Tores hemsida

Lassin Antti som var affärsman och gjorde resor runt byar och samhällen fick höra om människans flygförsök. Lassin Antti som var känd för sin uppfinningsrikedom och fantasi. När han kom hem från en av hans många affärsresor hade han en klar bild av hur han skulle få människan att flyga som en fågel.

Han samlade en försvarlig mängd näver och vidjor och började tillverka vingar. Till startbana hade han utsett ladugårdstaket.

Det hade hunnit bli höst innan han var färdig med sin vingkonstruktion, gödselstacken i ladugårdsgaveln hade vuxit rejält och låg och jäste av kornas svampdiet och spyflugorna svärmade runt dynghögen.

Så en varm  höstdag då luften dallrade av värmen hade Lassin Antti vingarna klara och den första provflygningen kunde starta. Tänk att fri såsom fågeln ta sig en tur runt Moski.

Lassin Antti klev upp på ladugårdstaket, tog på sog nävervingarna och gjorde några prövande vingslag som en örnunge innan den lämnar boet. Med fårskinsmössan nerdragen över öronen tog han sats längs ladugårdstaket, bredde ut vingarna och tog språnget ut från taknocken, men tyvärr bar inte vingarna, dessa vek sig och han gjorde en störtdykning huvudstupa i dynghögen så endast benen syntes. Han räddades från en säker kvävningsdöd av en närstående åskådare.

Gammalt tillbaka sa man att man ska akta sig för korpar. Det sades att de anföll och hackade ut ögonen, därför var det viktigt att skydda ögonen om man såg en korp.

Pigan som var ute på slåttervall och var klädd som seden på den tiden, utan underkläder, endast iförd tröja och långkjol. Medan hon gick där och räfsade hö såg hon en korp kretsa i skyn. För att skydda ögonen från korpens förmodade anfall slängde hon sig ner på grästuvan och drog upp kjolen över huvudet.

Drängen som kom och såg pigan liggande på tuvan med kjolarna uppdragna över huvudet och hela härligheten vidöppen tänkte att "OJ, OJ, OJ. Här är det serverat" varpå han skred till verket och tog för sig av det som bjöds.

Pigan som var livrädd men morsk skrek "Hacka bäst fan ni vill där nere, men ögonen kommer ni inte åt".

Jag skulle cykla till Puoltikasvaara och hälsa på Mormor och Morfar.
Efter drygt 10 kilometer efter skaulovägen sprang en ren upp på vägen ca 100 meter framför mig, den svängde höger och gick efter vägen mot Puoltikasvaara. Renen gick sakta och jag kom allt närmare, när det bara skillde några meter så bromsade jag in lite grann och cykeln saktade in med ett gnissel.
Renen blev antagligen rädd för den vände sig tvärt om och där stod vi och kollade varann rakt i ögonen.
Efter ett tag så började renen gå emot mig jag klev av cykeln och började backa.
Renen som nu sprang, kom allt närmare, jag vände mig om. Bakom mig vid dikeskanten fanns ett träd, den var inte hög men jag sprang dit ändå.
Med ryggsäcken på ryggen klättrade jag upp i trädet så fort jag kunde. Nedanför mig gick renen runt trädet och mitt på vägen låg min cykel.
Efter ca 10 minuter gick renen in i skogen, jag satt kvar en stund till för säkerhets skull.
Sen hoppade jag ner från trädet och sprang till cykeln och cyklade iväg.
När jag kommit en bit tittade jag bakåt och där stod renen på vägen, och då fick jag fart.
Hela cykelturen tog två timmar, PERSONLIGT REKORD.
Rekordet är nog renens förtjänst, men jag kommer nog att vara rädd för renar resten av mitt liv.

STINA ÅKEMALM