Tores hemsida

Kevät kesällä met pruukasimme aina panna ulos ahvenen rysät, silloin ku ahven kutui.
På våren brukade vi ha mjärdar ute då när aborren leker.

Ja niin meillä oli tänä kevännäki, meillä oli rysä Niliojassa, Vajolahden perässä.
Det hade vi den här våren också, vi hade våran mjärde i Nilioja i Vajolahti.

Ilma oli kaunis ja pikku linnut lauloit ja visertelivat kevätillan hämärydessä, ku met lähimme kokemhan pyytyksia.
Vädret var vackert, små fåglarna sjöng och kvittrade i kvälls skymmningen, när vi gick ut och vittja mjärden.

Ryshän oli tullut isoja komeijta nylky ahvenia, met otimme kalat risu haarhan ja punnitimme niitä kädessä ja huuli hymyssä komeasta saalhista.
I mjärden fanns det stora fina aborrar som vi tog och trädde på en kvist klyka och vägde dom handen med ett förnöjsamt leende på läpparna över den fina fångsten.

Lähtimme kotia pitkin polkua. ku tulimme Viktorin lammas aitauksen ja aluimme kiipua yli sen, sillon se karhu vihelsi toisella puolen aita, kylle se silloin veri pysäintöi ja met seisuimme kuin naulattu maahan.
Vi började gå hemåt efter stigen , när vi kom till Viktors får stängsel och började klättra över den då visslade en björn på andra sidan staketet , blodet frös till is och vi stod som fastnaglade i marken.

Mutta kuin se ensi chokki löysäsi niin saaphat toishen suunthan ja silloin menhin ette rapa kaarsi peräässä.
När den första chocken släppte vändes stövlarna i motsatt riktning och det bar iväg så att dyn stod som en båge efter oss.

Met kiersimme Kaivolanton ja vaara polkua kotiin. Ahvenet meillä olhin jäänhet jonneki.
Vi rundade Kaivolantto och i full fart hem på stigen efter bergskanten. Aborrarna hade vi tappat bort någonstans.

Kuin met makasimme portthaila ja saalusimme kuin ajo härät ja silmät pyöreät kuin kulkuset ja sydän löi kuin lamphan sapara, ja ihmettelimme ette kuinka met pääsimme karhun kynsisstä.
När vi låg på bron och flåsade som kör renar och med ögonen som hästbjällror och hjärtat slog som en får svans, och förundrades över hur vi kom undan björnens klor.

Silloin Brori tulle, ja met aluimme muistellemhan meän karhu jutusta, silloin Brori ei saattanut piättä naurua.
I samma veva kommer Bror gående till oss, och med andan i halsen började vi berätta om vårat björn äventyr, men då kunde inte Bror hålla sig för skratt.

Se muisteli ette het olivat olhet Lanton Birgeringas ulkuna ja Birgerilla oli ollu hauli matkassa, met näimme ku te tulitte, silloin se Birgeri puhalsi haulin piiphon. Ja siinä se oli se karhu.
Han berättade att han och Birger Lantto var ute och han hade hagel geväret med sig, vi såg när ni kom och då blåste han i gevärs pipan. Det var björnen.

En dikt av Nils Ferlin.

Nils Ferlinin runo.

 

Om världen blott ägde personer, med sinne för proportioner.

Jos mailma vain omistaisi ihmisiä, joilla olis vain silmä mittasuhtesen.

Den såge väl ej så bedrövlig ut som den faktiskt gör.

Mutta se ei näyttäis niin pahalta niin kuin se totella on.

Men jag tror till slut när jag hör deras pöbel skratt.

Mutta mie uskon lopultaki kuin kuulen roskaväen paisuvan naurun.

När en människa ramlar pladask och platt.

Kuin ihminen kaatu nurin rähmällen ja litteäksi.

När en stackare prövar på spinkna ben att lyfta från åkern en för tung sten.

Kuin se raukka yrittä , luisevan jaluittenpällä nosta pellullta liian raskaan kiveen.

När de flinar så dumt som den flabben där, åt min ståtliga skylt för min lumpaffär.

Kuin net virnistävä tyhmästi niin kuin tuo hohuttaija tuolla, minun lumppukaupan komealle kilvelle.

Att jag hatar dessa personer med sinne för proportioner!

Ette mie vihaan niitä ihmisiä joilla on silmä mittasuhtesen!

Som liten pojke fick jag följa med Valdemar och Lennart, de skulle föra hästarna på sommarbete till Vasikkarova.
Pikku poikana sain lähteä Valdemarin ja Lenartin kansa ku net viethin hevoset kesälaituimille Vasikkarovhan.

Väl framme i Vasikkarova släppte de hästarna fria, jag skulle vända hem därifrån, dom hade annat som de skulle syssla med.
Kuin tulime perille Vasikkarovhan laskethin ne hevoset irti ja mie pidin kääntyä siittä kotin, heillä oli jotaki muuta tekevä.

Jag blev förmanad att inte lämna stigen, utan att följa den då skulle jag hitta hem, stigen var bred och väl synlig.
Minulle sanothin ette juovatta polkua eikä jättä sitä, niin mie löyvän kotia, polku oli leveä ja näkyi hyvin.

Jag lovade göra som dom sagt och började gå hemåt.
Mie lupasin tehä niin kuin ne sanuithin ja aluin kävellä kotia pääin.

Jag gick väl i mina funderingar och kom till för mig en helt främmande ställe.
Mie kävellin omissa aijatuksissa, ja tuliin minulle aivan outhun paikhan.

Jag kom till ett staket bakom ett hus, men huset var vänd åt fel riktning dit jag var på väg.
Mie tulin talon takana aitauksen , mutta talo oli värhän suuntan minne olin menossa.

Min första tanke var att det måste vara Piilijärvi, jag fick panik jag måste fort tillbaks.
Minun ensi aijatus oli ette se täyty olla Piilijärvi, Minulla tuli panikki mie täytyn päästä hopusti takasin.

Jag vände mig om och tog några steg, stannade vände mig om och då snurrade allting om och jag kände igen platsen, jag var bakom Erkin Jussas hus.
Mie käänyin takasin ja otin jonku askelhen, pysäinyn ja käänyin takasin ja silloin kaikki pyörähti ympärimie tunsin paikanmissä mie olin, olin Erkin Jussan talon takana.

Äventyret slutade lyckligt.
Seikkailu loppui hyvin.

Försök till översättning av Spela kula, en dikt av Sten Selander, till meän kieli.

Yritän kääntä "Spela kula"." Pelata Kuula" Sten Selanderin kirjoittama runo.

Vi spelade kula på torget en dag, en liten förskole grabb och jag.

Pelasimme kuula torilla eräänä päivännä, pikku esi koulu poikanen ja mie.

Jag hade väl femti, han hade fem. Vi spelte och han förlorade dem.

Mulla oli ehkä viisikymmentä, hänellä oli viisi. Met pelasimme ja hän hävisi net.

Han snorade till och gav mig en blick, då jag visslade överlägset och gick.

Hän pahoillen silmäsi minua, kuin mie vihelsin halveksien ja menin

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port, och tyckte det var något fult jag gjort.

Mutta mie katusin ku tulin meän portille, ja tykkäsin ette olen tehny jotaki rumaa.

Jag gnodde tillbaka, men ingenstans kunde någon säga mig var grabben fanns.

Mie juoksin takasin , mutta ei misshän voinu kukkhan sanua missä se poikanen oli.

Jag skämdes, jag tror jag skäms för det än, när jag ser dom spela kula igen.

Minua hävetti, mie uskon ette minua hävettä vieläkin, kuin näen niitä pelamassa kuula taas.

Och jag ville ge , jag vet inte vad, för att en gång se den pojken glad.

Mie tahtuisin antaa , en tiedä mitä, ette kerrän saaisin nähtä sen pojan iluisenna.

Men nu är han säkert en stor, grov karl som släpar och sliter, jag vet inte var.

Mutta nyt hän on varmasti iso, vankka mies joka työntä ja raata, en tietä missä.

Och visste jag det, forslog det ej stort. Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Jos mie tietäisin sen, ei se isosti auttasi. Sitä ej koskan käy muutta mitä vääryttä on tehty.

Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män

Sitä ej voi jättä kuulia takasin ja hyvittä poikia, jokka on kankistunhet miehiksi.