Tore Aspebo minns (Del 21)

Tore fortsätter sin berättelse. Som anställd i Domänverket deltog han i älgjakten under sin semester.



En tidig morgon i jaktkojan bakom Halkeavaara förberedde vi oss för dagens jakt. Efter att vi hade kollat vindriktningen bestämde vi oss för vilka som skulle på pass och vilka som pasställen som skulle besättas och vilket område som skulle avjagas. Jaktledarens förmaning var att, kom ihåg att björnen är fridlyst. Den som skjuter på en björn blir polisanmäld och får ta följderna.



Jag fick mitt pasställe inprickat på kartan och vi gick från kojan i gryningen och jag orienterade mig fram till passet. Väl framme lade jag ifrån mig ryggsäcken under en stor, gles och kvistig torrgran och kollade än en gång på kartan att jag var på rätt ställe. Därefter satte jag mig på en rot vid granstammen.



Efter ett tag gjorde jag upp en liten eld för att koka kaffe. Medan elden brann och jag väntade att kaffevattnet skulle koka upp satt jag och lyssnade på stillheten. Plötsligt hör jag ett knäpp bakom mig och steg som avlägsnade sig. Min första tanke var: En älg på flykt och jag greppade hastigt tag i geväret samtidigt som jag svängde mig om och osäkrade vapnet samt gjorde mig färdig för skott. Jag fick det bortflyende djuret på kornet på tjugo meters håll men höll in skottet. En stor björn!!! som nästan ljudlöst i fyrsprång for bort. Det kändes kusligt.



Jag kokade mitt kaffe och drack medans jag höll ett vakande öga på omgivningarna – om nallen skulle återvända. Några timmar senare kom jaktamraterna till passet som överenskommet var. Då hunden kom till björnspåret reste den ragg och nosade omkring i spåret. Den hade stått fem meter ifrån mig, bakom min rygg, antagligen på två ben för att bättre kunna se vad han hade framför sig och då den gick ner igen hörde förmodligen knäppet. Dagens jakt fortsatte med nya pass och nytt område att jag av utan att vi såg någon björn. Vi hittade senare under jakten en björnriven älg.



Domänverket började minska på antalet anställda och jag blev varslad om uppsägning eftersom jag var en av de senaste som blivit anställd.



Jag sökte mig åter till LKAB. Den här gången till Leveäniemigruvan i Svappavaara. Medan jag väntade på besked från LKAB, började jag på Henry Anderssons lappskomakeri som hade startat i byn. Jag jobbade där i två veckor med att skrapa renbellingar. Tillverkningen var i Rynbäcks gammelkåk, på nedre botten. Jag hyrde lägenheten på övre plan varför jag hade nära till jobbet.



Då LKAB erbjöd mig ett arbete i sovringsverket antog jag det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0