och kom till för mig en helt främmande ställe.
Mie kävellin omissa aijatuksissa, ja tuliin minulle aivan outhun paikhan.

Jag kom till ett staket bakom ett hus, men huset var vänd åt fel riktning dit jag var på väg.
Mie tulin talon takana aitauksen , mutta talo oli värhän suuntan minne olin menossa.

Min första tanke var att det måste vara Piilijärvi, jag fick panik jag måste fort tillbaks.
Minun ensi aijatus oli ette se täyty olla Piilijärvi, Minulla tuli panikki mie täytyn päästä hopusti takasin.

Jag vände mig om och tog några steg, stannade vände mig om och då snurrade allting om och jag kände igen platsen, jag var bakom Erkin Jussas hus.
Mie käänyin takasin ja otin jonku askelhen, pysäinyn ja käänyin takasin ja silloin kaikki pyörähti ympärimie tunsin paikanmissä mie olin, olin Erkin Jussan talon takana.

Äventyret slutade lyckligt.
Seikkailu loppui hyvin.

Försök till översättning av Spela kula, en dikt av Sten Selander, till meän kieli.

Yritän kääntä "Spela kula"." Pelata Kuula" Sten Selanderin kirjoittama runo.

Vi spelade kula på torget en dag, en liten förskole grabb och jag.

Pelasimme kuula torilla eräänä päivännä, pikku esi koulu poikanen ja mie.

Jag hade väl femti, han hade fem. Vi spelte och han förlorade dem.

Mulla oli ehkä viisikymmentä, hänellä oli viisi. Met pelasimme ja hän hävisi net.

Han snorade till och gav mig en blick, då jag visslade överlägset och gick.

Hän pahoillen silmäsi minua, kuin mie vihelsin halveksien ja menin

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port, och tyckte det var något fult jag gjort.

Mutta mie katusin ku tulin meän portille, ja tykkäsin ette olen tehny jotaki rumaa.

Jag gnodde tillbaka, men ingenstans kunde någon säga mig var grabben fanns.

Mie juoksin takasin , mutta ei misshän voinu kukkhan sanua missä se poikanen oli.

Jag skämdes, jag tror jag skäms för det än, när jag ser dom spela kula igen.

Minua hävetti, mie uskon ette minua hävettä vieläkin, kuin näen niitä pelamassa kuula taas.

Och jag ville ge , jag vet inte vad, för att en gång se den pojken glad.

Mie tahtuisin antaa , en tiedä mitä, ette kerrän saaisin nähtä sen pojan iluisenna.

Men nu är han säkert en stor, grov karl som släpar och sliter, jag vet inte var.

Mutta nyt hän on varmasti iso, vankka mies joka työntä ja raata, en tietä missä.

Och visste jag det, forslog det ej stort. Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Jos mie tietäisin sen, ei se isosti auttasi. Sitä ej koskan käy muutta mitä vääryttä on tehty.

Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män

Sitä ej voi jättä kuulia takasin ja hyvittä poikia, jokka on kankistunhet miehiksi.

Hemkörning av hö från myrslåttern var ofta en besvärlig procedur.
Vägar över myrar och surstråk måste trampas på hösten så att den bar häst och skrinda.
Det hände ofta att man körde ner hästen i en myr.
En höskrinda lastade man i regel 20-30 hässjestolpmellanrum.

Kasta ut noten - Heittä nuotan

Längden på en stor not kunde vara 90 famnar "Syltää" c:a 180 meter plus "tauko" repen c:a 100 meter. Hela noten ~ 380-400 meter. Noten kastas ut motsols.

 

Bildtexter:
Nostin
Tauko
Siulapelkka
Kopat
Siulat 16 varv/Aln
Nuottalauda
Mukkaverkko 20-24 varv/Aln
Särykset 28-30-32 varv/Aln
Miekka
Perä - 40-44-46 varv/Aln
Kieskapuu
Tupura

Att med yxa rensa den nerisade vattenrännan mellan brunnen och ladugården i 30-40 graders kyla.

Innan landsvägen byggdes.
Benämning på gårdarna och platser som de benämndes i dagligtal på våran dialekt.
Tydligare karta finns här.

Herre. Ge mig nu en så stor fisk, så att jag för en gångs skull kan tala sanning.

Herra. Anna minulle kerrankan niin isun kalan ette ei minun aina tartte valehella.

-"H..r..r..n perkele
Ha...ha...ha...ha
Kylle taisi harakka
chokiantua
e i satana ossaa lentää
ha..ha.ha. Voj saatana.
Tule kattoman"

Myrhöhässja - Saura

Sanka vitta - Har till uppgift att hålla ihop höhässjan.
Nelivälinen - Fyra mellanrum

Etthundra hässjemellanrum av myrhö motsvarar en kos årsbehov av hö

 

 

Översilningsdiken på myrslåttern

 

 

Översållningsdiken på myrslåtteräng

Med en rad av diken och fördämningar fördelade man vatten över slåttermyren på våren för att höja produktiviteten på slåttern. Dessa fördämningar gjordes tidigt på våren och balanserades med dammarna så att vattnet fördelades jämnt över hela myren. Ungefär två veckor före höbergningen stängde man av vattentillförseln från sjön eller bäcken samt öppnade fördelningsdammarna helt så att myren var torrlagd till höskörden.

 

 

Beredningsdikning av myr till slåttervall.

Verktyg från vänster: Leikkovikate, Kråka, Dikningsspade och Flåhacka (Kuokka)

 

Höhässja - Heinärehto

Höbärgning på vall. 50 hässjor vallhö motsvarade en kos årsbehov av hö.

Hässjestolpe - Rehtotolpaa

Naula

Hässjestång - Rehtoulku

Stötta - Tukipuu-nuet

Fämmi

 

Heinäsuova

När ladorna inte räckte till förvarades höet utomhus i dessa höställningar. Sockertoppsformen gjorde att vattnet rann av och höet höll sig torrt.

 

Mått

Höjden på benställningen: 170-180 cm å att djuren inte nådde upp.

Bredd: Ungefär 2-3 meter.

Längd: Stören i mitten hade en längd på 5-6 meter.

 

 

1. Gapet i lien för vallslåtter skall vara lika mellan roten och toppen på lien (se pilen). Längden på lien mellan 4-5 meter, kan variera.

2. Gapet i lien för myrslåtter bör vara ungefär 1 kvarter (se pilen). Längden på liem mellan 6-7 kvarter, kan även vara längre.

A-B måttet mellan Päälikapula och Keskikapula i lieorven eller Viikatenvarst ska vara måttet mellan armbågen och långfingerspetsen eller en aln.

Det fanns olika liemärken

- Handsmidd lie (Pajakallittuvikatet). Fick man tag på en handsmidd från Råneå så hade man en första klassens lie.

- Fabriksmärkesliar fanns bl.a. av:

• Hammerdahl

• Jungdahl, var hos vissa inte riktigt omtyckt. Man sa "Jungdali se poltta kaikkimaan".

Seivas tappi
Kornkärve - Lyhte nuthe
Kornhässja - Ohrahasio, Tomun ollin vanha paikalla ~1940.
Skära - Sirppi

Hasiohanko
Man lyfte upp kärvarna på hässjan. Skaftlängden 4-5 meter. Gaffellängden 50-60 cm. Bredd 25 cm.

 

 

 

-"Ska jag slå en gång till?"

-"Slå bara, den har varit så jävlig."

 

 

Pultin puut(Kastreringsbräda)

 

Kastrering av getabock med "Pultin puut".

-"Farsan, varför får inte jag en lillebror?"
-"Tyst mitt barn, ser du inte att jag är indisponibel?...Jävlar...Vilken nesa...Jag får skämmas ögonen ur mig inför koflocken nu när brunsten börjar. Du får gömma dig innan oktoberjakten börjar och akta dig för Bernt, han kan ju dra ett höftskott och träffa dig."

- "Skynda dig, det tar inte många minuter för grabben att cykla runt kvarteret."
- "Jäkta inte, jag slängde en näve kronor på gården. Det tar tid innan han har plockat upp dem."

-"Det här går inte, jag är överladdad. Jag får inte ner den i anfallsvinkel."
-"Försök att slappna av så jag kan bryta ner den lite grann. Det går inte att styra in den annars. Snälla... Jag brinner i skrevet."

-"Hur fan ska det gå?"
-"Försök en gång till."

 

På kvällarna samlas hela familjen för en trevlig samvaro med handarbete.

 

Efter dagens mödor, när alla i famlijen hade gått till ro för natten kunde mor i huset ägna en stund för sig själv och be "Gud som haver barnen kär...".

Efter veckans bestyr var det skönt att låsa ladugårdsdörren med en kvast och tvätta sig med varmt vatten från grytan.

Även andligt spis fick man när man samlades till bönemöte i någon av byns stugor. Det sades att det fanns en predikant som sjöng så starkt att väggarna bågnade och fönsterrutorna sprack.

 

Stor röding, med en nypa salt.

Kalles eskapader med byns samfällda avelstjur.

På väg till betäckning av kor i Muorjevaara efter en ackordsuppgörese med tjurhållaren, en nätt liten sträcka på 3 mil. Vid Avakkobäcken tog han rast, eftersom det var sommar och varmt var det mycket mygg. Därför smorde han in sig med beckolja och därefter även tjurens pung. 

Vid fortsatt färd efter några kilometer började tjuren öka farten därför att det började svida i pungen av beckoljan och endast fartvinden svalkade. Till sist var farten så hög att Kalle var tvungen att släppa tjuren. Goda råd var dyra. Fick beckoljan fart på tjuren så måste det göra likadant på mig. Sagt och gjort, ner med byxorna, en grabbnäve med beckolja på ballan... och fart blev det på Kalle. Han hant i kapp tjuren i Muorejevaara.

-"Lisa, bry dig inte om Guunnar. Du får låna den här tjuren. Han spränger mig"
-"Svenska Gunnar... Kom till playan i natt"
-"Jag kommer Juanita, men jag måste sätta Lisa på villospår"
-"Du skall få för Juanita... Din jävla bock. Här har man varit pilsk i en vecka och inte ett nyp har man fått. Det är bara Vanja som får service."
(Slå du Lisa, de här fjonget knäcker du inte. Det är nog kryckan som får mest stryk.)

(Varför skulle jag gå och skryta så vitt och brett om min virilitet... Åtta gånger på samma stånd... Hmmm. Jag har hållit på i två veckor men ännu har jag inte fått in den... Det här är sista chansen... Om man skulle sela på den rätta och köra in den... Stackars Lisa... Det måste vara miljön. Hur kunde jag glömma renhornet hemma?)

(Jag vet nog orsaken. Lisa som prompt vill att jag skall använda kordong... Hmm... AIDS-risken)

(Oh... Pedro... Vilken karl... Vilken tur att jag kunde charma honom... Stackars Gunnar... Han som skröt att han klarade av två fjällor samtidigt. Pyttsan... Han klarar inte av ens Lisa. Fan dom har rumstrerat om i sängen hela natten... Lisa stående på huvudet... För Gunar påstår att det går att flotta ner draggen fast den är mjuk, bara hålet är neråt... Sådär har dom hållit på i två veckor. Ooooh min älskade Pedro kom snart, det brinner i skrevet.)

(Jävla Gunnar... Åtta gånger på samma stånd... Inte ett skjut på två veckor... Jag undrar vad han menar med tekniska hjälpmedel... Blir det ingenting nu heller får jag ge efter för Pedro... Som han går på... Vackra svenska flicka... Undra på att man blir pilsk och ingen hjälp får man... Jävla Gunnar. Det är nog sista resan med han.)

-"Lisa... Vackra svenska flicka... Du vara gift med denna karl?... Jak elskar dej... Gullet"
-"Nej för helvete... Jag har aldrig sett honom förr, han har hängt efter mig hela tiden... Skit i honom Juan, vi går och tittar på dina etsningar och har lite kuttra sju, min älskling."

(Jag förstår inte vad han har som inte jag har)
(Stackars Lisa, nu blir hon blåst på sina miljoner)
(Blir hon på smällen, så blanda inte in mig... De känner inte vittnet till.)

-"Jag älskar dig Pedro... Du måste komma till Gällivare på Lappmarknaden, så jag får visa upp dig för mina vänninor"
-"Vanja... Jag skulle gärna komma, tillsammans med Juan men svenska Gunnar har hotat me att slå sönder ballkulorna om vi visar oss i Gällivare."

 

Tiger moth'en illa åtgången efter Saddam Husseins scud-missiler

 

(Vilken syn... Vilken syn... Oh... Jag tror jag får hjärtsnörp)

 

(Du kan känna dig lugn Gunnar jag tror att han är desarmerad och halstrad. Jag vet nog hur en slipsten skall dras.)

 

(De e bra Lisa och Vanja. Spela ut er sexapell... Kommer jag bara runt knuten så är hela resan ekonomiskt i hamn.)

 

(Min kortkorta skinnkjol tycks göra verkan)

Mel: Kors på Idas grav.

Hans uptåg och hyss kunde få helt okontrollerade former, som den gången han var på timmerflottning på Kaitumälven.

När flottlaget tog matrast så öppnade Måsaka sin ryggsäck, stoppade ner huvudet i ryggsäcken och åt det som fanns i matväg. När han var färdig med måltiden tog han upp sin emaljmugg ur ryggsäcken, drog ner gylfen i byxorna, tog fram sin slaka lem och klämde in den i handtaget på emaljmuggen.

Flottarlaget var inte varse med vad Måsaka hade i görningen förrän han stod upp med begynnande ståfräs. Han försökte dra ut sin lem ur emaljmuggens öra, men ju mer han drog desto styvare blev lemmen, till sist var den alldeles blålila.

Nu var goda råd dyra, med ett skri av smärta kastade han sig raklång i älvens iskalla vatten för att kyla ner lemmen. Och med flottarlagets dånande skrattsalvor kröp Måsaka upp ur vattnet och kunde försiktigt lirka ut sin lem ur gastkramningen.

Han var född till "Filur" denne Johan Erik Filipsson dy, i folkmun kallad "Måsaka". Otaliga är hans upptåg, han var full av hyss.

Denna historia belyser hans sinne för humor som kunde ta helt onkontrollerade former.

Hos Lantto i Puoltikasvaara var Johan erkkos Anna anställd som piga en sommar. En dag var Anna sysslesatt med klädtvätt vid brunnen på gården.

Måsaka kom gående från Vanhapiha och mötte Frans bakom ladan. Frans som var dövstum tecknade åt Måsaka att det stod ett kurvigt fruntimmer på andra sidan ladan och tvättade kläder. Frans som kände Måsaka utan och innan såg på honom att det vankades upptåg, Måsaka tecknade åt Frans att följa med honom.

De bägge kumpanerna smög sig runt ladan och stallet, fram till ingången till gödselhuset. På andra sidan gödselhuset såg de Anna stående, vänd ifrån dem vid brunnen, sysselsatt med att skrubba kläder på tvättbrädan. Måsaka tecknade åt Frans vad han hade i tankarna när han såg grimman hängande där på en spik på stallväggen. Han skulle som en hingst betäcka Anna där hon stod med baken i vädret.

Han öppnade gylfen och drog fram lemmen, som redan hade halvstånd. Frans som i sitt inre såg vad som skulle hända hade svårt att hålla sig för skratt, men tystades ned av Måsaka. De bägge kumpanerna smög tysta som andar genom gödselhuset och fram till stalldörren där grimman och tömmarna hängde. Försiktigt tog Måsaka ner tömmarna, trädde grimman över huvudet och gav tömmarna åt Frans varefter han börjde smyga sig fram till Anna, han hade ett präktigt stånd vid det här laget.

Frans som höll tömmarna sträckta kunde inte behärska sig längre, just som Måsaka skulle hoppa på Anna trängde ett återhållsamt skratt fram från Frans, vilket varnade Anna. När hon vände sig om och såg vad som var i görningen skrek hon av skräck

"Herra jesus 'lärstä'."

Hon svängde sig åt sidan för att komma undan Måsaka, varvid hon välte bykkaret. Snabb som en hermelin snode hon runt Måsaka, som hindrades av Frans sträckta tömmar, så att han inte fick tag i henne.

Han sprang efter Anna som en unghingst, med Frans hängandes i tömmarna, ylande av skratt och mellan skrattatackerna ropande

"Helvete, tokig gubbe", "Helvete, tokig gubbe".

Birger och Rudolf som var åsyna vittnen till hela händelseförloppet, satt på trappan till boningshuset, såg när Anna rundade ladugården och sprang in i huset och skrek av skratt, för hon kände till Måsakas hyss sedan tidigare.

De bägge kumpanerna satte sig på brunnen, Frans dubbelvikt och ylande av skratt medans Måsaka, plirade med ögonen, småskrattade åt ett av sina hyss.

Händelsen utspelades på 1940-talet. Ett lag med huggare och körare hade timmerdrivning en vinter i Hippanen, som är belägen på norra sidan Kaitumälven vid Björkudden.

Det har alltid varit brukligt att man under helgen turades om att stanna kvar i kojan för att utfodra och sköta hästarna, så att resten av laget kunde åka hem för en välbehövlig vila. Eller som man sade

"Vi måste hem och dra upp klockan"

Pendelklockorna på väggen hade i regel sju dagars gångtid. Därför drog man upp klockfjädern på Söndag, samtidigt skulle frugan servas så hon klarade sig till nästa gång.

Den här händelsen utspelades när det var Anttis tur att stanna kvar i kojan över helgen. Både huggare och körare åkte iväg på sina skidor, alla skämtade med Antti om hur de skulle fördriva kvällen och natten i sänghalmen.

Senare på kvällen när Antti hade utfodrat hästarna och ätit en stadig middag med potatis och amerikanskt fläsk lade han sig på britsen och lät tankarna löpa fritt, allt medan elden sprakade i eldhärden.

Han kom ihåg kamraternas skämt om leken i sänghalmen. Medans han låg där på rygg for tankarna hem till Pauki, till Elin. Nu går Elin i säng, lättklädd kryper hon ner under fällen. I tankarna klädde han av henne och han kände att lemmen började svälla, efter ett tag så hade han ett präktigt stånd. Tankarna skenade iväg och han såg för sitt inre kamraterna vilt parande sina fruar, tillslut kunde han inte bärga sig längre.

Han rusade upp ur slafen, röck ner  lappskorna från torkställningen, han hade inte tid att vända dem där de hängde med hårsidan innåt. Han drog på sig skorna utan att ge sig tid att knyta banden. Han rusade ut med bultande lem och bara en tanke i huvudet, hem till Elin så fort som möjligt för att tillfredsställa sina lustar.

Väl utanför kojan, i månskenet, hittade han sina skidor som stod mot husväggen. Han slängde ner dem på backen, trädde skorna i bindnings öglorna och iväg bar det med vild fart och med lemmen bultande av begär.

Ångande av svett svängde han upp från sjön mot gården, i fantasin hade han redan klätt av Elin.

Elin som redan låg och sov i utdragssoffan hörde det välbekanta ljudet när ett par skidor ställdes mot väggen. Hon klev upp för att öppna dörren, när hon tog i dörrhantaget och tryckte ner det hörde hon ett stön utanför.

Antti som under hela skidfärden hade hetsat upp sig kunde inte tygla sina känslor längre, när han höll i dörrhandtaget och kände när Elin tog i handtaget innanför dörren och tryckte ner den, då kunde inte Antti behärska sig längre och det gick för honom.

Med satsen rinannde ner för benet svängde han runt på bron, tog sina skidor, trädde in skorna i öglebindningarna och stakade iväg tillbaka till kojan. Han hörde Elin ropa efter honom, men han ökade farten och skämdes för sitt tilltag. Och innan morgonen grydde var han tillbaka i kojan som var helt utyld då han glömde stänga dörren när han rusade iväg.

På söndagkväll när arbetskamraterna återvände till kojan berättade Antti om sin helgdagskväll i Hippanenkojan möttes han av rungande skrattsalvor, för Antti var en god berättare.

Lövtäckt, när björklöven var fullt utslagna skar man sly och kvistar som man gjorde lövruskor som torkades i lövhässjor och användes som vinterfoder åt fåren.

Vägen till myrslåtter var ofta lång och man fick ofta ligger över i en torvkåta eller i bästa fall en slåtterkoja.

Slåtterarbetet var hårt och slitsamt.

Ibland så hade man med sig en get så att man fick mjölk.

Upp tidigt, göra upp eld i spisen, koka kaffe, väcka mannen med kaffe på sängen.

Sköta om kreaturen, mjölka och ge dom foder och vatten. Göra upp eld under grytan, samt skotta ut gödsel från rännan.

Hushållsbestyren är många och tunga.

Ofta var det kvinnan som fick hugga och bära in ved och vatten.

På vårvintern när brunnen sinade fick hon bära in snö till ladugårdsgrytan och tina upp vatten till både kreaturen och hushållet.

Vattentransport med "vesikelkka". På vårvintern när brunnen sina drog man vatten med "vesisavi" på "vesikelkka" från sjön eller bäcken. Ofta var det kvinnfolksgöra.

Klädtvätt gjorde man i ladugården, där man hade tillgång till vattengryta och eldstad.

Kläderna sköjdes i en isvak i sjön.

Enda möjligheten att torka tvätten var i köket.

Brödbak var ju ett måste i en stor familj, oftast varje vecka.

Lördag var skurdag, då knäskrubbades dom nötta trägolven med såpa och vatten.

Varje ledig stund användes till stickning av vantar, strumpor och tröjor. Gick man på byn och hälsade på tog man med sig stickningen.

Den här historien är från 1940-talet, personnamnen är fingerade. Historien har en verklighetsbakgrund.

Småbrukaren i byn hade anställt Ville att mot en fastställd kubikmetersumma hugga kastved åt honom.

Småbrukarhustrun Susanna, som var ett manhaftigt fruntimmer var lång och mager och av segt virke, var inte främmande för att hjälpa till i skogen. En dag var Susanna i färd med att kapa ett träd som var fälld över en björk, så att den stod som en båge. Hon stod i riset och sågade på trädstammen, när stammen kapades av så lättade spänningen på den nerfällda björken och den sprättade upp. Men Susanna hade trampat ner i en klyka på björken så hon följde med och upp i luften hängande med ena benet fast i björkklykan.

På den tiden bar inte kvinnorna underkläder utan hade bara en lång kjol på bara kroppen.

Och där hängde hon med ena benet upp i vädret, med kjolarna nerhasade och hela härligheten exponerad , hon var totalt hjälplös.

Ville som var i närheten, sysselsatt med att klyva veden, hörde ett skrik. Ville som var ungkarl stod där chockad av synen utan att komma sig för att göra någonting, vilket fick Susanna att med sin höga, gälla stämma ropa åt Ville

"Vad står du där? Har du inte sett en fitta förr, inte biter den om du tror det."

Varefter Ville med en. vad man förmodar, skammens rodnad på kinderna gick Susanna till undsättning.

Britta hade hittat ett bra bärställe i skogen. Hon gick där nerböjd, ivrigt plockande av bären. Djupt försjunken i sitt arbete märkte hon inte att hon fått konkurens om bären av en björn. Den var också fullt sysselsatt med att mätta sin hungriga mage utan att märka att Britta kom närmare. Inte förrän de stod på varsin sida om samma bärdignande tuva fick dom syn på varandra.

Björnen blev skrämd av Britta, ställde sig på bakbenen och gav till ett rytande. Britta som hade kalla nerver reste sig upp, drog upp kjolarna och skrek

"Har du inte sett en fitta förr, så nu får du se den."

Björnen som tydligen inte hade sett en sådan förr, lade ena labben över ögonen och verkade skämmas över vad han såg varvid han vände om och lufsade iväg med ett rytande.

Britta, hon vände om och sprang för allt vad hon förmådde hem. Jag råkade vara där när hon berättade historien och visade hur hon gjorde.

Jag förstår björnen, när hon stod där utan byxor med kjolarna uppdragna, det var ingen vacker syn.

Lassin Antti hade på marknaden i Gällivare sett en vig man som satte båda benen bakom nacken.

En kall vinterdag skull Lassin Antti med häst och skrinda hämta hem hö från en ströäng långt från hemmet. När han satt där på kuskbocken längst fram på höskrindan kom han att tänka på akrobaten på marknaden. Lassin Antti hade lång väg att färdas och medans han satt där ensam på kuskbocken fick han för sig att göra likadant som akrobaten. Efter en viss möda fick han ena benet och efter mycket möda fick han även det andra benet bakom nacken också, och där satt han och hur han än försökte och jobba så var det omöjligt att komma loss ur saxgreppet.

Under tiden hade hästen, som var gammal och van vid vägen gått i sakta mak till ströängen, vänt och lunkat hem i sin egen takt. Sent på eftermidagen kom hästen hem med tom skrinda men med Lassin Antti stelfrusen på kuskbocken hjälplös i ett saxgrepp. Gårdsfolket kunde bära in Lassin Antti i pörtet, tina upp honom och sedan befria honom från greppet. Även denna gång klarade han livhanken.

Lassin Antti som var affärsman och gjorde resor runt byar och samhällen fick höra om människans flygförsök. Lassin Antti som var känd för sin uppfinningsrikedom och fantasi. När han kom hem från en av hans många affärsresor hade han en klar bild av hur han skulle få människan att flyga som en fågel.

Han samlade en försvarlig mängd näver och vidjor och började tillverka vingar. Till startbana hade han utsett ladugårdstaket.

Det hade hunnit bli höst innan han var färdig med sin vingkonstruktion, gödselstacken i ladugårdsgaveln hade vuxit rejält och låg och jäste av kornas svampdiet och spyflugorna svärmade runt dynghögen.

Så en varm  höstdag då luften dallrade av värmen hade Lassin Antti vingarna klara och den första provflygningen kunde starta. Tänk att fri såsom fågeln ta sig en tur runt Moski.

Lassin Antti klev upp på ladugårdstaket, tog på sog nävervingarna och gjorde några prövande vingslag som en örnunge innan den lämnar boet. Med fårskinsmössan nerdragen över öronen tog han sats längs ladugårdstaket, bredde ut vingarna och tog språnget ut från taknocken, men tyvärr bar inte vingarna, dessa vek sig och han gjorde en störtdykning huvudstupa i dynghögen så endast benen syntes. Han räddades från en säker kvävningsdöd av en närstående åskådare.

Kalle Anderssons hemfärd med det tilltänkta hemgiftet, från Tjiska till Puoltikasvaara. Som medhjälpare har han Skums dräng iklädd kolt och åtsittande skinnbyxor(Fiettarihousut), näbbskor(Pauakengät) och med en lång vidja att driva kon med.

Gammalt tillbaka sa man att man ska akta sig för korpar. Det sades att de anföll och hackade ut ögonen, därför var det viktigt att skydda ögonen om man såg en korp.

Pigan som var ute på slåttervall och var klädd som seden på den tiden, utan underkläder, endast iförd tröja och långkjol. Medan hon gick där och räfsade hö såg hon en korp kretsa i skyn. För att skydda ögonen från korpens förmodade anfall slängde hon sig ner på grästuvan och drog upp kjolen över huvudet.

Drängen som kom och såg pigan liggande på tuvan med kjolarna uppdragna över huvudet och hela härligheten vidöppen tänkte att "OJ, OJ, OJ. Här är det serverat" varpå han skred till verket och tog för sig av det som bjöds.

Pigan som var livrädd men morsk skrek "Hacka bäst fan ni vill där nere, men ögonen kommer ni inte åt".

Jag skulle cykla till Puoltikasvaara och hälsa på Mormor och Morfar.
Efter drygt 10 kilometer efter skaulovägen sprang en ren upp på vägen ca 100 meter framför mig, den svängde höger och gick efter vägen mot Puoltikasvaara. Renen gick sakta och jag kom allt närmare, när det bara skillde några meter så bromsade jag in lite grann och cykeln saktade in med ett gnissel.
Renen blev antagligen rädd för den vände sig tvärt om och där stod vi och kollade varann rakt i ögonen.
Efter ett tag så började renen gå emot mig jag klev av cykeln och började backa.
Renen som nu sprang, kom allt närmare, jag vände mig om. Bakom mig vid dikeskanten fanns ett träd, den var inte hög men jag sprang dit ändå.
Med ryggsäcken på ryggen klättrade jag upp i trädet så fort jag kunde. Nedanför mig gick renen runt trädet och mitt på vägen låg min cykel.
Efter ca 10 minuter gick renen in i skogen, jag satt kvar en stund till för säkerhets skull.
Sen hoppade jag ner från trädet och sprang till cykeln och cyklade iväg.
När jag kommit en bit tittade jag bakåt och där stod renen på vägen, och då fick jag fart.
Hela cykelturen tog två timmar, PERSONLIGT REKORD.
Rekordet är nog renens förtjänst, men jag kommer nog att vara rädd för renar resten av mitt liv.

STINA ÅKEMALM