Tores hemsida

 

Under Albert Falks ledning fick jag lära mig skulptering i is och snö, och det var tydligen så pass lyckat att jag fick förtroendet att utföra is och snö skulpturer på Vassara torget, med bland annat draken ”IGOR” som utformades till rutschbana. Den största utmaningen var ändå att ta sig an visningsväggen på Vassara vattenverk.

 

 

På väggen med måtten 6x8 meter skulle man visa vattnets väg från brunnarna i Sarkasvaara till konsumenterna i Gällivare, Malmberget och Koskullskulle. Alla brunnar, pumpstationer, vattenverket och ledningar skulle tillverkas något så när skalenligt och förses med driftsbelysning, alla dessa modeller tillverkade jag på min arbetsplats, men jag måste sköta mina ordinarie sysslor också. I alla takarmaturer i vattenverket målade jag Lapplands symbolerna, byarna med kommunalt vatten fick sin byasymbol och sitt namn målat i väggarmaturerna.

 

 

 

Själva väggmålningen som visade de tre samhällena under fyra årstider, det är en mäktig syn. Den målningen utfördes i huvudsak av den duktige konstnären Ulla Vikman, med hjälp av Lars Dyrlind. En ljusslang som är infälld i väggen och går från brunnarna via pumpstationerna till vattenverket och därifrån ut till distributionsnätet ut till samhällena. Visning av ”Vattnets väg” kan beställas av kommunen, där verkets personal visar och berättar om flödet.

Fler bilder från vattnets väg finns här.

 

Hösten 09 blev jag åter engagerat i projektet med att göra revideringar efter ombyggnader, samtidigt konstruerade jag den omöjliga vattenventilen, där en vattenventil fritt hängande i luften spolar vatten ner i bassängen. Annars fördriver jag dagarna i snickeboa på Enen, jag har aldrig haft så nära till jobbet som nu, bara tvärs över gatan. Det har blivit många skohorn, Hälge-figurer, räfsor, lie orvar, vandringsstavar, smörknivar och örhängen som har blivit tillverkade.

 

 

 

Det är med glädje som man går till jobbet och träffar dessa likasinnade och positiva människor. Nisse, han är först på plan, det är han som ser till att kaffepannan är varm. Arne, våran ledare, det är han som ser till att allting fungerar på verkstan, han ställer upp om någon behöver hjälp att lösa tekniska problem. Karl Otto, skådespelaren som gärna drar historier på norska, en skicklig knivslöjdare som gärna ställer upp där man behöver hjälp. Väinö, en idog och noggrann slöjdare av knivar, kosor med beninläggningar och fin gravyr. Helmer Vasaiten som lärde sig snabbt knivslöjdens svåra konst, med Karl Otto som lärare. Sigurd, möbelsnickaren som kommer med en trave virke på axeln på morgonen och går hem på kvällen med en möbel under armen.

 

Inte att förglömma den pensionerade civilförsvarsmistern den bullrige Bosse som utför sina konstiga konstruktioner med ett enormt självförtroende. Hermansen, värkbruten men en glad prick. Börje från Sarvis drar gärna en historia dom gångerna han är på plats. Porjusbon vars namn jag inte kommer på just nu tillverkar kosor i en rasande fart, väl avvägda bruksföremål.

 

Att bo i en lägenhet skulle inte fungera för mig om jag inte hade detta andningshål, att göra någonting med händerna, en social samvaro med likasinnade, är för mig är det ett måste. Jag får inte glömma min läromästare Karl Andersson, han övertalade mig till att börja slöjda. Det var han som lärde mig att snida och tälja skohorn, vandringsstavar och instrument.

 

 

Jag tillverkade två stycken ”Pottoliner”, Mandolinsträngat instrument av en potta, därav namnet, den ena skänkte jag till Soutujärvi Hembygdsförening den andra är i privat ägo. Ett ensträngat Psalmotikon skänkte jag till Hembygdsföreningen, den andra är i min ägo.

 

 

Trolltrummor var populära dessa tillverkade jag i den sydsamiska och den nordsamiska modellen, men svårigheten att få rätt material gjorde att jag slutade med tillverkningen. Även faner Kontar och tunnor för handarbeten var populära föremål, alla dessa föremål fick motiv som jag glödritade på.

 

 

Att lyssna på en historia , leva sig in i den så att man kunde teckna en bild eller en serie bilder av berättelsen samt skriva ner det så att man får en berättelse i serieform var roligt att göra. Släkt forskningen tar ju också sin tid, under årens lopp har jag samlat på mig forskningsmaterial av sex stycken släktforskare som jag nu har sammanställt i ett släktträd på datorn.

Fler bilder på Tores konstverk finns här.

Så randades då dagen då allting skulle igång. Från arbetsförmedlingen kom Per Ivan Hjärpe för att ta emot den anvisade personalen . När gänget som bestod av fem man var samlat och presentationen avklarat fick vi en introduktion om gällande avtal, arbetstider, löner och skydds- och säkerhetsföreskrifter.

 

Det vi skulle sysselsätta oss med var skogsavverkning. Veckan före hade jag rekat området förberett och transporterat dit en rastkur. Våran huvudman var Gata-Park avdelningen som skulle förse oss med verktyg och motorsågar, men det visade sig att det var gamla utslitna sågar så att det blev mera skruvande än sågning. Men alla fick sin utrustning och startade avverkningen på anvisat område. Alla utom Artur, han hade jobbat på Vattenfall sa han och där var han van att man sågade ner allting och han vägrade att ta sågen om han inte fick såga ner allt. Jag försökte tala om för honom att man inte kunde kalhugga i ett skogsbestånd inne i samhället utan att vi måste gallra varsamt, en som man kallar Parkgallring. Men jag pratade för döva öron, han kvistade sig in under en stor kvistig gran och ordnade sig en rastplats, gjorde upp eld och där satt han. Det här pågick i flera dar, han gick ut från morgonsamlingen i rastkuren kröp in under granen och satt där.

 

Till slut pratade vi ihop med dom övriga huggarna att de fäller och apterar så får Artur kvista med yxa och det gick han med på , men ofta satt han under granen och mediterade och sa inte många ord om man inte frågade, ibland kände man nackhåren resa sig när man gick förbi utan att han svarade på tilltal. Men arbetena fortlöpte och vi fick andra arbetsuppgifter när avverkningen på området var slutförd. Slyröjning efter vägkanterna var ett arbete som även Artur kunde göra, fast han gjorde det med yxa, de andra i laget körde med röjsågar. Under våren och sommaren utökades personal styrkan med flera man att ta hand om.

 

Samtidigt var vi inte så väl sedda av kollektivet och facket, som menade att vi tar deras jobb vi var noga bevakade av vissa. Vårat gäng blev portade från Gata-Park verkstan av KG, chefen för avdelningen. Han påstod att vi stal deras verktyg och material, jag blev förstås stött och förbannad och skällde ut han efter noter, vi jobbade åt dem och med deras verktyg och eftersom vi har deras maskiner så måste vi ha tillgång till verkstan för att reparera dem. Framemot höstkanten fick vi ytterligare fler personal men jag fick också förstärkning och en kollega Jerry Lagerqvist, visst fick vi mer personal men nu var vi ju två om ledningen vilket underlättade. Samtidigt blev vi underställda personalavdelningen och fick vårat kontor vid ungdomsverkstan.

 

Vi hade folk från många yrkesgrupper varför vi kunde ta jobb av skiftande karaktärer, men det gällde för oss arbetsledare att själv kunna jobbet som man tog på sig, för den som blev tilldelad jobbet kunde ju mitt i allt få sin period och vara borta i flera veckor, då gällde det att flytta dit även icke yrkeskunnig personal som slutför det , och då gällde det att du själv är insatt hur det skall utföras.

 

När arbetsstyrkan utökades ytterligare så fick vi ihop ett lag med vana skogsarbetare då kunde vi ta på oss avverkningar och gallringar av kommunens skogsskiften. Vi knöt till oss Bo Lennart Söderström med sina skogsmaskiner för virkestransporter. Vi blev mer självständiga att med Skogsvårdsstyrelsens ledning bedriva avverkning och gallring och slyröjning. Vi tog även ut björkved till kommunens vedgård som vi kapade, klöv och travade in i vedgården. Att bränna tjära i en tunna var också något som vi provade på med mycket gott resultat. Ett bensinfat full med tjärgadd kunde man få ut 16 liter fullgod trätjära.

 

Vi fick stora omfattande jobb på vatten och avloppsverken i samhället och ute i byarna, de var jobb som pojkarna trivdes med, att komma ut från samhället samt att få dagtraktamente var ju ett tillskott till den dåliga lönen de fick. Deras lön var baserad på närvarotiden på jobbet, liten närvaro medförde lägre timpenning, högre närvaro medförde högre lön. Alla var ju inte så motiverade att jobba, de hade ju sina problem att brottas med, men det fanns riktiga yrkesmän också som det var en fröjd och se dem jobba. Man fick jämt vara på alerten med att söka nya objekt, samt planera och bereda, se till att det fanns material och verktyg och se till att man fick rätt man på rätt plats, så att beställaren var nöjd med arbetet, en nöjd beställare genererade ju fler jobb.

 

Arbetsområdet var stort från Nikkaluokta till Ritsem alltså hela kommun, så dagsresor på uppemot 50 mil för att se att arbetena flöt, var inte ovanligt. Men man utvecklades ju själv också, man var tvungen att ta på sig ganska invecklade jobb och klara av det, för att hålla igång en styrka på 15 man av skiftande yrkeskategorier.