Nåjd – En naturläkare

Av Carl-Erik Lantto

 

Nikun-Olli kallades han, Vad han hette i efternamn vet jag inte. Han var född och uppvuxen i Kiviniemi vid kalixälven där han bodde hela sitt liv. Ofta brukade han komma till Soutujärvibyarna och stanna några dagar, Vid dessa tillfällen fick han alltid nattkvarter i en av gårdarna i puoltikasvaara. Han var ganska kortväxt oxh så hade han ett spetsigt helskägg och såg faktiskt ut som en gråklädd tomtegubbe.

 

Vid ett tillfälle hade han varit i en av gårdarna, fått sig kaffe och pratat bort en stund. När han gått sin väg ställde sig frun i gården vid fönstret och såg Olli gå mot grinden. Hon muttrade några nedsättande ord om honom och började duka av bordet. En stund efter, öppnades dörren och Olli kom in, tittade på husbonden och sa: ”Din hustru talade illa om mig och jag varnar nu för följderna om det upprepas.”

 

En annan gång kom han till August Andersson som han alltid ville hälsa på när han kom till byn. Han fick en stol, satte sig och sade: ”Du ser bekymrad ut, har det hänt något?” August talade om att han råkat tappa sin vigselring när han hämtade en börda spisved från vedboden. Olli funderade en stund och så beskrev han, mycket noggrant, var August skulle söka mellan huggkubben och sågbocken. August gick till vedboden och ett par minuter senare kom han tillbaka, Han hade ringen på fingret. August hade väl talat om händelsen för någon, för det blev snart känt i bygden vilken bravad Olli uträttat.

 

Jag ska också berätta om en annan ganska svårförklarlig händelse som jag som 6-åring bevittnade: Det var sommar och mor hade plötsligt fått något slags eksem från hakan och ner på halsen och bröstet. När det dessutom var ovanligt varmt väder så blev det givetvis olidligt, Hon sade åt hembiträdet: ”Gå och försök få tag i Nikun-Olli; han har ju kommit till byn,” Hon gick, och kom efter en stund tillbaka tillsammans med Olli.

 

Han tittade på eksemet och så drog han fram sin kniv och började med bladet trycka på de värsta utslagen under det han mumlade och hummade något obegripligt. Jag var till en början lite rädd, men så såg jag att mor hade ett snett leende på läpparna och hembiträdet likaså. Till kvällen var klådan borta och efter några dagar även alla utslagen.

 

Sedan hade hon aldrig mer besvär med sitt eksem – inte förrän ca. Trettio år senare, då hon blev sjuk och togs in på lasarettet i Gällivare, men då låg hon i koma och var nog inte medveten om det. Hon dog samma natt.


Bygdehistorier berättade av Frans Rynbäck 1990

Min farsa, Johan Erik född 1873, blev moderlös vid ett och ett halv års ålder och växte upp hos min morfar ”Skaulon Äijä”. Denna Skaulon Äijä återkommer i min farsas berättelser från sin barndom. Han var en märklig man på något sätt. Min far hade verkligen fina minnen från den tid han fick växa upp hos sin morfar. Han hade fått en väldig respekt för honom i många avseenden då han kunde saker som andra inte kunde, bland annat var han synsk. Han kunde se händelser som skulle ske i framtiden.

 

Förr i tiden hade man hästarna på skogsbete. Den stora hästflocken bestående av 30 – 40 djur från hela byn vandrade under somrarna från Kaitumälv och Kivijoki i norr till i närheten av Koskullskulle i söder. Detta var deras betesområde.

 

Så kom det sig att Skaulon Äijä hade en unghäst hemma därför att den inte följde med hästflocken utan åter vände hem gång efter annan, Skaulon Äijä gjorde många försök att få unghästen till de andra men alltid med samma resultat. Den kom hem efter några dagar i skogen. Unghästen kunde inte stanna hemma då man saknade foder åt den, all hö som växte på vallarna var avsedd till vinterfoder, så därför var det tvunget att ha hästarna på skogsbete.

 

Till sist härsknade Skaulon Äijä till och sa åt min farsa , som då var en liten pojke. Nu pojken skall vi ta hand om unghästen och när vi för den till skogen skall den inte återvända hem förrän vi hämtar hem den. De förde hästen till Silmikiskonmaa, ett berg intill byn där det finns ett stort stenblock. Vid den stannade man. Skaulon Äijä gjorde magiska rörelser, skrapade och gick runt stenen. Efter den proceduren lämnade de hästen vid stenblocket.

 

Man gick från byn och tittade till hästen ibland. Den gick och betade i terrängen runt stenen men återvände alltid till stenblocket där marken omkring var söndertrampad. Den stannade vid stenen tills man hämtade hem den på hösten.


Ollan Antti

Johan Erik hade en farbror som hette Ollan Antti, som var lite tafatt och låghalt. Antti var lättlurad men också flitig då han gick runt i byn och hjälpte bybor med ved, tillverkade redskap och dylikt.

 

Där Antti var, där samlades ungdomarna. En av dessa var Filppan Mikko, son åt iso Filppa. Mikko var också en duktig pojke då han hjälpte byborna med ett och annat.

 

Ollan Antti var en duktig innantill läsare och anlitade som sådan på bönemötena, som hölls i gårdarna i uppgjord turordning.


Tjärbränning

Man brände tjära till husbehov. Tjäran användes till inpregnera  båtar, kälkar, skidor m.m.

 

Under vinterföret körde man hem, de i förväg löstagna, tjärstubbarna till platsen för tjärdalen.

 

Under den på följande barmarksperioden klöv och späntade man tjärveden. Till saken hör att man sprängde de vresiga och sega tjärstubbarna med krut.

 

Tjärstubbs högen var framkörd och upplagd intill Parta Jussis notställning, där klyvning pågick. Detta hände på Soutuniemi. Filppan Mikko och Ollan Antti sysslade med sprängningen. Man borrade hål i stubben med navare, laddade i det borrade hålen med svartkrut och tände på. I avsaknat av krutstubin använde man Taula( från en björktjuka i strimlor skuren och torkat remsa som anbringas till krutet). Då remsan antändes i dess ena ände glödde den tills den nådde krut laddningen om den inte slocknade innan dess. Ibland blev väntan på detonationen något lång då man inte visste om glöden hade slocknat eller inte och när vågade man gå fram.

 

Filppan Mikko och Ollan Antti hade tänt på en stor spretig stubbe, var efter man hade tagit skydd bakom de båda intill stående förvaringsbodarna, Markuksen puoti och Jussin puoti ” dom står där än  idag på Soutuniemi”. Då väntan på smällen blev lång, ville den otålige Antti gå fram för att se om glöden hade slocknat. Filppan mikko och hans kompis varnade honom först att vänta. Till sist, lagom till den beräknade detonationen, släppte de fram Antti. Och detonationen kom då Antti hade nått fram och börjat ruska i den påtända stubben. Antti följde med stubben i famnen över not ställningen och landade i sjön en bit ut. Måhända var skämten som ungdomarna tog till mot Antti något grova ibland.


Ett vådligt uppvaknande

Antti, denne hjälpsamme man, besökte ofta Markuksen talo. Markus var en gammal ungkarl och hade Maja som hushållerska.

 

Markuksen talo hade ett stort pörte med stor öppen spis, bakom den öppna spisen var en järnspis placerad där Maja lagade maten. Vid dörren stod hyvelbänken och ovanför denna på takbjälkarna fanns snickarvirke på tork.

 

Antti hade lagd sig på hyvelbänken där han hade somnat med en blus under huvudet. Mikko och hans kamrat kom in och upptäckte den sovande Antti på hyvelbänken. De smög tillbaka till farstun och hämtade ett rep som hängde på en spik och återvände till den sovande Antti. Han sov djupt och utan att Antti eller Maja som pysslade vid spisen märkte något band de repet om Anttis ena ben, kastade repet runt takbjälken och hissade försiktigt upp Anttis ben så högt man kunde utan att han vaknade.

 

Då dofterna från Majas spis av nykokt kaffe når Anttis näsborrar vaknar han till och Maja hör skriket som från en stucken gris, Maja skyndar dit och ser Antti hängande i ena benet i repet runt takbiälken. Herre gud vad har pojkarna gjort skriker Maja. Jag skall slå ihjäl er skriker Antti, jag skall flå er levande. Men  innan han kom lös från repet var pojkarna i säkerhet. Men Antti lugnade ner sig när han fick dricka av Majas nykokta kaffe.


Nåjder och nåjdkonster(Del 2)

Vintern var ovanligt kall och lång, enligt sägen kunde man köra med häst över sjön på isen på midsommarafton. All sådd försenades, om man kunde så över huvud taget. Frosten kom tidigt och tog kornåkern innan den ens hade gått i ax, potatisblasten frös och det  vankades nödår över bygden, till och med den annars så fiskrika sjön gav dåligt med fångster. Byns äldsta  hade rådslag om vad som måste göras för att överleva den kommande hösten och vintern. Man tog ett beslut att till kalla Nåjden  Piili Einari till hjälp.

 

Så en dag kom Nåjden till Soutuniemi, där by kärnan var belägen på den tiden. Båda upp allt folk i byn, sa han, ta med alla båtar och följ mig. Och han ställde kosan mot Kukasjärvi där han steg i land på en udde. Byborna i sina båtar samlades runt udden och när alla var samlade ställde sig Piili Einari på en sten längst ut på udden, lyfte sina händer och gjorde några magiska rörelser och läste besvärjelser, då såg byborna hur fisken började strömma till och formligen kokade av fisk, då sade nåjden, ta nu för er så mycket fisk ni behöver. Och byborna grävde med sina fiskkontar, korgar, ja allt dom hade tillhands och fyllde sina båtar med fisk och fisken fortsatte att strömma till.

 

När båtarna var fyllda och aktiviteten med att gräva upp fisk hade avtagit frågade Nåjden, har nu alla fått vad de behöver? Och när man fick svaret att alla båtar var bräddfyllda med fisk så bad att han få låna en åra, vilket han fick från den närmaste båten, därefter tog han en sten och kastade han den i vattnet och stenen flöt. Han hoppade upp på stenen och paddlade över sjön, fram och tillbaka, framburen av fiskarna. När han gjort det sa han att nu far vi hem. Alla hade fått sin andel och kunde mota bort svälten från huset.

 

Den här historien har levt genom släktena och gamla människor berättade dem med sådant allvar att det måste ha funnits någonting att ta på i historien. Udden i Kukasjärvi fick namnet ”Einarin niemi” efter denna händelse och så heter den fortfarande i dag. Än idag när man ställer sig på udden kan man känna historiens vingslag, det är lätt att föreställa sig bilden av händelsen. Det går kalla kårar efter ryggbastet.

 

Tro och sägen för fångstmän.

Man trodde att fångsterna styrdes av det underjordiska. Det fanns sjöar som var ”Saivo”, de härskades av andarna . Puoltikasjärvi och Silkkijärvi var Saivosjöar. När man fiskade i dessa sjöar fick man inte tala om att man skulle fiska där för då blev man utan fångst. Man gick tyst ut till sjön, sköt ut båten och rodde utmed stranden runt sjön, som man skulle vara Saivo till lags, lade ut sina nät och då fick man stora fångster.

 

Men det fanns Saivosjöar som inte tålde att det fanns kvinnfolk med i fångstlaget, männen skulle vara finklädda med mössan avigt vänd. Saivo sjöarna hade sina fiskegudar i form av en sten eller något annat föremål som man skulle offra till. Puoltikasjärvi hade också sin seite, enligt sägen skall den finnas i udden vid bäck mynningen i form av en speciellt av naturen formad sten.

 

Då fiskaren hade gjort sina fångster i Saivo sjön upp sökte han seiten och lämnade han sin del av fångsten åt denna. Men den seite som härskade över sjön behövde inte stor andel av fångsten, bara man smorde in seiten med fiskens blod och fett. Men på alla sjöar skulle man uppföra sig rätt , man fick inte vissla i båten, ej heller svära eller göra några konster, för alla sjöar hade sina andar som gav fångster och man fick inte reta dessa.

 

När man skulle ut från stranden med båten måste man sno båten motsols när man vände fören på båten ut mot sjön. Samma gällde när man lade ut noten, man fick inte vända båten in mot notvarpet, det förde med sig dålig fiskelycka. I smyg skulle man föra hem sina fångster vare sig det gällde fisk eller annat vilt. Man fick inte berätta om sina fångster ens för sin bästa granne. För han kunde av avundsjuka förstöra hans fiskelycka. Om grannen av oförstånd råkade fråga, hur mycket fisk fick du? Så fick man aldrig säga mängden eller storleken på fångsten. Svarade man, så pass att det blev ett kok.

 

Illvilliga människor kunde även trolla eller ”kortta” dina fiskeredskap, man uttalade magiska ord. Det finns ännu i dagens upplysta samhälle, personer som lever naturnära och tror på ”kortto”, att en annan kan trolla fiskeredskapen så att man blir utan fångst. Frågar man dessa personer om fångsten, kan man få till svar att, när har en fångst man sagd hur mycket fisk han har fått, och då får man nöja sig med det svaret.


Nåjder och nåjdkonster.

Efter sedan kristendomen kom till bygden kunde inte människan lämna sin hedniska tro utan vidare. Man litade på sina trollkarlar eller nåjder vid alla sorters sjukdomar hos människan och djuren. Samuli Paulaharju skriver i sin bok Ödebygdens folk, om dessa nåjder:

 

"De kunde sätta igång sjukdomar likaväl som han kunde stoppa dessa, han kunde mana fram varg, björn och ormar lika väl som han kunde tygla dessa. Han hade hela bygdens nyckel i sin hand med vilken han kunde styra allt, och han var mycket respekterat.


De hade sina egna leder där de for fram. De kunde fara genom luften i virvel vindar, vilka då sades vara” nåjdan puska ”. Enligt gammal folktro, om man såg en virvelvind som kom emot så skulle man sätta stål emellan sig och virvelvinden , då skulle den ta en omväg och inte skada dig."


Men Piili Einari den stora nåjden i Piilijärvi hade sitt eget sätt att färdas. När de andra byborna redan på lördag for tillkyrkan i Jukkasjärvi på Anders mässan sa Piili Einari, nog är jag där när ni är framme. Först på morgonen Anders mäss dagen for han . han manade fram en varg från skogen och seglade på denna . Och i en stor snövirvel kom gubben sittande på en snöspade, framför församlingen. Och han for därifrån i en snövirvel så att man från snövirveln bara såg vargens brinnande ögon och gubbens tofsmössa.

 

I en snövirvel kunde Piilijärvi nåjden fara fram med en varg. Men i en luftvirvel kunde han kunde han sända iväg en stor martall till Lainio nåjdens notvarp, när de var oense om fiskevattnet. Och inte kunde Lainio nåjden göra någonting när han såg en stor martall komma på midsommardagens morgon, susande genom luften och skruvande i en cirkel och plumsa i Hotakanhauta, förstörande den bästa notvarpet.

 

Flygande for Piili Einari på den sista färden när tiden var inne. Han låg till kojs, ibland i flera dygn och då fick ingen röra vid honom, en gång lade han sig och manade sin gumma att inte röra vid honom, men gumman råkade röra vid honom med kvasten varvid gubben for upp och rusade till sjöstranden och från strand stenen for han upp i luften som en virvelvind for Piili Einari över sjön. Sedan dess sågs han inte till något mer. Endast på stranden syns ett fotavtryck på stenen. I Kukasjärvi finns vid en udde en sten som kallas Hukankivi som enligt sägen skulle vara den sten som nåjden hoppade ifrån, man ser ännu idag fotavtrycket. I Tervaskursu har man efteråt hittat människoben.

 

En annan stor Nåjd var Nietsakan Olli från Kiviniemi. När han tog bort onda andar från en lapp som hade fått dom på sig när han var i Norge och stal renar, men Olli fick de onda på sig och de snurrade runt honom som en renflock, där fick han det svårt då det dödas andar och de levandes stötte ihop. De jagade stackars Olli i vinternattens mörker över fjällen. De rev bort byxorna från honom ner de kom susande efter honom i en lång rad. Olli hade svårt att styra dem när de inte förstod varken Finska eller Lapska. Men i toppen av Tanelivaara visade han med armen mot Svappavaara , Siellä parempi ….siellä puorep. Och dit for de onda andarna i morgon gryningen och Olli blev kvitt dessa.

 

En gång hade Olli hamnad i Oträda med handlanden” Teppo” Stefan Johansson i Jukkasjärvi. Denne handlande hade sagt till Olli att ”du har ögon som liknar en björnunges”. Varvid Olli hade gen mäld att , men i kväll ser du bara med arslet . Innan det var kväll var Teppos ansikte så svullet  att han nära nog var blind. Nu fann han inte på bättre råd än att skynda sig till Olli i Alatermä för att förlika sig med honom. Där tog Olli honom i kaluven, slet honom i håret och ”nu lämnar vi det hän”. Och genast öppnades Teppos ögon, och han vaknade som ur en dröm och kunde ge sig iväg.

 

Nietsakan Olli var särskild skicklig i att syna och bota spikbölder , variga blemmor och bulor, stilla blod och lindra smärta i sår. Han blev ofta hämtat långa vägar för att bota sådana åkommor. Mor Filppas son hade en gång fått blodförgiftning i handen , det hade runnit blod och var ur såret på det sjuka stället –”men hade sonen gått till lasarettet hade han så skulle han mist handen" .

 

I Neitisuando hade Olli träffat en lapp som ville ”pröva tänder” med honom . Men lappen hade råkat illa däran. De hade kommit in på gården från alla håll och kanter och lappen hade sprungit omkring som jagad av djävlar och vargarna hade slitit sönder hans kläder i stycken. Bitar från hans renskinnspäls var utspridd över hela gården. Det blev rent av svårt för Olli att rädda lappen från vargarnas klor. Men efteråt önskade inte lappen ”pröva tänder” med Nietsakan Olli.

 

Det fanns  även andra kloka gubbar och gummor att tillgå om inte Olli var tillgänglig. Det fanns en del som hade ”helande hand” , en del viskade trollformler samtidigt som man strök det onda stället. Det fanns blodstillare. Bölder kunde botas på många sätt , man kunde bränna dom med krut, en del smorde med brännvin och strök bölden med en kopparslant. Men Nietsakan Olli spottade på kniv eggen och strök med den över bölden, och bölden försvann.

 


Pikku Oskari, av Frans Rynbäck

"Oskar var född i Nenäsvaara, sydväst om Dundret vid Gällivare", berättar Frans och fortsätter. "Han kom till Soutujärvibygden med Killimän Mikko till den stora skogsaverkningen i Kainulaisvaara. Mikko hade även en annan person med sig till Gällivare. Jag minns dock inte namnet på honom, Jag var skolgrabb då. Oskar blev kvar i bygden efter att han blivit bekant med ortsbor. Oskar var som sagtfödd i byn Nenäsvaara.
Oskars mor blev sjuk och fick lämna Oskar och hans syster hemma då en hästtransport från Gällivare kom för att hämta henne. Innan hon åkte, band hon fast Oskar och hans syster i varsitt sängben där hemma med snören så att de inte skulle komma bort. Hon avled i Gällivare sjukstuga(det före detta kommunalkontoret).
Oskar och hans syster fick föra ett kringflackande liv under hela barndomen. De såldes nämligen på auktion till den lägst bjudande och hamnade på olika platser. Människorna i den första familjen dit Oskar hamnade var grymma mot honom. han fick börja arbeta fast han ännu var liten och stryk hörde till den dagliga rutinen. Han fick rycka in överallt och mat var det ont om. De var så grymma mot honom i familjen, att han fortfarande som vuxen kände agg mot dem. Då Oskar berättade om den här tiden fick han tårar i ögonen. Kan verkligen ett barn behandlas så illa? frågade jag mig.
Då han blev större kom han i en familj med namnet Välivaara. Personerna på det nya stället var annorlunda jämfört med de förra. Ja, de var helt underbara. Det var som att komma till himlen, som Oskar uttryckte det. Där fick han den omvårdnad och kärlek som ett barn behöver. Under vistelsen på det nya stället genomgick Oskar sin skolgång och då hanblev allt mer vuxen började han få tillfälliga arbeten.
Efter sin ankomst till bygden och arbetet i timmerskogen vistades han till en början i Lappeasuando, på båda sidor om älven.
Vid ett tillfälle var han vedhuggare hos Olov Vilhelm Olsson(Ollin Ville). Erling Olofsson och jag brukade springa över till honom under rasterna i skolan, som då var inrymd hos August Z. Andersson, och sågade åt honom. Där fick vi pojkar göra snusdebut. Men han gav mat också åt oss. Under en rast gav han halvfärdig fil åt oss - fil som inte hålls i skeden. Det här gjorde att vi kom för sent till lektionen efter den rasten."
Oskar Strand
(1874-1953)

"Oskar var född i Nenäsvaara, sydväst om Dundret vid Gällivare", berättar Frans och fortsätter. "Han kom till Soutujärvibygden med Killimän Mikko till den stora skogsaverkningen i Kainulaisvaara. Mikko hade även en annan person med sig till Gällivare. Jag minns dock inte namnet på honom, Jag var skolgrabb då. Oskar blev kvar i bygden efter att han blivit bekant med ortsbor. Oskar var som sagtfödd i byn Nenäsvaara.
Oskars mor blev sjuk och fick lämna Oskar och hans syster hemma då en hästtransport från Gällivare kom för att hämta henne. Innan hon åkte, band hon fast Oskar och hans syster i varsitt sängben där hemma med snören så att de inte skulle komma bort. Hon avled i Gällivare sjukstuga(det före detta kommunalkontoret).
Oskar och hans syster fick föra ett kringflackande liv under hela barndomen. De såldes nämligen på auktion till den lägst bjudande och hamnade på olika platser. Människorna i den första familjen dit Oskar hamnade var grymma mot honom. han fick börja arbeta fast han ännu var liten och stryk hörde till den dagliga rutinen. Han fick rycka in överallt och mat var det ont om. De var så grymma mot honom i familjen, att han fortfarande som vuxen kände agg mot dem. Då Oskar berättade om den här tiden fick han tårar i ögonen. Kan verkligen ett barn behandlas så illa? frågade jag mig.
Då han blev större kom han i en familj med namnet Välivaara. Personerna på det nya stället var annorlunda jämfört med de förra. Ja, de var helt underbara. Det var som att komma till himlen, som Oskar uttryckte det. Där fick han den omvårdnad och kärlek som ett barn behöver. Under vistelsen på det nya stället genomgick Oskar sin skolgång och då hanblev allt mer vuxen började han få tillfälliga arbeten.
Efter sin ankomst till bygden och arbetet i timmerskogen vistades han till en början i Lappeasuando, på båda sidor om älven.
Vid ett tillfälle var han vedhuggare hos Olov Vilhelm Olsson(Ollin Ville). Erling Olofsson och jag brukade springa över till honom under rasterna i skolan, som då var inrymd hos August Z. Andersson, och sågade åt honom. Där fick vi pojkar göra snusdebut. Men han gav mat också åt oss. Under en rast gav han halvfärdig fil åt oss - fil som inte hålls i skeden. Det här gjorde att vi kom för sent till lektionen efter den rasten."

Spånträd

Ända fram till 1930-40 talen använde man takspån för att bekläda yttertaken på husen med. Därför var det viktigt att veta var man skulle hitta råvaran.
Här kommer en beskrivning som jag hittade i en finsk tidsskrift, från Taivalkoski i nordöstra Finland, som jag har fritt översatt:
"Känner du igen ett spånträd?
  1. Skall vara en hantall, ej en hontall.
  2. Spånträdet skall vara tall, ej annat trädslag.
  3. Rak och tät mellan årsringarna.
  4. Gammal och senvuxen.
  5. Växer på våt mark, mitt i ett granbestånd. Så att säga en gammelfura.
  6. I ett idealiskt spånträd är kärnan murken, gärna ihålig.
  7. Inga kvistar på stammen, endast i toppen.
  8. Fullvuxen, som vuxit färdigt på höjden, så att säga lägger endast på hullet, blir tjockare.
  9. Minst 150-200 år gammalt, gärna äldre.

Skillnaden mellan en hon- och en hantall är: En hantall gör inga frön. Den gör kottar men dessa är mindre än på en hontall.
På en hantall pekar kvistarna neråt och på hontallen uppåt.
Hantallen har en knöl i kvistroten, men på hontallen reser sig kvistarna uppåt.
På en ungtall kan man se vad som är hona och hane, det vill säga i plantstadiet.
OBS: På gödslad mark eller i gallrad skog växer inte spånträd, därför att tallen blir där frodvuxen, glest mellan årsringarna samt kvistig."

Meän kieli som modersmål.

Met joka olemme syntynhet 1900 luvun alku puolella meillä oli Meän kieli, Äitinkieli.
Vi som är är födda i början på 1900 talet vi hade Meänkieli som Modersmål.

Emme met olhet kuulhet Ruotsin kieltä kuin Malmivara laisilta, eli ruottalaisilta niin ku met niitä kutsuimme, silloin kuin net kuljethin kalastamassa meän vesillä.
Inte hade vi hört de svenska språket talas annat än av Malmbergs bor, eller svenskarna som vi kallade dom, då när de var och fiskade i våra fiskevatten.

Silloin ku net yreitethin päästä juttelemhan meän kansa, kattusimme pitkin nokka vartta maahan ja vastasimme jo tai ei, emme met ymmärtännhet kieltä.
Närde försökte komma till tals med oss, tittade ner i marken längst näsryggen och svarade bara ja eller nej, vi förstod inte språket.

Ruotsin kielen jäljillen päästhin vasta silloin kuin alethin koulhun.
Vi kom det svenska språket på spåren när vi började skolan.

Nyt sitä käsittä kuinka vaikea se oli ja on, kuin ej saanut oppia Äitinkielen , ennen kuin alkui oppia virasta kieltä, niin kuin ruotsin kieli meille oli.
Nu förstår man hur svårt det var och är, när man inte fick lära sig modersmålet , innan man började lära sig ett främmande språk, vilket svenska språket var för oss.

Mie voin sanua ette koulu varasti minulta Äitinkielen.
Jag kan med fog säga att skolan stal mitt Modersmål.

Nyt kuin olen täysi ikäinen en osa puhua ylesön edessä tunnen epävarmutta kielen puolesta, tahtuisin käyttä Meän kieltä mielluimmin, en osa ruotsin kielen niin hyvin.
Nu när jag är fullvuxen , vill jag inte tala inför en församling, jag är osäker på det svenska språket, jag skulle helst vilja använda Meän kieli mitt riktiga modersmål.

Myrslåtter skifte i Lettja.

Vi "Filppalaiset" har en samägd myrslåtter skifte i Lettja, vi är tre del ägare om skiftet vilket innebär att det var våran tur att slå myren vart tredje år.

Året var 1947, det var våran tur att de året bärga höet från myren. Pappa hade fått hjälp av Lennart Eriksson som slåtter karl att hjälpa oss med skörden. Vi startade tidigt på morgonen vid halv fem tiden för det var en dryg bit att färdas, första biten var att ro med båt från våran båtlänning till Skaulo udden, där fick man axla på bördorna, liar, räfsor, ryggsäckar med mat för dagen, kokkärl, mjölkhämtare och andra nödvändiga verktyg.

Sen gick färden till fots genom Skaulo och längst efter Sulajärvi fram till slåttermyren. Efter en kort rast började Valde, Axel och Lennart att slå med lien , till en början runt Hässjan (Saura) sen fortsatte man att slå sauranmaa alltså när området runt hässjan. Man slog gräset från två håll så att det bildades en sträng med hö. Sen var det dags för oss Haravamiehet (räfsarna) att räfsa höet till Lapphoille i så stora högar så att det blev en Fämmi. En fämmi är så mycket som man med hjälp av räfsan packade i hop och lyfte på axeln och bar till hässjan.

Dagen fortlöpte till sena kvällen, där efter gick och rodde vi hem, trötta efter dagen somnade man direkt efter maten, för nästa dag var det samma procedur igen, för oss tog det två långa dagar att bärga höet. Jag kommer så väl ihåg på första dagen fick jag hål i stöveln. I smyg rev jag upp hålet i stöveln i akt och mening att slippa hö bärgningen nästa dag, men den "gubben" gick inte jag var genom skådat för Lennart hade sett vad jag gjorde och berättade åt pappa om mina förehavanden, så det var att det var bara ta på sig "Smärttingarna" och ut på myran . Jag hatade myrslåtter, jag var väl lite Laiskan sitko, fortfarande går det kalla kårar efter ryggen när man kommer ihåg dessa vedermödor.

Mitt första arbete som gav klirr i kassan.

Hösten 1949, det var mitt första fri år. Jag hade slutat skolan men ansågs vara för liten och klen för att börja med skogs arbete, så jag gick på tillväxt så att säga.

Myrarna hade frysit till, den första snön låg på backen. En tidig morgon kom Adolf Orrmalm till oss och ville att jag följa med honom som hjälplastare, han skulle hämta en skrinda med hö från Kainunjänkkä, jag var ju ledig och ville gärna följa med Adolf som hjälp. samtidigt kanske jag fick köra hästen. Jo mycket riktigt fick jag ta tömmarna och köra,( Adolf han kunde ta småpojkarna på rätt sätt)  tänk er att sitta på kuskbocken med tömmarna i hand och köra genom hela byn, man växte flera tum.

Väl framme på myran lastade vi höskrindan och styrde kosan hem och jag fick köra. Efter det vi hade tömt skrindan på allt hö och stallat hästen gick vi in och fika. Därefter tog Adolf fram sin plånbok och räckte åt mig en hel fem kronors sedel. Tänk att få köra häst och dessutom få betalt, stolt och glad gick jag hem med min första förtjänst.

Magnus och skatan




-"H..r..r..n perkele
Ha...ha...ha...ha
Kylle taisi harakka
chokiantua
e i satana ossaa lentää
ha..ha.ha. Voj saatana.
Tule kattoman"


Pensionärsvisan

Mel: Kors på Idas grav.


Vi blev födda i en gammal kåk nånstans
Under någon jordemoras assistans
Inge krus och inge passning
Ha vi fått sen vi var små
Tänk att de ha blivit folk av oss ändå.


Mamma fick ej mödrahjälp av någe slag
Inte heller några flotta barnbidrag
Inga barnavårdscentraler syna oss när vi var små
Tänk att de har blive folk av oss ändå.


Ingen doktor kom och såg när man va klen
Värkte tänderna så fick man gå till smen
Både blod och svett och tårar
Rann när tanden gav sig å
Tänk att de ha blive folk av oss ändå.


Tidigt bort till skolan fick vi också gå
Ingen sklskjuts stod vi då och vänta på
Uti 30-graders kyla vi förfrös varannan tå
Tänk att de har blive folk av oss ändå.


Ingen barnbespisning såg vi heller till
Hemma fick vi mest rågmjölsgröt å sill
Strömming åt me huve, på brödet hårt å mjölken blå
Tänk att de ha blive folk av oss ändå.


Då fanns ingen testning av nån int´ĺigens
Var och en fick nå sin egen kunskapsgräns
Dum va dum å klok va klok
De va så enkelt att förstå
Tänk att de har blive folk av oss ändå.


Ja nog fick vi lära oss för var minut
Aldrig säga mot å ej se missnöjd ut
Verklig vördnad för de äldre å föräldrar likaså
Tänk att de har blive folk av oss ändå.


Ingen slickepinne eller någon Toy
Tugga granens koda tyckte vi va skoj
Endast någon liten julklapp hände att vi kunde få
Tänk att de har blive folk av oss ändå.


Arbetsbördan den var ofta tung å svår
14 timmars arbetsdag vid 14 år
Ingen bil å ej mopeder
Nej det gällde blott att gå
Tänk att det ha blive folk av oss ändå.


Vi fick lära oss från början till slut
Vara lydiga å alltid veta hut
Frukta gud å vörda kungen
Fosterlandet likaså
Tänk att de har blive folk av oss ändå.


Undervisning uti sexuala ting
Fick vi inte, ämnet dom gick runt i kring
Men naturens lagar dom var enkla att förstå
Så de har blive folk av oss ändå.


Måsaka på timmerflottning

Hans uptåg och hyss kunde få helt okontrollerade former, som den gången han var på timmerflottning på Kaitumälven.

När flottlaget tog matrast så öppnade Måsaka sin ryggsäck, stoppade ner huvudet i ryggsäcken och åt det som fanns i matväg. När han var färdig med måltiden tog han upp sin emaljmugg ur ryggsäcken, drog ner gylfen i byxorna, tog fram sin slaka lem och klämde in den i handtaget på emaljmuggen.

Flottarlaget var inte varse med vad Måsaka hade i görningen förrän han stod upp med begynnande ståfräs. Han försökte dra ut sin lem ur emaljmuggens öra, men ju mer han drog desto styvare blev lemmen, till sist var den alldeles blålila.

Nu var goda råd dyra, med ett skri av smärta kastade han sig raklång i älvens iskalla vatten för att kyla ner lemmen. Och med flottarlagets dånande skrattsalvor kröp Måsaka upp ur vattnet och kunde försiktigt lirka ut sin lem ur gastkramningen.


Måsaka


Han var född till "Filur" denne Johan Erik Filipsson dy, i folkmun kallad "Måsaka". Otaliga är hans upptåg, han var full av hyss.

Denna historia belyser hans sinne för humor som kunde ta helt onkontrollerade former.

Hos Lantto i Puoltikasvaara var Johan erkkos Anna anställd som piga en sommar. En dag var Anna sysslesatt med klädtvätt vid brunnen på gården.


Måsaka kom gående från Vanhapiha och mötte Frans bakom ladan. Frans som var dövstum tecknade åt Måsaka att det stod ett kurvigt fruntimmer på andra sidan ladan och tvättade kläder. Frans som kände Måsaka utan och innan såg på honom att det vankades upptåg, Måsaka tecknade åt Frans att följa med honom.


De bägge kumpanerna smög sig runt ladan och stallet, fram till ingången till gödselhuset. På andra sidan gödselhuset såg de Anna stående, vänd ifrån dem vid brunnen, sysselsatt med att skrubba kläder på tvättbrädan. Måsaka tecknade åt Frans vad han hade i tankarna när han såg grimman hängande där på en spik på stallväggen. Han skulle som en hingst betäcka Anna där hon stod med baken i vädret.


Han öppnade gylfen och drog fram lemmen, som redan hade halvstånd. Frans som i sitt inre såg vad som skulle hända hade svårt att hålla sig för skratt, men tystades ned av Måsaka. De bägge kumpanerna smög tysta som andar genom gödselhuset och fram till stalldörren där grimman och tömmarna hängde. Försiktigt tog Måsaka ner tömmarna, trädde grimman över huvudet och gav tömmarna åt Frans varefter han börjde smyga sig fram till Anna, han hade ett präktigt stånd vid det här laget.


Frans som höll tömmarna sträckta kunde inte behärska sig längre, just som Måsaka skulle hoppa på Anna trängde ett återhållsamt skratt fram från Frans, vilket varnade Anna. När hon vände sig om och såg vad som var i görningen skrek hon av skräck

"Herra jesus 'lärstä'."

Hon svängde sig åt sidan för att komma undan Måsaka, varvid hon välte bykkaret. Snabb som en hermelin snode hon runt Måsaka, som hindrades av Frans sträckta tömmar, så att han inte fick tag i henne.


Han sprang efter Anna som en unghingst, med Frans hängandes i tömmarna, ylande av skratt och mellan skrattatackerna ropande

"Helvete, tokig gubbe", "Helvete, tokig gubbe".

Birger och Rudolf som var åsyna vittnen till hela händelseförloppet, satt på trappan till boningshuset, såg när Anna rundade ladugården och sprang in i huset och skrek av skratt, för hon kände till Måsakas hyss sedan tidigare.

De bägge kumpanerna satte sig på brunnen, Frans dubbelvikt och ylande av skratt medans Måsaka, plirade med ögonen, småskrattade åt ett av sina hyss.

Helgdagskväll i Hippanen


Händelsen utspelades på 1940-talet. Ett lag med huggare och körare hade timmerdrivning en vinter i Hippanen, som är belägen på norra sidan Kaitumälven vid Björkudden.

Det har alltid varit brukligt att man under helgen turades om att stanna kvar i kojan för att utfodra och sköta hästarna, så att resten av laget kunde åka hem för en välbehövlig vila. Eller som man sade

"Vi måste hem och dra upp klockan"

Pendelklockorna på väggen hade i regel sju dagars gångtid. Därför drog man upp klockfjädern på Söndag, samtidigt skulle frugan servas så hon klarade sig till nästa gång.

Den här händelsen utspelades när det var Anttis tur att stanna kvar i kojan över helgen. Både huggare och körare åkte iväg på sina skidor, alla skämtade med Antti om hur de skulle fördriva kvällen och natten i sänghalmen.


Senare på kvällen när Antti hade utfodrat hästarna och ätit en stadig middag med potatis och amerikanskt fläsk lade han sig på britsen och lät tankarna löpa fritt, allt medan elden sprakade i eldhärden.

Han kom ihåg kamraternas skämt om leken i sänghalmen. Medans han låg där på rygg for tankarna hem till Pauki, till Elin. Nu går Elin i säng, lättklädd kryper hon ner under fällen. I tankarna klädde han av henne och han kände att lemmen började svälla, efter ett tag så hade han ett präktigt stånd. Tankarna skenade iväg och han såg för sitt inre kamraterna vilt parande sina fruar, tillslut kunde han inte bärga sig längre.


Han rusade upp ur slafen, röck ner  lappskorna från torkställningen, han hade inte tid att vända dem där de hängde med hårsidan innåt. Han drog på sig skorna utan att ge sig tid att knyta banden. Han rusade ut med bultande lem och bara en tanke i huvudet, hem till Elin så fort som möjligt för att tillfredsställa sina lustar.

Väl utanför kojan, i månskenet, hittade han sina skidor som stod mot husväggen. Han slängde ner dem på backen, trädde skorna i bindnings öglorna och iväg bar det med vild fart och med lemmen bultande av begär.


Ångande av svett svängde han upp från sjön mot gården, i fantasin hade han redan klätt av Elin.


Elin som redan låg och sov i utdragssoffan hörde det välbekanta ljudet när ett par skidor ställdes mot väggen. Hon klev upp för att öppna dörren, när hon tog i dörrhantaget och tryckte ner det hörde hon ett stön utanför.


Antti som under hela skidfärden hade hetsat upp sig kunde inte tygla sina känslor längre, när han höll i dörrhandtaget och kände när Elin tog i handtaget innanför dörren och tryckte ner den, då kunde inte Antti behärska sig längre och det gick för honom.

Med satsen rinannde ner för benet svängde han runt på bron, tog sina skidor, trädde in skorna i öglebindningarna och stakade iväg tillbaka till kojan. Han hörde Elin ropa efter honom, men han ökade farten och skämdes för sitt tilltag. Och innan morgonen grydde var han tillbaka i kojan som var helt utyld då han glömde stänga dörren när han rusade iväg.


På söndagkväll när arbetskamraterna återvände till kojan berättade Antti om sin helgdagskväll i Hippanenkojan möttes han av rungande skrattsalvor, för Antti var en god berättare.

Eskapader i kastvedskogen

Den här historien är från 1940-talet, personnamnen är fingerade. Historien har en verklighetsbakgrund.

Småbrukaren i byn hade anställt Ville att mot en fastställd kubikmetersumma hugga kastved åt honom.

Småbrukarhustrun Susanna, som var ett manhaftigt fruntimmer var lång och mager och av segt virke, var inte främmande för att hjälpa till i skogen. En dag var Susanna i färd med att kapa ett träd som var fälld över en björk, så att den stod som en båge. Hon stod i riset och sågade på trädstammen, när stammen kapades av så lättade spänningen på den nerfällda björken och den sprättade upp. Men Susanna hade trampat ner i en klyka på björken så hon följde med och upp i luften hängande med ena benet fast i björkklykan.

På den tiden bar inte kvinnorna underkläder utan hade bara en lång kjol på bara kroppen.

Och där hängde hon med ena benet upp i vädret, med kjolarna nerhasade och hela härligheten exponerad , hon var totalt hjälplös.

Ville som var i närheten, sysselsatt med att klyva veden, hörde ett skrik. Ville som var ungkarl stod där chockad av synen utan att komma sig för att göra någonting, vilket fick Susanna att med sin höga, gälla stämma ropa åt Ville

"Vad står du där? Har du inte sett en fitta förr, inte biter den om du tror det."

Varefter Ville med en. vad man förmodar, skammens rodnad på kinderna gick Susanna till undsättning.


Möte i bärskogen

Britta hade hittat ett bra bärställe i skogen. Hon gick där nerböjd, ivrigt plockande av bären. Djupt försjunken i sitt arbete märkte hon inte att hon fått konkurens om bären av en björn. Den var också fullt sysselsatt med att mätta sin hungriga mage utan att märka att Britta kom närmare. Inte förrän de stod på varsin sida om samma bärdignande tuva fick dom syn på varandra.

Björnen blev skrämd av Britta, ställde sig på bakbenen och gav till ett rytande. Britta som hade kalla nerver reste sig upp, drog upp kjolarna och skrek

"Har du inte sett en fitta förr, så nu får du se den."

Björnen som tydligen inte hade sett en sådan förr, lade ena labben över ögonen och verkade skämmas över vad han såg varvid han vände om och lufsade iväg med ett rytande.

Britta, hon vände om och sprang för allt vad hon förmådde hem. Jag råkade vara där när hon berättade historien och visade hur hon gjorde.

Jag förstår björnen, när hon stod där utan byxor med kjolarna uppdragna, det var ingen vacker syn.

Lassin Anttis akrobatiknummer

Lassin Antti hade på marknaden i Gällivare sett en vig man som satte båda benen bakom nacken.

En kall vinterdag skull Lassin Antti med häst och skrinda hämta hem hö från en ströäng långt från hemmet. När han satt där på kuskbocken längst fram på höskrindan kom han att tänka på akrobaten på marknaden. Lassin Antti hade lång väg att färdas och medans han satt där ensam på kuskbocken fick han för sig att göra likadant som akrobaten. Efter en viss möda fick han ena benet och efter mycket möda fick han även det andra benet bakom nacken också, och där satt han och hur han än försökte och jobba så var det omöjligt att komma loss ur saxgreppet.

Under tiden hade hästen, som var gammal och van vid vägen gått i sakta mak till ströängen, vänt och lunkat hem i sin egen takt. Sent på eftermidagen kom hästen hem med tom skrinda men med Lassin Antti stelfrusen på kuskbocken hjälplös i ett saxgrepp. Gårdsfolket kunde bära in Lassin Antti i pörtet, tina upp honom och sedan befria honom från greppet. Även denna gång klarade han livhanken.


Tidigare inlägg
RSS 2.0