Tores hemsida

Berättelse som även är publicerad i Soutujärvi Hembyggdsblad.

Innan jag blir så här - att jag hör illa, luktar illa och ser illa, säger Tore Aspebo, vill jag berätta något av vad jag varit med om för hembygdsbladets läsare.

Som nybliven pensionär från sitt arbete i Gällivare Kommun, har Tore haft vänligheten att dela med sig av sina funderingar.

Hans hembygdsintresse är väl känt i bygden, då han under tiotals år arbetat aktivt med Soutujärvibygdens historia. Tore är alltjämt aktiv, nu i hembygdsföreningens styrelse.

Det känns konstigt att inte behöva engagera sig för brödfödan, men samtidigt är jag lite orolig för att kanske den nya "lönen" inte räcker till. Samtidigt dyker det upp minnesbilder om hur det en gång började - lite om privatliv och de första stegen ut i arbetslivet. Jag liksom alla andra på den tiden fick börja hjälpa till hemma med diverse sysslor redan innan skolåldern. Stående jobb för oss pojkar var att hugga ved och bära in vatten till hushållet och till ladugården från brunnen på gården. När vattnet sinade i brunnen på vårvintrarna, i regel i mars, fick vi dra in snö till ladugården i en bunke på en så kallad vattenkälke.

 

 

Till hushållet hämtade vi vatten från bäcken, om den var vattenförande, annars fick man tina snö även till hushållet. Vedhuggningen var för oss pojkar en mardröm, för huset var försedd med en vedspis som enda värmekälla där man eldade nästan dygnet runt. Det fanns även en öppen spis som man eldade i då det var extremt kallt ute. På lördag eftermiddag, efter skolan, var vi ålagda att hugga ved så att det räckte över söndan och det måste vara gjort före klockan 18. Efter det var det helg och då fick vi inte göra någonting av arbetskaraktär. Vi fick tvätta oss och klä oss i våra bästa kläder och vara lediga. Lördag kväll tillbringades ute med dom övriga ungarna.

 

År 1942 började jag i första klass i skolan med Emma Lantto som lärarinna, en bra lärarinna men snabb med pekpinnen att klippa till om vi gjorde ofog. I skolan gick det väl hyfsat för mig eftersom jag inte behövde gå om två år i samma klass. I andra klass hade jag samma lärarinna som i första.

Utöver sin familj och skolkamraterna fanns det en person i Tores grannskap som betydde mycket för honom under uppväxten. Tore fortsätter här sin berättelse:

Oskar Strand(1874-1953) eller Pikku Oskari, som namnet säger var han liten till växten, kanske 150-160 cm. Nenäsvaaran Oskari kallades han också och det tyder på att han kom från ödesmarksbyn Nenäsvaara, väster eller sydväst om Dundret vid Gällivare.

 

Oskar kom till Soutujärvibygden någon gång på 1930-talet som vandringsman. Han gick från by till by och från gård till gård och hjälpte till med gårdens sysslor mot mat och husrum.

 

Sent omsider hamnade han hos min farbror Adolf Filipsson eller Age som han också kallades i vardagslag och hans fru Margareta. Där blev Oskar väl mottagen och omskött. Han fick helt och rent på sig och blev en i familjen. Han hjälpte även här med gårdens sysslor.

 

Jag kommer ihåg Oskar som en mycket vänlig och varm människa. Ofta då han var på väg till Luspas affär, för att göra sina inköp av snus och halspastiller och kanske piptobak Tiger Brand åt min farmor Kajsa, fick jag följa med honom. Farmor bodde också hos Ages.

Oskars magiska kula

Många tandvärkar har Pikku Oskari trollat bort med hjälp av sin magiska mässingskula. Jag hade ofta tandvärk och då var goda råd dyra. Oskar som hade gåvan att bota, såg att kompisen led svårt av tandvärken. Då tog han fram smålandspungen, öppnade den och tog fram mässingskulan, som var ungefär 10-15 mm i diameter, tog en kaffekopp från skåpet, hällde i ungefär halva koppen med kallt vatten med skopan från vattenhinken.

Därefter satte han sig ner intill mig, lade kulan i koppen och tog morakniven ur slidan. Med kniven rörde han om i koppen, mumlade några besvärjelser och lade kulan mot min kind på det ömma stället och förde den runt. Jag kände hur värken släppte och jag somnade.

 

Oskar Strand dog hos Ages och är begravd på Soutujärvi kyrkogård. Varje vår planterar jag en vit blomma på hans grav för att hedra och minnas en gammal kamrat.

 

Hos tandläkaren

Osökt kommer tanken, hur fungerade tandvården när jag var ung, och varför hade jag så dåliga tänder? Så dåliga, att de gånger jag fick besöka tandläkaren så var det för att dra ut då det värkte. Det blev en eller flera åt gången och till sist alla.

 

Under barnaåren var min favoritdryck spenvarm mjölk. Så fort mor kom från ladugården med mjölken så ville jag ha ett glas och det drack jag med 2-3 sockerbitar om socker fanns hemma förstås. Efter detta brukade jag lägga mig. I tänderna fanns då lämplig grogrund för karies. Tandborstning var ett okänt begrepp, inte ens tandsköljning innan sänggåendet. Tandproteser var vanliga redan före tjugoårsåldern.

 

Ett tandläkarbesök som jag kommer ihåg hände under andra världskriget, 1943 eller -44. Jag hade åter haft tandvärk en längre tid, med inflamation som följd, värken var fruktansvärd. Hela käken var uppsvälld och huvudet var som en ballong. Till sist fanns inget annat att göra än att åka till tandläkaren. Men eftersom det inte fanns några bussförbindelser som gick att använda, återstod bara att ta taxi. Pappa gick till August Z Andersson som hade en av de få telefonerna i byn och beställde Uno Mickelssons taxi. Sent omsider kom Uno och vi stuvade in oss i bilen. Pappa satt framme hos Uno och jag i baksätet.

 

Eftersom det var min första bilresa var spänningen så stor att jag glömde tandvärken för ett tag. Vägen var smal och krokig med många smala träbroar över bäckar. Uno körde i sakta mak. halvvägs mötte vi en militärkolonn som var på marsch norrut, troligen mot den finska gränsen. Mötet blev vid en av de smala broarna. Då Uno såg kolonnen närma sig körde han åt sidan och stannade trots att han gott hade hunnit över. Han valde att stanna och sa åt pappa, vi har väl inte så bråttomt, för enligt bestämmelserna måste man lämna väg åt militärkolonner. Där stod vi medan militärbilarna passerade i gott och väl en timma. Under tiden hade spänningen släppt och jag blev åter varse om syftet med resan och började känna den bultande tandvärken.

 

Till sist kom vi iväg och nådde så tandläkaren, som efter en undersökning konstaterade att han inte kunde göra någonting, då käken var så svårt inflammerad. Han var ändå så vänlig att han ringde till lasarettet och iväg dit for vi med Uno som väntat på oss.

 

Vi fick vänta ett tag i väntrummet och där var spänningen så stor att tandvärken släppte. Jag viskade åt pappa, nu har jag ingen tandvärk mer, kan vi inte åka hem nu? Men innan pappa hann svara så öppnades dörren till mottagningen och jag blev kallad in. Jag placerades på en bänk och fick narkos. Det fick jag höra efteråt. Därefter blev jag opererad och fick dom trasiga tänderna utdragna. Färden hem kommer jag inte ihåg, för jag var så utmattad att jag sov hela vägen.

 

Skolan fortsätter

I klass tre och fyra hade jag Hjalmar Väste som lärare. Han var av den hårdföra typen, en gammal militär, och hans ord var lag, Och ve den som han fick ett ont öga till, den kunde drabbas av hans hårda nypor och nävar.

 

En gång föll jag i onåd hos honom. Vi fick hemläxa, vilket var obligatoriskt då. Vi fick lära oss att läsa utantill en psalmvers och räkna en lång rad med tal(matte). Jag han inte räkna alla talen och psalmversen gick knaggligt och rädd var jag att få stryk. På frågan varför jag inte hade gjort hemläxan svarade jag att jag inte hade hunnit och då såg jag hur han tände till. Han kom till min bänk. Jasså, du har inte hunnit, men jag ska nog lära dig. Och han klippte till med vänster hand där han hade ringen rätt över kinden och örat.

 

Gymnastiken med honom var rena militärdrillen. Man fick gå i givakt, armbågslucka, alla rörelser var på kommando. Vintertid utfördes gymnastiken på skidor. Alla som saknade egna skidor fick låna från skolan. Dessa förvarades uppställda i prydliga rader i skidstället mot magasinsväggen på skolgården. Övningarna började alltid med uppställning på skolgården i två led, med diverse övningar med bland annat lappkast. Och det var synd om den som inte hängde med, han blev straffad med att ställa sig först och spåra terrängen med ideliga uppmaningar att åka fortare. Väl framme vid målet, som ofta var Skaulo, Soutuniemi eller Haltiosarri, kunde man pusta ut, ångande av svett och helt utpumpad.

I fyran hade jag flera vikarierande lärare, bland andra Elsa Tornberg. Hon var modernare lärare är Väste. En annan vikarie var Ingrid Eriksson från Neitisuando. Hon var mycket omtyckt. Inte att förglömma Rosa Eriksson från Skaulo som var mycket för sång. Jag kommer ihåg en varm, solig vårdag då vi satt ute på backen utanför skolan och skulle sjunga allsång:Mandom mod och morske män, hette sången vi skulle sjunga. Flickorna som var lite frimodigare sjöng, men från grabbarna hördes bara mummel. Rosa blev arg till sist och läxade upp oss, men vad hjälpte det.

 

Då Ingrid kom tillbaka som vikarie för Rosa, fick hon höra om våra sångövningar. Hon tyckte att vi skulle visa för hela skolan vad vi kunde. Hon öppnade dörren till korridoren och ett fönster och sa, Nu, pojkar och flickor ska vi sjunga! Och vi sjöng så att det dånade i korridoren; det var ingen skönsång, men var så säkra, vi hördes. Nästa gång Rosa stod bakom katedern gav hon sura kommentarer, att då passade det att sjunga för Ingrid men inte för henne, och det blev samma vid nästa sånglektion, inte ett ljud från oss pojkar.

 

Jag kommer ihåg från betygsboken: Uppflyttas till klass 4, bör förkovra sig i välskrivning. Och visst minns jag att jag hade en ganska spretig handstil. Fröken Tornberg skickade mig till Emma Lantto för att låna något som hette lutningspapper. Det var ett papper med sneddragna streck, avsedda att placeras under skrivpappret så att det lyste igenom, detta för att få rätt lutning på bokstäverna. På så vis fick jag lära mig välskrivning.

 

I klass 4 hade jag lätt för matte eller räkning som det hette då. Jag var långt före dom andra i ämnet, och fick börja med femmans böcker innan skolavslutningen.

 

Teckningstävlingen

Året var 1945. I klass fyra utlystes en teckningstävling för Gällivares och Malmbergets skolor. Jag tecknade ett landskapsmotiv och blev trea i tävlingen och fick till pris en mapp med reproduktioner av svenska konstnärer och ett hedersomnämnande.

 

Till skolavslutningen insjuknade jag i röda hund och kunde inte vara med och ta emot priset. Jag fick dock hem priset med betygsboken. Uppflyttas till klass 5, betyg i teckning lilla a, kunde jag läsa i betygsboken.

 

I klass 5 fick jag en ny lärare vid namn Åke Berg. Han blev omtyckt och var duktig. Jag sålde en tidning, Såningsmannen som kom ut en gång varannan vecka och jag hade fem ex. att sälja. För det fick jag bonus och någon liten pryl. Åke Berg brukade köpa en tidning, annars var det svårt att sälja dom. Jag var blyg och hade svårt att prata för varan. Oftast stod jag i dörren och hade tidningarna framför mig så att de skulle se mitt ärende. Med darrande stämma frågade jag: Ska ni köpa? och fick jag ett nekande svar slank jag skamset ut.

I de tre senaste hembygdsbladen har Tore berättat om sina minnen. Han fortsätter här med det fjärde avsnittet. Vi är flera som känner igen oss i Tores berättelse.

 

Vårterminen i femman fick vi åter en ny lärare, Lennart Vikström från Karungi, som jag hade förmånen att ha tills jag gick ut skolan år 1949. Till och från hade vi vikarierande lärare, bland annat en från Malmberget vid namn Pedersen. Men även Ingrid och Rosa som jag nämnt tidigare.

Det var under krigsåren. Det kom flyktingar i en jämn ström från Finland på väg söderut. De färdades till fots efter hästkärror. Vi skolbarn fick förmaningar av lärare och föräldrar att inte gå och störa dessa hemlösa, varför vi kröp intill staketet som omgärdade skolan och såg dessa arma människor. De var på flykt undan tyskarna som härjade och brände hus och byar som var i deras väg på sitt återtåg från Finland mot Norge. Och vem vet om inte även Sirkka, min fru, var med i karavanen? Nämnas kan att Sirkka var en krigsflykting, som barn inkvarterad i Dorotea i Västerbotten.

 

Skolarbetet fortsatte för min del. Sommaren 1947 var jag med på skolresan till Stockholm. Vi inkvarterades i Kungliga Tekniska Högskolan. Vi hade det knapert hemma så jag fick inga fickpengar med mig. Däremot fick jag lite föring, matsäck. I min unikabox hade jag smörgåsar och en flaska mjölk. Väl på tåget råkade jag tappa unikaboxen så att mjölkflaskan gick sönder. Jag tömde boxen i toaletten men rengjorde den inte, varför den luktade pyton hela skolresan. Av resan ned kommer jag ihåg den höga bron över Ångermanälven, som vi passerade under natten och läraren Lennart Vikström väckte oss, så att vi skulle se den fina utsikten.

 

Vi stannande en vecka i Stockholm och fick besöka museer, Skansen och Apberget. Det var en upplevelse att komma ut i en tät trafikerad stad och få en massa nya synintryck. Smakupplevelsen var nog när vi fick vaniljglass. Det var så gott att vi höll på att svälja tungan. Det kan man ju förstå. Vi som hade vuxit upp med gravsaltad fisk och kött vid högtidliga tillfällen. En gång tidigare hade jag fått smaka Tomtebrus, en lemonad ungefär som samarin men med fruktsmak.

 

Efter skolresan var det slåttertid och tänka sig, att från huvudstadens kullerstensgator ta på sig ”smärtingarna”, dåtidens gympadojor, och med räfsan på axeln sätta sig i båten och vid årorna så klart. Det var ju småpojkarnas jobb att ro båten. Ro över den närmare 3 km långa vattnet till Skaulo och gå därifrån till fots till Sattajänkkä 3 till 4 km. Slå och räfsa hö på gungfly, gå och ro hem till kvällen, för att återinge vid 5-tiden på morgonen upprepa samma procedur. Den slåttermyren tog ungefär en vecka att slå.

 

Höbärgningen fortsatte till Vihvelövuoma efter den nuvarande sträckningen av Vaikkojärvivägen. Då var det cykelstig som passerade slåttermyren. Vid myrkanten stod en torvkåta som vi samsades om under slåttern med omgivningens sorkar och andra smådjur. Renarna som också tagit kåtan i besittning som skydd mot väder och insekter fick dock maka på sig så länge slåttern pågick och vi behövde den for att övernatta i.

 

Då vi cyklade dit satt jag på pakethållaren på Valdemars cykel. Tvåhjulingen var tungt lastad med liar, räfsor, mat och annat som behövdes och därtill en passagerare, så det var mycket tungt. Jag fick också stiga av i uppförsbackarna och springa efter. Avståndet hemifrån till kåtan är ungefär 11 km.

Höbärgningen i Vihvelövuoma klarade vi av på 6 dagar. Därefter fortsatte slåttern på Liikavaara-Kulasjärvimyren som vi arrenderade av kronan och den tog ungefär 2-3 dagar att slå.

Kulasjärvi (ordet kulas används till att beskriva onormalt stora fiskar, Alfed Orrmalms anmärkning) har eller hade jättestora abborrar och gäddor och det var lätt att ta upp matfisk därifrån. Farsan berättade att den sjön är dubbelbottnad. En gång när han i sin ungdom då familjen ännu var liten, och han och morsan bärgade hö där, började åskmoln att torna upp sig och det började mullra långt borta. De skyndade sig att lägga ut nätet, som han alltid hade med sig i ryggsäcken. De hade fått upp så mycket storabborre i nätet att det nästan satt en i varje maska. Det blev så mycket fisk, att han blev tvungen att bära hem dem på natten och rensa och salta ner dem.

 

Efter Kulasjärvi började höbärgningen hemmavid, på vallarna och det var himmelskt att komma upp på hårt underlag och bo hemma och när tillfälle gavs smita ifrån till badstranden som ligger där bäcken från Poultikasjärvi rinner in i sjön. En mycket fin sandstrand och välbesökt. Bäcken full av stenbetting eller kivikala, som vi småpojkar fångade med en jutesäck. Vi hade efter bäcken vissa namngivna fångstplatser, apaja.

 

Det var svårt för oss pojkar att stanna i höbärgningen då vi hörde skrik och skratt från badstranden medan solen gassade från en klarblå himmel. Speciellt avundades vi de barn som inte hade kreatur hemma. De var ju hellediga hela sommaren.

 

Efter höbärgningen som slutade någon gång i mitten av augusti var det dags att börja hugga vinterbehovet av ved. Samtidigt började höstfisket då nätterna blev mörkare. Det var vi småpojkar som satt vid årorna när man for ut med båten, oftast hade vi näten ända ner i Kivijoki och dit rodde vi morgon och kväll (ca 7 km enkel väg). Vissa gånger överraskades vi av höststormar. Det hände flera gånger då vi kämpade i motvinden hela Kukasjärvi och vi skulle runda Huutuniemi, att jag och min medhjälpare inte orkade ro i den starka motvinden. Vågorna slog in i båten och då fick vi vända och ro in i Vajolahjti, lämna båten i Nililahti (viken norr om Huutuniemi) samt ta oss hem till fots därifrån.

År 1948 började jag skolan som vanligt efter sommarlovet i slutet av augusti. Jag började i sjätte klassen med Lennart Vikström som lärare. I september var det potatisupptagning i 2-3 dagar och jag fick ta lov från skolan för att hjälpa till med skörden. Lovet från skolan var inte dumt, men själva arbetet med upptagningen var tungt. Skolarbetet i övrigt under den tiden måste ha passerat lugnt eftersom jag inte har några speciella minnen från den tiden.

 

Inge Andersson från Lappeasuando och jag var mycket goda kompisar. Han hade något nedsatt syn och tydde sig till mig. Han bodde inackorderad hos August Andersson Lantto, sin farbror. En episod kommer jag ihåg. Viktor Olofssons gamla boningshus, byggt av timmer, stod där kälkbacken är idag. Där sades det att det spökade. Nedanför huset stod en hölada och gångstigen hem till mig gick mellan dessa byggnader. Det var kusligt att gå där under mörka höstkvällar(någon utebelysning fanns inte på den tiden). Ofta hände det att vi pojkar smög oss dit och skrämde förbipasserande. Speciellt om det var flickor som gick var vi inne i huset och drog igång tröskverket som Viktor hade stående där. O, jösses vilket liv det blev på flickorna som sprang, snubblande med andan i halsen och försvann hem till sig.

 

Vi var ett gäng pojkar som alltid samlades till gemensamma hyss. Vi hade tillverkat trägevär och med en äldre kamrat som härförare, genomförde vi krigsövningar. En mörk, sen höstkväll skulle vi genomföra mandomsprovet. Vi fick stå uppställda i led utanför det omtalade huset i sluttningen. Huset saknade fönster och delvis golv och kallades alltså spökhuset. Öppningen där dörrar och fönster suttit gapade mot oss. En och en skulle vi på ledarens order ta oss genom huset. In via ytterdörröppningen, genom huset och ut genom kammarfönstret på andra sidan. Själv stod han i farstun och skramlade med skrot för att skrämma oss. Under kammargolvet fanns en jordkällare som var öppen och för att klara den fick man krypa över de kvarvarande golvbjälkarna. Inge som inte kände till huset så väl ramlade ner i källaren. Jag kommer ihåg hans skrik av skräck, men ingen fick gå in och hjälpa honom, Han skulle ensam klara av sitt mandomsprov. han kom upp sent om sider, men hade mardrömmar efteråt.

 

Vintertid brukade vi ibland gräva fallgropar i snön under stigen genom byn. En gång hade vi grävt bakom "Vuollon Villes" ladugård i akt och mening att få en äldre gubbe från västra bydelen att ramla i, men det uppdagades i tid.

 

Via skolan fick de elever vars föräldrar räknades som "mindre bemedlade" kläder och skor. Då det var många i byarna som tilldelades utrustning under sin skolgång behövde man inte känna sig utpekad. Man förstår att det måste ha varit knapert med stora familjer på 10-12, ja ända upp till 18 barn och med ytterst få tillfällen till arbetsförtjänst. Nästan det enda var skogsavverkning som pågick från januari till april. Många fick sätta sig i skuld under arbetet för att klara matfrågan både i skogskojan och hemma. Man betalade maträkningarna då slutlikviden från skogsarbetet kom.

 

Våren 1949 slutade jag skolan. Därefter på våren och sensommaren var jag på mitt första arbete. Jag och pappa, tillsammans med en lantmätare, stakade ut sträckningen för de blivande fårstängslet mellan Vajolahti, Iso Nälkäjärvi och Alo Lompolo i Kivijoki. På hösten och våren därpå byggdes ett staket och på sommaren släpptes fåren från Skaulo och Puoltikasvaara in i stängslet för skogsbete. På hösten samlades fåren in och man hade fårskiljning på byavägen. Eftersom hela byavägen var inhägnad med stängsel var det enkelt att stänga in fåren för skiljning. Vid Viktor, i höjd med Edvins hus, fanns en grind som alltid var stängd på sommaren. Den som passerade fick öppna och stänga. O, ve, den som glömde stänga den. Då kom Viktor ut på bron och med mäktig stämma gjorde en påmind om skyldigheten. Nåväl, fåren skildes åt efter det märke som varje djur hade inskuret i öronen.

 

På hösten gick jag i fortsättningsskola i träslöjd i Skaulo i 6 veckor. Som gesällprov gjorde jag en kommod som var i tjänst hemma i åtskilliga år. Den hösten, 1949, var det meningen att jag skulle börja arbeta i skogen, men befanns ännu vara för liten till det. Därför fick jag gå hemma på tillväxt och grävde åkerdiken och röjde sly. På vintern högg jag ved bland annat åt "Jussan Sofia" till ett pris av 5kr kubikmetern. Jag sågade, klöv och kastade in i vedboden. Det blev en kubikmeter i veckan. På vintern försökte jag jaga ripor och ekorre med farsans långa enpipiga hagelgevär. Jag tog mig fram på skidor i skogen, men jag kommer ihåg att jakten gav klent resultat. Med tanke på dagens vapenlagar skulle det ha varit omöjligt för en 14-åring att fara ut ensam i skogen med ett gevär. Men då var det inte så märkvärdigt så många gjorde det.

Tore fortsätter här nedan sin berättelse om sin uppväxt och ungdomstid i bygden.

 

Våren 1950 var jag med ett gäng grabbar och barkade massaved åt ett skogsföretag på orten. De köpte och avverkade skog och transporterade virket med lastbil till Kalixälven vid Lappeasuando.

På våren skulle allt frodvuxet virke helbarkas och ströläggas inför nästa års flottning på älven till massafabrikerna vid kusten (frodvuxet virke sjunker om det inte helbarkas och får torka före flottning, Alfred Orrmalms anmärkning). Vi barkade och slet och räknade med goda förtjänster. Men inte, det lilla vi fick ut i lön fick vi tigga oss till. Vi blev hänvisade till någon annan av de tre som stod för företaget. Efter några varv och några veckor fick vi en del av lönen med beskedet att vi skulle få resten senare, men där är de ännu,

 

Sommaren 1950 konfirmerades jag efter att ha fått del av bibelordet under förmedling av prästen Aronsson.

 

På sommaren fick jag jobb på sågen åt Domänverket i Lappeasuando. Som bas för småpojklaget var Henry Andersson. Vi bar plank och bräder som vi ströade i brädgården och tog undan bakaveden i en särskild hög. Min första lön som beskattades fick jag efter 2 veckors arbete. Min dagsförtjänst blev 9 kronor och 72 öre. Jag var inte nöjd med lönen och gick därför till Henry med lönekvittot. Där fick jag förklaringen att timpenningen inte var högre i min ålder.

 

På hösten i oktober ansågs jag vara så pass vuxen att jag kunde börja som skogsarbetare på riktigt. Vi åkte på lastbilsflaket efter Hartijokivägen till vägslutet vid bäcken. Därifrån gick vi bärande på våra packningar till Amasvaara där Frans Rynbäck med ett gäng hade timrat en rastkoja av rund grantimmer med en eldpall mitt i golvet. I taket fanns en stor öppning för röken. Yttertaket var täckt med torv. Till den större kojan där vi bodde i Harripalo var det 3 km. Det gick vi morgon och kväll. Harripalokojan var en stor timrad koja med fasta britsar runt väggarna och med stor eldpall i mitten på golvet.

 

De första vi gjorde var att hugga torrfuror och köra dem till kojan. Det tog ett dagsverke för 10-15 huggare och 3 hästar. På kvällen när vi hade lagat mat, stekt fläsk och kokat potatis, fick jag lära mig att fila sågen. En timmersvans av märket PIO, samt slipa yxan. Den senare var av märket Ex vägande 1,7 kg. På morgonen medan det ännu var mörkt axlade jag min ryggsäck samt tog med mina verktyg och gick snubblande efter de andra till rastkojan i Amasvaara.

I gryningen började skiftningen av huggarskiftena. Vi ställde oss i en rad vid myrkanten med 50-60 meter mellan gubbarna och högg en bläcka i närmaste träd med dess båda sidor och drev den siffra som man blivit tilldelad. En etta på ena bläckan och en tvåa på den andra på den motsatta sidan av trädet. Så arbetade vi framåt uppför berget och bläckade i träden samtidigt som vi höll kontakten dem den närmaste genom rop. Detta för att skiftena skulle bli något så när jämnbreda. Vi gick flera svep så att det stod skiften i reserv. När skiftningen var klar samlades vi i rastkojan för att dra lott om skiftena. Jag fick mig ett skifte tilldelat och huggningen kunde börja. Då det var färdighugget flyttade jag till det skifte som var ledigt och så fortskred arbetet med huggningen.

Jag hade Valdemar, min bror, som instruktör då jag började huggningen. Han lärde mig hur man fällde ett träd och kvistningen samt grunderna i apteringens svåra konst. Virket skulle läggas så att det var lättåtkomligt för den efterföljande transporten med häst. Arbetet för kusken skulle vara minsta möjliga vid lastningen.

 

Skogen där huggningen började var oerhört risig med många torrgranar. Det tog tid att kvista sig fram till stammen och därefter att hugga bort kvistarna som störde arbetet med fällsågningen. Sen gjordes fällhugget innan sågen sattes i för fällningen. Granarna var till formen som sockertoppar, med en väldigt grov stam som snabbt avsmalnade mot toppen så att man i regel bara fick en bit på 15-18 fot lång med 3 tum i toppen.

Tores berättelse fortsätter. I förra bladet berättade han om sin första kontakt med det fysiskt tunga skogsarbetet.

 

Det var ett hårt arbete för en inte fullvuxen pojke att försörja sig på. Jag fick slita ont för att klara matkostnaderna till kocklaget. Ett kocklag, som började fungera efter 2 veckor. Amanda Johansson (Pikku Manda) arbetade som kocka och Adolf Orrmalm var kockbas. Han hade till uppgift att sköta om inköpen av matvaror samt inkassera avgiften av lagmedlemmarna samt avlöna kockan.

 

Trots att jag försökte att ihärdigt arbeta och slita med Amasvaaras torrgranar så räckte inte den första lönen till den månadens matkostnader till kocklaget. Jag var skyldig kocklaget 1 krona. Min första lön gick på 124 kronor och matkostnaderna var en krona högre.

 

Fram mot vårvintern då jag lärde mig arbetet och fick skiften med bättre skog kunde jag klara matkostnaderna och resten av lönen lämnade jag hemma. Det var inte tal om att själv få behålla ens fickpengar. Men så hade de flesta unga det som bodde hemma då.

 

Kvällarna i skogskojan fördrevs med kortspel. VISST hette spelet som härskade. Biblioteket skickade boklådor till skogsarbetarlagen och jag läste mycket. Frans Rynbäck hade biblioteksfilial och där var jag en stadig kund. Jag lånade och läste allt som var tryckt.

 

Vi fick till laget en finländare vid namn Arvi Nurmi. Han hade deltagit i kriget mot Sovjet och var helt förstörd i nerverna. Han var starkt beroende av alkoholhaltiga drycker. En måndag morgon kom kan från byn med ”Ollin Villes” häst. Under hela färden hade han druckit rak- och hårvatten som han hade köpt i Allis Lanthandel. Mellan klunkarna hade han dragit kniv och hotat Ville till livet. Erik (Olofsson) Nejden hade en häst som var vida känd som snabbgångare och den hann upp Villes ekipage med Nurmi precis vid rätt tidpunkt. Då Ville såg Eriks häst närma sig bakifrån slängde han sig av släden och sprang Erik till mötes. Han berättade med andan i halsen vad hans gäst sysslade med. Erik som var en kraftkarl räddes inte för den knivbeväpnade Arvi. Han körde ikapp Villes ekipage, högg tag i Arvi och ruskade om honom samt tog hans kniv. Med tårar i ögonen lovade Arvi att inte göra så mer.

 

Framme vid kojan fortsatte Arvi att dricka sina doftande drycker. Han tog flaskan. Slog av halsen på den med kniven. Hällde innehållet i en kopp och drack ur. Vi tittade på vad han gjorde och var oroliga över vad som kunde hända på natten då vi låg och sov. Då Arvi vacklade ut för att pissa sa jag åt gubbarna att blöta fårskinnsfällen som vi sov under så att kniven inte går så lätt igenom. Det lättade upp stämningen något och vi kom överens om att turas om att vaka natten igenom för att hålla uppsikt på Arvi.

 

Då morgonen grydde skickade vi ut Arvi ur kojan och laget. Han tog sin ryggsäck, reppo, och gick längs hästspåret till Vettasjärvi och därifrån med buss till Gällivare. Jag träffade honom senare på ett café i Gällivare och han kände igen mig och kom till mitt bord. Jag var lite rädd att han hyste agg mot mig men så var det inte. Han tyckte det var ett småaktigt lag som inte tolererade honom som han var.

 

På våren, någon gång i april, då snön började tina avslutades huggningarna i så god tid att kuskarna hann köra allt hugget från skogen till avlägget vid Harrijoki. Huggarna fick då börja barka allt frodvuxet virke som virkesmätarna hade plockat undan ur massavedshögarna. Det var en härlig tid då vi fick stå och arbeta på avlägget på hårt underlag i den starka vårsolen. Att skala av barken på massavedsbitarna med en barkspade gav en hygglig dagsförtjänst.

I början av maj gick flottningen igång. Före, hade man dämt upp sjön och höjt vattennivån. Flottningen pågick i tre dygn utan uppehåll, helt utan sömn. Efter alla dessa dygn med vaka och stirrande i det rinnande vattnet "flöt" allting. Till och med skohöet på golvet i kojan flöt, en synvilla för trötta flottarögon.

 

På försommaren gick hyggesavsyningen, i detta fall med kronojägaren och förmannen, av stapeln. Frans Rynbäck hade basat för avverkningen och var därför med. Man letade efter stubbar och hittade man sådana som var mer än 3 cm räknat från det högst belägna rotbenet, eller om man hade lämnat för stora toppar, fick man böta. Samma gällde om man hade lämnat stämplade träd. Kuskarna kunde också få böta för lämnat virke i skogen. Efter slutbesiktningen fick vi slutlönen baserad på tumningssedlarna med eventuella avdrag för böterna.

 

Innan slutmätbeskedet hade man tagit ut förskott baserat på antalet huggna eller transporterade virkesbitar. Efter flottningen och under förfallstiden, fick jag några veckors ledighet tills barmarksarbetena kom igång. Det var hyggesrensning, gallring, markberedning, plantering, huggning och röjning av basvägar till nästa vinters avverkningar. Allt fick vi göra manuellt(för hand) eftersom det inte fanns några maskiner. Dessa arbeten pågick tills höstslåttern började i början av juli. Höstslåttern på myrarna var ett h-te, långa avstånd, långa arbetsdagar, tidiga morgnar, sena kvällar, hårt arbete, myggplågan. Det var mycket av allt. Fortfarande ryser jag vid blotta tanken på dessa strapatser.

 

Att ha djuren på skogsbete på sommaren började bli föråldrat. Därför började man göra betesvallar åt korna. Vår blivande beteshage var skogsskiftet nordväst om byn och hade en areal av 1,5 hektar. Den bestod av naturlig skogsmark. Det var mycket arbete att avverka skogen och ta bort stubbar och stenar. Bandtraktorn kom här till användning. Stubbarna brändes, likaså kvistar och annan bråte. Stenar som man inte orkade flytta grävdes ner på platsen.

 

Det var ett måste att alla som bodde hemma hjälpte till med göromålen. Jordbruket med kor och får i ladugården var huvudnäringen i den tidens hushållning. Därifrån fick man kött, mjölk och smör, alltså basmaten till hushållet. Då allt hö var bärgat och veden för vinterns behov var huggen fick man inrikta sig på att få hem höet från slåttermyrarna. Hade hösten var lång och mild och snön hade kommit tidigt hade myrarna inte frusit. Då fick man trampa för fot hästvägen ut till myrhöhässjorna. Detta kunde ta en vecka i anspråk. Ändå kunde man inte trampa till alla utspridda hässjor. Höet från dem drogs på en skidkälke för vidare transport med häst. Det kunde hända att en häst sjönk i den ofrusna myren. Därför brukade flera hästar följas åt, så att man kunde dra upp den som gått genom isen. Efter dessa arbeten var det åter dags att börja tänka på att tjäna pengar, då sommararbetena inte hade gett några pengar i handen. Då var ju skogsarbete, som huggning, det som låg närmast till.

 

Det fanns två affärer i byn, Den ena var Elof Luspa som även hade en kiosk. Den anda var inhyst hos August Andersson(Sutarin Augusti) där det även fanns kafé och post(postombud 6). Affären ägdes i början av mågen i huset Gunnar Roth. Han körde ut varor till kocklagen i timmerdrivningarna med hundsläde. Som dragare hade han en schäfer. Han överlät affären senare åt Olof Fridnell.

 

Det fanns ytterligare en affär i byn som man idag skulle kalla närbutik. Det var Augusts bror Villiam som hade sin lilla handelsbod med det nödvändigaste i en liten kammare. Villiams hus stod vid Vittangivägen, vid nuvarande E10. Där stannade också bussen som körde mellan Gällivare och Vittangi. Villiam eller Pikku Vilkko, var liten till växten och kutryggig. Hos honom samlades byns ungdomar, fast huset var litet rymdes dit ganska mycket folk. Där satt dom och berättade historier. Ibland var Vilkko arg då det kom för många och han kände sig trängd. Då kunde han hutta med spiskroken. Men om det kom bara ett fåtal någon kväll, vilket också hände, då kunde man höra honom säga:Missä pirossa sie ollet ollo ku et ole näkyny?

I förra avsnittet berättade Tore bl.a. om affärslivet i bygden och fortsätter här med samma tema.

 

Elof Luspa hade som sagt en kiosk som hans mor Johanna skötte. Hon var en baddare i huvudräkning. Elof hade också en Nynäs bensinmack eller rättare sagt en bensinpump, där man pumpade direkt från ett fat som stod under pumpen. Den hade ett måttkärl som var graderad från 0,5 till 5,0 liter. Den försäljningen skötte i huvudsak Elofs farsa Johan Erik (Luspan poika) om. Jag minns en episod: Åke Eriksson kom till macken för att tanka sin motorcykel och Johan Erik frågade hur mycket han skulle ha. Tre liter, svarade Åke. Det var det han bedömde skulle rymmas i tanken. Johan Erik pumpade upp tre liter i mätkärlet, stack in slangen i tanken men det rymdes inte mer än två liter. Då det började rinna över ropade Åke ”-Stopp, det rinner över! Tanken är full!” Men inte lyssnade Johan Erik. Han stod med ryggen mot kunden och spolade på tills mätkärlet var tomt. Elof hade också en taxi ett tag under gengastiden.

Tore fortsätter här sin öppenhjärtiga berättelse från ungdomsåren.

 

Under min andra vinter i skogen högg jag i Harripalo där skogen var betydligt bättre att arbeta med än den skog jag huggit tidigare. Här kunde till och med ”småpojkar” som jag komma upp i relativt bra förtjänster. Det här var under åren 1951-52. Avverkningarna pågick till april. På försommaren fick jag jobb med att bygga cykelstigen från Vittangivägen mot Pirttilahti i Torneälv. Först fälldes skogen som stod vid väglinjen sen togs stubbarna bort och ett dike grävdes för hand på den ena sidan av den blivande stigen bl.a. för att få massor till vägbanan. Vi byggde också mindre broar över diken. Jag kommer ihåg att priset på en sträcka där jag arbetade var 2,25 kr mer meter. Med det priset nådde vi precis över gällande dagsverkspris om vi arbetade hårt. Vi hade Anselm Orrmalm som förman och Folke Månsson som kronojägare.

 

Efter höstslåttern fick jag gallringsjobb i Näskämä som vi fortsatte med till oktober. Då det arbetet var slutfört ville Frans Rynbäck att vi skulle börja med timmerhuggningen, men ingen var villig att börja med det ännu. De tyckte att det var för tidigt på hösten. Jag kommer ihåg att jag försökte övertala kompisarna att börja hugga men de lyssnade inte. Då beslutade jag mig för att börja hugga ensam. Jag var då 17 år. Där låg jag ensam i Harripalojokan i två veckor och kom igång med huggningsarbetet vid Vanha Näskämä (Det kanske är lämpligt att påminna om att på den tiden fanns ännu inga motorsågar med tanke på olycksfallsrisken, Alfred Orrmalms anmärkning). Visst var det ensamt med långa kvällar och nätter i en stor skogskoja men tiden i arbetet flöt snabbt iväg och efter två veckor kom så hästkuskarna och började förbereda för drivningen.

 

Året därpå 1952-53 högg jag i avverkningen i Poulva med delvis jätteurskog. Jag ingick då i huggarlaget åt Johan Rynbäck med Valdemar som brosslare eller hjälplastare. Den vintern blev snörik. Vi hade två systrar som kockar och de kom från Dokkas. Det skulle bli många roliga episoder med dem visade det sig för de var tämligen frigjorda. Vid ett tillfällde gick två ungkarlar och satte sig hos kockorna i kockarummet som låg i matsalsbaracken efter kvällsfikat. Några ljushuvuden hade slagit igen dörren och satt en stötta mot den på utsidan. De påhälsande kunde inte ta sig ut och blev tvungna att övernatta hos kockorna.

 

På morgonen då det var dags för systrarna att börja förbereda frukosten släpptes de ut ur sitt fångenskap. Då laget var samlat vid matbordet i matsalen berättade den ena kockan att ”nog var min ’gäst’ alter hela natten med därav blev intet”. Den utpekade satt vid bordet något skamsen och harklade sig.

Vi var ett gäng pojkar som hade en del hyss för oss med flickorna, våra kockar, och tydligen var en av oss lite närgången vid vissa tillfällen. En kväll då alla hade ätit men satt ännu kvar i matsalen och drog historier vid bordet, kom kockarna tassande ljudlöst mot bordet och med siktet inställt mot den skyldige som satt med ryggen mot rummet. Den äldre systern tog tag i hans axlar, drog ner honom på rygg på golvet och låste ynglingens armar och ben så att han inte kunde resa sig. Den yngre satte sig grensle över honom, lättade på kjolarna, drog isär troslinningen och drog skåran över hans näsa och ansikte flera gånger. Då den drabbade blev fri for han som en skottspole ut ur matsalen, tomatröd i ansiktet med skrattsalvorna ekande efter sig. Min farbror Age som höll på att kikna av skratt menade, att nu fick den pojken sitt elddop.

 

Den vintern fick vi också en finländare i laget. Jag kommer inte ihåg hans namn, men han hade familj och bodde hos August Andersson. Han arbetade dock inte i skogen hela vintern, vad jag minns. Han kunde inte åka skidor det minsta lilla. För att slippa ramla i nerförslöporna tog han skidorna under armen och gick tills han nådde plan mark. Han hade också varit med i kriget i hemlandet och var lite nervsvag, men han visade inga våldstendenser. Han var ganska väl sedd i laget, då han inte gjorde stort väsen av sig. Han nämnde vid ett tillfälle, att han inte var rädd för annat än ormar och poliser.

 

I arbetslaget fanns rutiner som alla måste följa. En lista hade upprättats där varje man var med. Den för dagen aktuelle personen skulle t.ex. hugga ved så att det räckte att elda med i manskapskoja och kök samt i matsalen. Man skulle också bära in ved och vatten till köket samt elda i kaminen och torkrummet. Det var ansenliga mängder ved som gick åt varje dygn. Likaså vatten som fick bäras från sjön ur ett upphugget hål i isen. Alla utom kuskarna var upptagna på listan. De ansågs ha nog med arbete med hästarna, seldonen och timmerkälkarna.

 

Det gällde för den som var i tjänst att hålla elden vid liv, speciellt i torkrummet där tjocka vadmalskläder, strumpor, skor och handskar skulle hinna torka till nästa morgon. Ve den som misskött uppgiften och kläderna var fuktiga. Då blev man uppläxad efter noter.

 

På våren och försommaren var jag med och gallrade i tallskog vid Björkhult och Suorvanen. Som bas för laget var Olle Johansson(Jussan Olle). Det var den sommaren då Gustav VI Adolf befann sig på sin Eriksgata och besökte bl.a. Gällivare. Vi bodde först i Suorvanen, i kammaren hos Lillklas, men då vi blev fler i laget flyttade vi till Björkhult och bodde i den gamla delen av torpet.

Tore fortsätter här sin intressanta berättelse. Denna gång från Kronoparken vid Gällivarevägen bland andra arbetsplatser.

 

Peter Johansson Koski var kronotorpare och vi köpte mjölk av honom. I området där vi arbetade fanns mycket huggormar, det formligen kryllade och väste vid varannan buske. Där lärde vi oss att handskas med dem utan att bli bitna. Ludvig Gustavsson, som var med i laget, var den som var minst rädd för dessa slingrande varelser. Då ormen försökte fly tog han fast den i svansen och lyfte upp den. Då kom den inte åt att hugga. Vid ett tillfälle tog vi en orm i en glasburk och bar den till kojan där den förvarades till allmänt beskådande på fönsterbrädan. På kvällen släppte vi ut den tillsammans med Petters katt.

 

Min första berusning med alkohol upplevde jag den sommaren. Vi "skramlade" ihop till en back pilsner, som en i laget hämtade med cykel från Gällivare. Petter gick där med makliga steg och småskrattade undrande, om pojkarna hade trampat på korken då vi såg så uppspelta ut?

 

Vi fick åka på en studieresa till Karlsborgs massafabrik, vilket blev en fin upplevelse. Resan bekostades av Skogs- och flottningsarbetareförbundet, avdelning 814 Moskojärvi. Vi låg över i Haparanda i bussen, då vi inte hade råd att ta in på hotell. Jag, Bror Åhult, Verner Nilsson och Uno Eriksson från Neitisuando, åt middag i Stadshotellet där vi tog två konjak till kaffet. Det var första gången jag smuttade på så starka varor och jag var spänd på hur jag skulle reagera. Något påverkad blev jag, men inte fick jag smak för varan.

 

Efter höbärgningen fick jag arbete på ett vägbygge från Kuosanen till Kalixälven. Arbetet bestod av dikning och planering för hand efter en bandtraktor som Määttä från Kuoksu körde. Över stormyren på 3:e kilometern högg vi en risbädd på vilken fyllmassorna kördes. Vi lastade för hand på en lastbil ur en grusgrop. Lastbilen körde ut materialet i högar vilka vi fick planera ut för hand. Arbetet sträckte sig till september.

 

Vi cyklade hemifrån till kojan som låg efter bilvägen på måndag och tillbaka på lördag efter arbetet som slutade klockan ett. I laget ingick Valfrid Eriksson(Fridi), Hilding Eriksson, Magnus Andersson, Määttä och jag. Määttä var en stor snuskonsument. Han la in så enorma snusbussar att det gick åt en hel dosa åt gången. Han proppade in snus från öra till öra.

Tore fortsätter sin berättelse. Han har hunnit fram till början av 1950-talet.

 

På hösten började jag huggningen på kirunasidan av Kalixälven vid Lappeasuando, i s.k. Suksamaa. Jag åkte med Valdemar på hans motorcykel, en 150 cc Husqvarna, morgon och kväll ända till mitten av november. I fortsättningen låg vi över i Lappeasuando.

 

Vi bodde i byggnaden som numera(2001) är i värdshusets ägo på kirunasidan av älven. Det ordnades kocklag i utrymmena med Signe Brännvall(Torpan Signe) som kocka. Hon bodde med sin sambo Reino Mattila i köksdelens kammare. "Mattila", som han allmänt kallades, tycktes bevaka sin sambos förehavanden då hon kanske hade lite hyss för sig, Samboparet var begivna på drycker man blir glad av, men Signe skötte mathållningen mycket bra.

 

I laget där jag högg arbetade också vad jag kommer ihåg, Helge och Rudolf Lantto, Bror Åhult, Albert och Adolf Orrmalm och Evert Johansson. Birger Lantto var som vi kallade "mettän hihtaja", alltså lagbas och Folke Månsson kronojägare. Vi låg alltså veckorna i Lappeasuando från måndag till lördag och det ansågs barnsligt att åka hem mitt i veckan. Avståndet är ju annars bara 6 km mellan orterna.

 

Förutom vi som högg och var inkvarterade, ingick även kusken Frans Orrmalm, som skötte om virkestransporterna till älven med sin häst. Som brosslare(hjälplastare) hade Frans anställt sin systerson Ture Olofsson "Bellander" samt Axel Harju, som senare tog namnet Grantoft. I dagligt tal kallades han även för "Täränön Axeli" och var bördig som det hörs från Tärendö. Han hade anlänt till bygden redan på 1940-talet i samband med AK-jobben på vägbyggen. Axel var sambo med Ester Olofsson, "Torpan Esteri", syster åt Signe. De bodde i ett litet hus vid broänden på gällivaresidan av älven. Då fanns bara den gamla bron över vattnet som också är kommungräns.

 

Vintern 1954 hade det blåst ner mycket skog i södra Sverige och det var skriande brist på vana skogsarbetare. Vi i laget blev tillfrågade om vi var villiga att åka ner och det var tre i laget som anmälde sig, nämligen: Adolf Orrmalm, Evert Johansson och Jag. Vi hade dock ett förbehåll för att ta jobbet och det var att vi ville så långt söderut som möjligt. Vi blev erbjudna arbete i Fjällvedens revir utanför Nyköping i Södermanland. Vi antog det och skrev på ett två månaders kontrakt. Laila Dyrlind följde med som kocka.

 

Nerkomna inkvarterades vi i en barack med manskapsdel och matsal vid en bondgård. Arbetet innebar att ta vara på stormfällda träd, vilket var ett farligt arbete. Vi högg som vi vara vana vid att göra och apterade träden och la upp dem efter, för hästen, framkomliga öppningar i skogen. Men det vi inte visste var att vi inte fick aptera själva utan vi skulle rotkapa, kvista och gå vidare till nästa träd.

Tore fortsätter - han var i mellansverige.

 

Det kom nämligen en apterare som var anställd av Domänverket. Han mätte och högg ett märke på kapstället på trädstammen med stockens längd skriven på en bläcka intill. Den siffran skulle huggaren skriva i stockänden efter kapningen. Vi var inte riktigt nöjda med det där med apteraren och dubbelarbetet men det hjälpte inte. Apteraren sa att, jag ser att ni kan aptera, men om jag låter er göra det så blir jag utan arbete.

 

Senare under arbetets gång kom det mer folk till laget och avverkningen. Det var både sjömän och diverse andra som hade hört vilka stora förtjänstmöjligheter som erbjöds, men dom var ovana med arbetet. Vid den här tiden fanns ännu inga motorsågar utan arbetet gjordes med timmersvans och huggyxa.

 

Vi passade också på att se oss om under helgerna. En helg åkte vi till södra Halland och besökte Halmstad vid Västerhavet. Samtidigt sökte vi också upp Alfred Orrmalm, som höll till i Simlångsdalen, 18 km in i landet från Halmstad. Där arbetade han som skogspraktikant i Tönnersjöhedens försökspark. En annan helg hälsade vi på hos Sixten Aspebo som för tillfället befann sig i Stockholm och studerade verkstadsteknik. Han hälsade senare på hos oss i Fjällvedens revir. Vi var ute mycket på kvällar och helger och cyklade runt om och besökte slott och herresäten.

 

Under mars då vi åkte ner fick vi uppleva våren med bara små snöfläckar kvar i skogen. Hemma var det ännu nästan vinter vid tillfället. Då vi åkte därifrån i slutet av april var det sommar och hemkomna fick vi uppleva våren på nytt.

Under våren och sommaren arbetade jag med röjning fram till höslåttern. Någon semester var det inte tal om. Alla skulle ut på slåttermyrarna.

 

I Augusti 1954 sökte jag arbete hos Televerket i Gällivare och började där i oktober med grävning av kabeldiken.Vi arbetade på ackord med pris per löpmeter på Junkkamyran nedanför Malmbergsbacken, där tjälen redan var en halv meter djup. Priset var uruselt, då man fick hugga sig fram med korpens hjälp genom tjälen.

 

Och inte hjälpte det att vi hade Teledirektörens son i laget. Han gick för det mesta och slirade med spaden. Vi försökte att förhandla till oss ett bättre pris men utan resultat. Jag gick till LKAB kontoret och sökte arbete och fick börja omedelbart. Då jag gick till till Telekommisarien skällde han ut mig för att jag slutar och han lovade mig, att han skulle se till att jag aldrig mera skulle få jobb på Televerket. Jag stod där med mössan i hand på darrande knän, bugande, medan jag backade mot utgången och smet iväg som en oljad blixt.

Tore har i tidigare hembygdsblad berättat om sin uppväxt i bygden och om de första kontakterna med arbetslivet. Flera läsare känner igen sig i Tores berättelser - det är bygdehistoria han framför. Han tycks ha en nästan outtömlig källa att ösa ur.

 

Till LKAB

Den 4 november 1954 började jag arbeta åt LKAB i Hermelinsgruvan i Malmberget, som växlare i utfarten, med Boden-Lasse som lokförare och arbetskamrat. Arbetet som växlare eller stövare, som man kallade oss unga, snabbfotade pojkar, som fick de här växlarjobben innebar, att man under arbetet satt längst fram på loket på den smalspåriga järnvägen nere i gruvan. Mitt arbete bestod nämligen i att jag skulle hoppa av loket under drift, springa snabbt fram till växeln framför om den var fellagd, kasta om den, ställa mig bredvid spåret och vara beredd att när loket kom lyfta upp höger ben och kliva upp på det minimala fotsteget och vidare ta tag i handtaget på strålkastaren och av bara farten hiva mig upp och sätta mig på den renskinnsklädda sitsen.

 

Eftersom man körde ut och in med malmsät och tomvagnar mellan gruvan och krossanläggningen måste tåget hålla bra fart. Detta gjorde att växlarens jobb var rätt så olycksdrabbat.

 

Kross- och sovringsanläggningen stod på nuvarande Tippsta, varför jag har varit med om att bygga Tippsta från grunden så att säga.

 

Några namn som jag kommer ihåg är Longmora gruvområde. Vidare är Gråbergs-Nisse och Blankis, som var skräddare eller basar av lägre rang. Gruvfogdar var Sven Forsmark och Åke Nordvall. Som nybakad gruvingenjör kom Martti Maliniemi(sedermera platschef i Leveäniemigruvan i Svappavaara) också dit. jag kommer så väl ihåg när jag såg honom första gången. Han var iklädd en halvlång skinnjacka, ridbyxor, ridstövlar och en vit hjälm. Skinnjacka hade för övrigt alla basar i gruvan.

 

Vad jag minns, var jag bland dom första i min generation som hade vågat lämna skogsarbetet och ta anställning i gruvan med en säkrare inkomst som följd. Vid den här tiden började nämligen skogen att tömmas på den yngre arbetskraften.

 

För min del hade jag blivit kallad till en s.k. mönstring i Gällivare Folkets hus. Detta inför min stundande militärtjänst. Jag sökte i första hand till Fallskärmsjägarna, i andra hand till Terrängtrupperna och i tredje till Jägarskolan i Kiruna. Jag blev placerad i den senare, i granatkastarplutonen. Idag ryser jag vid tanken på Fallskärmsjägarna, då jag numera knappast vågar ställa mig på en köksstol utan att få svindel.

Mitt jobb som växlare fortsatte fram till inryckningen till Jägarskolan. Med mig hade jag en sparad slant på niohundra kronor, det, som lönekontoret hade tvångssparat åt mig med ett avdrag på lönen varje månad. Pengarna fick jag hämta i Folkets hus, Malmberget, där lönekontoret delade ut lönekuverten.

 

Den 16 maj 1955 ryckte jag in till Jägarskolan i Kiruna efter en kallelse från det militära. Den första veckan fick man gå i takt och hälsa på lyktstolpar. Efter det fick man ta på sig permissionsuniformen och gå ut på stan.

 

En hård fysisk träningsperiod påbörjades med många pass på hinderbanan och långa marscher. Den 6:e juni marscherade vi till Kiruna kyrka i full snöstorm. Vi fick delta i krigsmans erinran.

 

Vi var två från byn som blev inkallade nämligen Valfrid(Fridi) Eriksson, som också var där. Han var placerad i kulspruteplutonen på andra kompaniet. Som jag nämnt var jag på granatkastarplutonen. Även det på andra kompaniet.

 

Ett par veckor före fjällmarschen gick vi en provmarsch på några mil för att testa manskap och materiel, som det hette. Det gav många skavsår, vilket påminde oss om att ha väl ingångna marschkängor till det verkliga provet. Fjällmarschen i augusti varade nämligen i två veckor med start i Kaisepakte och gick via Rautas, Nallo, Vistadalen till Norska gränsen och avslutades i Vassijaure. Men granatkastarna klövjade på hästryggen och en packning på 30 kilo på ryggen, startade vi från Kaisepakte med till att börja med en brant stigning upp till fjällplatån. Mest synd var det om hästarna som med tunga packningar fick ta sig fram genom svår terräng. En av våra hästar stupade av utmattning. Den lämnades kvar för att senare transporteras tillbaka till regementet.

 

I marschen ingick en massa övningar, bland annat sköt vi med granatkastarna över Vistadalen mot fjällsluttningen på andra sidan. Nattliga överfarter över breda jockar med ihopfällbara båtar i nattmörkret ingick i övningar. Vadning över strida strömmar där borttappade packningar flöt iväg i den strida strömmen. Vädret var annars vackert förutom den sista nattmarschen till Kaisepakte, då regnet öste ner.

 

Under skördepermissionen jobbade jag i gruvan en vecka, liksom under jul- och nyårsledigheten då jag var portvakt i Hermelinsstollen(infarten till gruvan). Arbetsuppgiften var att öppna och stänga portarna för malmtrafiken, samt att bevaka all annan in- och utpassering. Lönen var 5.90 kr i timmen. Detta var ett bra tillskott till den militära dagspenningen som var 2.50 kr.

 

Det är konstigt att det är de roliga och mest positivt laddade episoderna man minns, medans man får gräva djupt i minnesarkivet för att hitta de negativa sidorna. Dit hörde bland annat att stå på post i 35-40 graders kyla vid granatkastaren och spana efter signal från den framryckande skytteplutonen om eldunderstöd.

I Soutujärvi hembygdsblad nr 4 2005 berättade Tore om sina upplevelser under sin militärtjänstgöring i Jägarskolan. Här följer fortsättningen.

 

Utbildningen vintertid gick ut på att ta sig fram i terrängen på skidor. Den förhatliga pulkan som var nerlastad med granatkastaren och annan utrustning skulle alltid dras med, dessutom tyngde ryggsäcken på ryggen. Allt detta bidrog till svårigheterna.

 

I februari blev vi förlagda i Abisko där vi vistades i en månad. Under samma tid hade repgubbarna invaderat Jägarskolan. Under vistelsen i Abisko drabbades jag av matförgiftning och blev inlagd i sjukbaracken där jag låg i en vecka och blev utskriven dagen före slutövningen.

 

Vinterfjällmarschen startade i Abisko. Granatkastaren och tältet tyngde förstås i pulkan förutom ryggsäcken. Det första tunga motlutet på 15 kilometer var stigningen upp till Lapporten. Därifrån gick det snabbt nerför till norra ändan av Rautasjärvi där vi låg i bivack den första natten.

 

Marschen fortsatte längs hela Rautasjärvi, järnvägen passerade vi vid Rensjön och fortsatte via Krokvik till Kurravaara där vi hade slutövningen. Där skulle våra ammunitionsförråd tömmas. Vi sköt övningsgranater med tre pjäser varvade med lysgranater. Det var ett öronbedövande dån och himlen lystes upp av briserande lysgranater. Hela vinterfjällmarschen varade i en vecka i strålande vårvinterväder. Trötta men glada jägare skidade hem till kasernen till en välförtjänt vila och avrustning. Muck den 16 mars 1956.

 

I nästa avsnitt är Tore tillbaka i det civila livet igen.

Soutujärvi hembygdsblad nr 2 2006 avslutade Tore sin berättelse om militärlivet i Jägarskolan, Kiruna. Här fortsätter han om återinträdet i det civila livet igen.

 

Åter till arbetslivet

Samma dag som jag muckade från det militära ringde jag till LKAB och sökte jobb. Jag var välkommen att börja där på måndag.

 

Jag fick börja som hantlangare i långhålsborrning i Kaptensgruvan i Malmberget. Jag trivdes dock inte med arbetet, varför jag sökte jobb hos LKAB i Kiruna. 1957 flyttade jag till Kiruna och Luossavaaragruvan där jag fick börja med skutborrning i raslastningen med Hilding Eriksson och Holmfrid Egmalm. Därefter fick jag börja med strossborrning med ett kedjematat borraggregat. Eftersom orterna vette ut mot dagbrottet var det enbart torrborrning som förekom. Det är konstigt att jag inte fick stendammslunga av den dåliga arbetsmiljön.

 

Efter detta fick jag fortsätta att borra med en handhållen borrmaskin utan några som helst förkunskaper. Det blev många dråpliga situationer och livsfarliga sådana innan jag behärskade den något så när. Borrmaskinen var luftdriven liksom matarbenet som hade till uppgift att mata fram maskinen allt eftersom borren sjönk in i berget. Man skulle med matarbenets hjälp balansera och få lagom tryck bakom borren då man gjorde påhugg för borren. Jag slet som ett djur. hade man för mycket luft i matarbenet resulterade det i att borrmaskinen for upp i orttaket och när man lyckades med konststycket att balansera maskinen rätt då fäste inte borren, utan den dansade som den värsta steppdansör efter väggen. Med svetten rinnande kunde jag äntligen få fäste med borren. Borrdammet ur hålet fastnade i ansiktet och på kläderna, varför det var svårt att bli helt ren efter skiftets slut.

 

Med tiden lärde jag mig att köra maskinen och då arbetet betalades med pris per löpmeter borrhål kunde man komma upp i en förtjänst av 8 kronor i timmen.

 

Orterna som mynnade ut mot dagbrottet strossborrades under vintern då rasrisken var mindre. Kallt var det och min arbetskompis kom på den ljusa idén att börja elda med dynalit som brann med en blå låga och värmde bra.

 

Vi beodrades att på övertid en söndag skrota(rensa, bryta ner lösa stenblock) från bergväggen i dagbrottet hängande i en livlina 60-70 meter ovanför ortsulan. Arbetet var kusligt men måste göras. Sven Åhult och Hilding Eriksson bland andra ingick i arbetslaget. Vi bodde i en av ungkarlsbarackerna på Ön. Till jobbet åkte vi med spårvagn som utgick från lokstallarna. På spårvagnen fick man köpa Kirunas lokaltidning Norrlandsfolket.

Tore berättar fortsättningsvis om hur han föll i Malmbergsgruvan och bröt ena benet vid vristen. Efter 6 veckor i gips fick han en klack i gipset vid återbesöket.

Tore fortsätter:

Vid det första steget gick skadan upp igen med operation och spikning av de lösa benbitarna som följd. Ny sjukskrivning i nio månader. Väl på jobbet igen efter en tids rehabilitering fick jag börja med fältortsdrivning. Här var jag med om en skräckupplevelse i stigorten och den satt i ganska länge. Detta var kanske en bidragande orsak till att jag valde ett annat arbete senare. Detta hände: Jag hade drivit stigorten ungefär 35 meter upp, salvan var färdigborrad och jag klättrade med min dynamitvätska innehållande 20-25 kilo dynamit och färdigapterade tändhattar. Allt i samma väska som brukligt var. Väl uppe i stigorten ställde jag väskan på stegen. Då jag skulle kliva upp på stegen vickade den till och väskan föll ner 35 meter på berghögen. Mitt liv passerade revy då jag var säker på att laddningarna skulle detonera. Jag hörde dunsen medan jag tryckte mig mot stegen. Då explosionen uteblev, klev jag ner på darrande ben med kallsvetten rinnande. Nere på berghögen slet jag snabbt upp bunten med de färdigapterade tändhattarna ur dynamitväskan och såg att tändhattarna var buckliga och dynamiten söndermosad. På darrande ben gick jag till dynamitförrådet och hämtade ny laddning. Väl uppe igen var jag mycket försiktig då jag handskades med sprängmedlet.

 

Nåväl, allt slutade lyckligt eftersom jag skriver detta. Det inträffade många arbetsplatsolyckor med dödlig utgång vid den tiden i LKAB då flera arbetskamrater miste livet.

 

Min första bil, en folkvagn av 1956 års modell, köpte jag sommaren 1960 och på hösten 1961 slutade jag vid LKAB. Jag ville pröva på något annat igen – en säkrare arbetsplats framför allt.

Det blev skogen igen då jag började som brosslare (hjälplastare) åt Valdemar som körde Algots häst. Vi arbetade med körning i Sururova längs Vaikkojärvivägen. Vid Makkojoki stod vår barack och ett stall för hästen. Eftersom jag hade bil turades vi om att ligga kvar i baracken och sköta om hästen varannan natt så kunde den andre åka hem. Körningen varade i en månad, varefter jag deltog i timmerdrivningarna efter Torneälvsvägen vid Pirttilahti. Där pågick drivningarna i två säsonger. Sommarjobben bestod mest av hyggesrensning, gallring av skogsplantering, hyggesbränning, skogsstämpling samt uppröjning av transportvägar.

 

Jag kommer ihåg en episod då vi skulle hyggesbränna i ett område vid Äijäjärvi. Vid utloppet från sjön fanns en flottningsdamm med tillhörande koja, den var i privat ägo sedan flottningarna i Äijäjoki hade upphört och tillhörde en vittangibo. Kronojägare Roine Fergman (en stockholmsgrabb) som ledde hyggesbränningen sade, jag har sagt åt ägaren att flytta kojan till ett visst datum och det är inte gjort. Han kollade att kojan var tom, varefter han tände eld vid husknuten. Den brann ner samtidigt med bränningen av hygget.

 

Då jag började som huggare köpte jag min första motorsåg, en Homelite, vägande 7,8 kg. En blyklump om man jämför den med dagens lättviktare. Den var ändå motordriven, som man fällde, kvistade och kapade träden med. Då man jämför den med timmersvansen som jag började min skogliga bana med i min ungdom, underlättade den arbetet. Detta även, om den förde ett öronbedövande oväsen.

 

Jakten

Under min anställning i Domänverket jagade jag älg i tre älgjaktsområden mellan Torne- och Kalixälvar. Första året var jag med i ett lag med Albert Orrmalm och Bror Årholt. Under den andra jaktdagen sköt vi ett djur som föll på ett svårt ställe – i en bottenlös myr med några grästuvor. Men med långa störar som stöd kröp vi över den ganska breda myren. Med älgen fördelat på tre fick vi hämta köttet till fast mark och vidare till Pentinrovakojan vid Äijäjoki där vi hängde upp köttet. Morgonen därpå startade jag så pass tidigt från kojan att jag hann med Kirunabussen till Svappavaara, varifrån jag tog taxi. Den transporterade oss hem med köttet och mina jaktkamrater.

Jag har aldrig varit riktigt intresserad av älgjakten. Då jag jagade i lag med Oskar Eriksson gick vi ut från Aijäjärvikojan och jagade av ett område mot Pruniuksenpalo. Jag gick efter Oskar med geväret på ryggen och var allmänt ointresserad av jakten. Oskar sa att det inte var roligt att jaga med dig när du går med vapnet på ryggen. Tänk dig om det står en älg bakom granen där, inte hinner du få ett skott på den. Vänta, jag går och kollar, varpå jag gick en runda kring granen. Inte fanns där någon älg. Du har burit geväret i handen skjutklart helt i onödan. Efter den dagen gick vi inte i samma lag.

 

I nästa licensområde där jag deltog i jakten låg mycket otillgängligt mellan Koiravaara och Kalixälven – bakom eller öster om Piilitunaturi. Där fanns inga vägar, så vi fick gå in i området. Råkade man skjuta ett djur mitt i området var det bara att ta fram kartan och kolla vart det var kortast att gå med bördorna. Antingen till Parakkavägen, Vittangivägen eller till Piilijärvi. Vi var sex man i laget och hade en tilldelning på sex älgar och vi sköt alltid fullt. Det var alltså ett otroligt slit att få hem köttet.

Tore fortsätter sin berättelse. Som anställd i Domänverket deltog han i älgjakten under sin semester.

En tidig morgon i jaktkojan bakom Halkeavaara förberedde vi oss för dagens jakt. Efter att vi hade kollat vindriktningen bestämde vi oss för vilka som skulle på pass och vilka som pasställen som skulle besättas och vilket område som skulle avjagas. Jaktledarens förmaning var att, kom ihåg att björnen är fridlyst. Den som skjuter på en björn blir polisanmäld och får ta följderna.

Jag fick mitt pasställe inprickat på kartan och vi gick från kojan i gryningen och jag orienterade mig fram till passet. Väl framme lade jag ifrån mig ryggsäcken under en stor, gles och kvistig torrgran och kollade än en gång på kartan att jag var på rätt ställe. Därefter satte jag mig på en rot vid granstammen.

Efter ett tag gjorde jag upp en liten eld för att koka kaffe. Medan elden brann och jag väntade att kaffevattnet skulle koka upp satt jag och lyssnade på stillheten. Plötsligt hör jag ett knäpp bakom mig och steg som avlägsnade sig. Min första tanke var: En älg på flykt och jag greppade hastigt tag i geväret samtidigt som jag svängde mig om och osäkrade vapnet samt gjorde mig färdig för skott. Jag fick det bortflyende djuret på kornet på tjugo meters håll men höll in skottet. En stor björn!!! som nästan ljudlöst i fyrsprång for bort. Det kändes kusligt.

Jag kokade mitt kaffe och drack medans jag höll ett vakande öga på omgivningarna – om nallen skulle återvända. Några timmar senare kom jaktamraterna till passet som överenskommet var. Då hunden kom till björnspåret reste den ragg och nosade omkring i spåret. Den hade stått fem meter ifrån mig, bakom min rygg, antagligen på två ben för att bättre kunna se vad han hade framför sig och då den gick ner igen hörde förmodligen knäppet. Dagens jakt fortsatte med nya pass och nytt område att jag av utan att vi såg någon björn. Vi hittade senare under jakten en björnriven älg.

Domänverket började minska på antalet anställda och jag blev varslad om uppsägning eftersom jag var en av de senaste som blivit anställd.

Jag sökte mig åter till LKAB. Den här gången till Leveäniemigruvan i Svappavaara. Medan jag väntade på besked från LKAB, började jag på Henry Anderssons lappskomakeri som hade startat i byn. Jag jobbade där i två veckor med att skrapa renbellingar. Tillverkningen var i Rynbäcks gammelkåk, på nedre botten. Jag hyrde lägenheten på övre plan varför jag hade nära till jobbet.

Då LKAB erbjöd mig ett arbete i sovringsverket antog jag det.

I förra bladet berättade Tore om sitt arbetsbyte från skogen till gruvan. Här fortsätter han.

Från bandpassare till ställföreträdande sektionschef

Jag började som bandpassare i sovringsverket i Svappavaara med arbetsuppgiften att skotta spill under bandtransportörerna. Allt eftersom det kom in nytt folk fick jag flytta till andra arbetsplatser i produktionen. Till sist hade jag jobbat och lärt mig alla arbetsmomenten i hela produktionskedjan där även processtyrning från kontrollrummet ingick. När jag väl kunde hela processen fick jag gå som driftreserv, det vill säga hoppa in där det saknades folk. Till exempel som mek.reparatör vilket hade statuskaraktär och jag fick några ören mer i timmen. Arbetet var att rent mekaniskt hålla driften igång, ofta provisoriska reparationer för att störa driften så lite som möjligt. Att bli befodrad till lagbas innebar att man fick mer ansvar, men också några ören mer i timmen, vilket var välkommet med tanke på dom usla lönerna som betalades.

Timlönen var baserad på ackord med antalet producerade ton malm, med ständiga omförhandlingar om man överskred en övre gräns på timlönen. Chefernas ständiga övervakning på arbetsplatserna så att inte arbetarna tog några otillbörliga pauser i arbetet. Kaffepauserna skulle tas på arbetsstället och ve den som tog sin termos och gick till ett lugnare ställe för att ta sin fika. Ofta stod dom nere i kulverten eller ”Rapadalen”, som förbinder verk och verkstäder med matsal och kontor, och stoppade alla som hade tagit för tidig rast och ställde dom till svars för smitning från arbetsplatsen.

På verkstäderna tillämpades ackord baserad på UMS, det vill säga att alla arbetsmomenten var tidsstuderade, där till och med att flytta blicken från ett arbetsmoment till ett annat mättes av tidstudiemannen som med tidtagarur följde arbetet, varefter man räknade ut tiden för arbetet. Detta var ett förhatligt lönesystem då det blev nästan omöjligt att få rättvisa ackord. Det uppstod ofta hårda diskussioner om det olämpliga i att använda UMS på rena renoveringsarbeten. Man kan med fog säga att det jäste i leden mot detta orättvisa lönesystem. Ett ackordsystem med ständigt höjda produktionskrav utan att det gav utdelning i lönekuveret. Jag var fackligt aktiv och var med på några förhandlingar som ombud för vår arbetsplats, Kross och Sovringsverket. På dessa lokala förhandlingar hade vi alltid med en ombudsman från Gruv 12:an. Han var alltid med i förhandlingarnas början, hårdingen som skulle förhandla fram ett bättre ackordssystem men han vek sig efter lite mothugg från arbetsgivarparten.

Tore fortsätter sin berättelse om arbetet i Leveäniemigruvan.

Jag fick erbjudandet att börja som tillförordnad förman och genomgå ett psykologiskt lämplighetstest, vilket jag ställde upp på. Tydligen klarade jag testen då jag fick erbjudandet att börja en utbildning till arbetsledare.

Första steget i utbildningen var att läsa in vissa ämnen till grundskolenivå, vilket skulle pågå i tre terminer i Hjalmar Lundbomsskolan i Kiruna på min fritid. Då jag fick ett erbjudande att prova på en tjänst som arbetsledare i Anriktningverket tog jag den efter mycket tvekande.

Under min provtjänstgöring där bröt gruvstrejken ut(1969) och där stod jag som åsnan mellan hötapparna. Jag var ju kollektivanställd men även en tilltänkt arbetsledare. Jag satt varje morgon på chefsmöten där man dryftade dagsläget och jag kände på mig att jag inte hörde hemma där. Efter vissa påtryckningar från kollektivet tog jag beslutet att ansluta mig till dom strejkande, vilket jag även meddelade arbetsgivaren.

Efter ett par veckor delades det första strejkunderstödet ut, men eftersom arbetsgivaren betalade ut en grundtimpenning ringde jag strejkkommiten och förklarade läget för dem och skickade tillbaka understödspengarna till strejkkassan. Jag tror inte att jag uppfattades som en strejkbrytare bland kollektivet eller som strejkande av arbetsgivaren.

Efter strejken märkte man en tydlig förändring av arbetsklimatet genom att arbetsgivarparten höll sig mer passiv. Cheferna slutade smyga runt på arbetsplatserna och bevaka personalen. Arbetsledarna fick sina instruktioner på hur man man skulle förhålla sig mot sina underställda. Det kom en mer positiv anda på arbetsplatserna och man kan säga att läget normaliserades. Fikarum ordnades i anslutning till arbetsställena, man fick koka sin för- och eftermiddagsfika och arbetet flöt alltmer friktionsfritt. Facket fick mer att säga till om och arbetsgivaren var mer lyhörd än före strejken. Man började tillämpa medbestämmandelagen, MBL. Arbetsplatsträffar blev obligatoriska.

Det fanns ännu kvar av den gamla stammens arbetsledare som hade det svårt att förlika sig med att arbetarna fick mer att säga till om. En äldre arbetsledare tog mig i enrum och menade att jag var för arbetarvänlig och att vi arbetsledare måste hålla ihop. Det höll jag inte med om. Jag ville inte ha ett ”vi och dom”-förhållande då vi ju är ett lag som arbetar ihop, trots att jag råkade vara ledare för laget. Dom orden föll inte i god jord. Du kommer att få problem om du inte ändrar din inställning, menade han.

Tore fortsätter här nedan sin berättelse om arbetet i Leveäniemigruvan. I förra avsnittet hävdade Tore sin rätt att få vara sig själv även som arbetsledare i kontakten med dom underställda mot en äldre kollega.

Arbetet fortsatte med ombyggnader i sovringsverket där jag fick vara med att utforma maskinparken, med stor vikt lagt på att det skulle vara lätt att sköta och hålla rent, bland annat automatisk renspolning under bandtransportörerna.

 

Under om- och tillbyggnaden i sovringsverket löste i de ständigt återkommande spillproblemet i verket. Arbetena fortsatte och man började höra rykten om en nedläggning av Leveäniemigruvan. Malmbrytningen i gruvan upphörde också och man började ta malm från Kiruna för att hålla verken igång. Därefter började nedläggningen av verksamheten i gruvan, malmbehandlingsverken stoppades och förberedelser gjordes att stoppa dessa i malpåse. Under tiden pågick förhandlingar och information mellan fackliga organisationer och arbetsgivaren.

 

Föreningarna fick tillgång till arbetskraft om man presenterade ett eller flera projekt och själv finansierade dessa. Vid ett sammanträde med Puoltikaasvaara Idrotts och Fritidsförening(PIFF) fick jag i uppdrag att sammanställa projekt samt göra en kostnadsberäkning på varje delprojekt samt att göra en bidragsansökan till Gällivare kommun. Min bror Axel som satt i fritidsnämnden ringde mig på kvällen efter nämndens möte och berättade att PIFF har beviljats bidrag med 20.000 kr av sökta 40.000 kr. Efter ett möte med styrelsen fick jag starta projektet under förutsättning att jag fick lös arbetskraft och att jag ställde upp som arbetsledare.

 

Vi gjorde stora arbetsinsatser på motionsspåret ”Blå slingan” som tyvärr idag är delvis sönderkörd. Minigolfbanan fick en grundlig renovering(den var placerad där dansbanan står idag). Arbetena fortsatte tills anställningana vid LKAB upphörde. Man startade utbildningar arbetsförmedlingen byggde om en huslänga på Solbacken i Svappavaara.

 

Utbildningen för grundskolekompetens startade och jag började utbildningen som för min del pågick i tre veckor, varefter jag fick anställning på Alfa Term, ett verkstadsföretag i Kiruna med verkstadsplanering som huvudsaklig uppgift. Detta var ett projektarbete som varade i ett år. Därefter sökte jag till en snickarutbildning på AMU-center i Gällivare men det visade sig att det inte var den utbildningen jag sökte. Efter två veckor på AMU-center ringde Arbetsförmedlingen att jag hade jobb i Kiruna på ACU TEC, ett företag som tillverkade sopkomprimatorer. Jag fick anställning som planeringsteckninker. Det var ett projektjobb som varade i ett år, varefter jag blev erbjuden tillsvidareanställning. Jag tackade dock nej eftersom vi inte kom överens om lönen.

 

Efter den anställningen var jag arbetslös i två veckor, varefter jag fick en förfrågan från Arbetsförmedlingen om jag var intresserad av att börja som arbetsledare åt Gällivare kommun och ta hand om OSA(Offentligt Skyddade Arbeten), vilket innebar att man skulle vara arbetsledare åt folk med olika problem. Jag tackade ja till jobbet och dagen därpå var jag på anställningsintervju. Det blev så att jag kunde börja på en gång. Jag är ju redan här, svarade jag. Samma dag började jag med förberedelse och planering av skogsavverkning. Jag var förstås lite spänd över vad det är för slags folk som kommer.

Ända fram till 1930-40 talen använde man takspån för att bekläda yttertaken på husen med. Därför var det viktigt att veta var man skulle hitta råvaran.

Met joka olemme syntynhet 1900 luvun alku puolella meillä oli Meän kieli, Äitinkieli.
Vi som är är födda i början på 1900 talet vi hade Meänkieli som Modersmål.

Emme met olhet kuulhet Ruotsin kieltä kuin Malmivara laisilta, eli ruottalaisilta niin ku met niitä kutsuimme, silloin kuin net kuljethin kalastamassa meän vesillä.
Inte hade vi hört de svenska språket talas annat än av Malmbergs bor, eller svenskarna som vi kallade dom, då när de var och fiskade i våra fiskevatten.

Silloin ku net yreitethin päästä juttelemhan meän kansa, kattusimme pitkin nokka vartta maahan ja vastasimme jo tai ei, emme met ymmärtännhet kieltä.
Närde försökte komma till tals med oss, tittade ner i marken längst näsryggen och svarade bara ja eller nej, vi förstod inte språket.

Ruotsin kielen jäljillen päästhin vasta silloin kuin alethin koulhun.
Vi kom det svenska språket på spåren när vi började skolan.

Nyt sitä käsittä kuinka vaikea se oli ja on, kuin ej saanut oppia Äitinkielen , ennen kuin alkui oppia virasta kieltä, niin kuin ruotsin kieli meille oli.
Nu förstår man hur svårt det var och är, när man inte fick lära sig modersmålet , innan man började lära sig ett främmande språk, vilket svenska språket var för oss.

Mie voin sanua ette koulu varasti minulta Äitinkielen.
Jag kan med fog säga att skolan stal mitt Modersmål.

Nyt kuin olen täysi ikäinen en osa puhua ylesön edessä tunnen epävarmutta kielen puolesta, tahtuisin käyttä Meän kieltä mielluimmin, en osa ruotsin kielen niin hyvin.
Nu när jag är fullvuxen , vill jag inte tala inför en församling, jag är osäker på det svenska språket, jag skulle helst vilja använda Meän kieli mitt riktiga modersmål.

Vi "Filppalaiset" har en samägd myrslåtter skifte i Lettja, vi är tre del ägare om skiftet vilket innebär att det var våran tur att slå myren vart tredje år.

Året var 1947, det var våran tur att de året bärga höet från myren. Pappa hade fått hjälp av Lennart Eriksson som slåtter karl att hjälpa oss med skörden. Vi startade tidigt på morgonen vid halv fem tiden för det var en dryg bit att färdas, första biten var att ro med båt från våran båtlänning till Skaulo udden, där fick man axla på bördorna, liar, räfsor, ryggsäckar med mat för dagen, kokkärl, mjölkhämtare och andra nödvändiga verktyg.

Sen gick färden till fots genom Skaulo och längst efter Sulajärvi fram till slåttermyren. Efter en kort rast började Valde, Axel och Lennart att slå med lien , till en början runt Hässjan (Saura) sen fortsatte man att slå sauranmaa alltså när området runt hässjan. Man slog gräset från två håll så att det bildades en sträng med hö. Sen var det dags för oss Haravamiehet (räfsarna) att räfsa höet till Lapphoille i så stora högar så att det blev en Fämmi. En fämmi är så mycket som man med hjälp av räfsan packade i hop och lyfte på axeln och bar till hässjan.

Dagen fortlöpte till sena kvällen, där efter gick och rodde vi hem, trötta efter dagen somnade man direkt efter maten, för nästa dag var det samma procedur igen, för oss tog det två långa dagar att bärga höet. Jag kommer så väl ihåg på första dagen fick jag hål i stöveln. I smyg rev jag upp hålet i stöveln i akt och mening att slippa hö bärgningen nästa dag, men den "gubben" gick inte jag var genom skådat för Lennart hade sett vad jag gjorde och berättade åt pappa om mina förehavanden, så det var att det var bara ta på sig "Smärttingarna" och ut på myran . Jag hatade myrslåtter, jag var väl lite Laiskan sitko, fortfarande går det kalla kårar efter ryggen när man kommer ihåg dessa vedermödor.

Hösten 1949, det var mitt första fri år. Jag hade slutat skolan men ansågs vara för liten och klen för att börja med skogs arbete, så jag gick på tillväxt så att säga.

Myrarna hade frysit till, den första snön låg på backen. En tidig morgon kom Adolf Orrmalm till oss och ville att jag följa med honom som hjälplastare, han skulle hämta en skrinda med hö från Kainunjänkkä, jag var ju ledig och ville gärna följa med Adolf som hjälp. samtidigt kanske jag fick köra hästen. Jo mycket riktigt fick jag ta tömmarna och köra,( Adolf han kunde ta småpojkarna på rätt sätt)  tänk er att sitta på kuskbocken med tömmarna i hand och köra genom hela byn, man växte flera tum.

Väl framme på myran lastade vi höskrindan och styrde kosan hem och jag fick köra. Efter det vi hade tömt skrindan på allt hö och stallat hästen gick vi in och fika. Därefter tog Adolf fram sin plånbok och räckte åt mig en hel fem kronors sedel. Tänk att få köra häst och dessutom få betalt, stolt och glad gick jag hem med min första förtjänst.