Tores hemsida

För att lättare kunna flytta runt bland inläggen så finns nu hemsidan på:

http://toreaspebo.wordpress.com/

Av Carl-Erik Lantto

Nikun-Olli kallades han, Vad han hette i efternamn vet jag inte. Han var född och uppvuxen i Kiviniemi vid kalixälven där han bodde hela sitt liv. Ofta brukade han komma till Soutujärvibyarna och stanna några dagar, Vid dessa tillfällen fick han alltid nattkvarter i en av gårdarna i puoltikasvaara. Han var ganska kortväxt oxh så hade han ett spetsigt helskägg och såg faktiskt ut som en gråklädd tomtegubbe.

Vid ett tillfälle hade han varit i en av gårdarna, fått sig kaffe och pratat bort en stund. När han gått sin väg ställde sig frun i gården vid fönstret och såg Olli gå mot grinden. Hon muttrade några nedsättande ord om honom och började duka av bordet. En stund efter, öppnades dörren och Olli kom in, tittade på husbonden och sa: ”Din hustru talade illa om mig och jag varnar nu för följderna om det upprepas.”

En annan gång kom han till August Andersson som han alltid ville hälsa på när han kom till byn. Han fick en stol, satte sig och sade: ”Du ser bekymrad ut, har det hänt något?” August talade om att han råkat tappa sin vigselring när han hämtade en börda spisved från vedboden. Olli funderade en stund och så beskrev han, mycket noggrant, var August skulle söka mellan huggkubben och sågbocken. August gick till vedboden och ett par minuter senare kom han tillbaka, Han hade ringen på fingret. August hade väl talat om händelsen för någon, för det blev snart känt i bygden vilken bravad Olli uträttat.

Jag ska också berätta om en annan ganska svårförklarlig händelse som jag som 6-åring bevittnade: Det var sommar och mor hade plötsligt fått något slags eksem från hakan och ner på halsen och bröstet. När det dessutom var ovanligt varmt väder så blev det givetvis olidligt, Hon sade åt hembiträdet: ”Gå och försök få tag i Nikun-Olli; han har ju kommit till byn,” Hon gick, och kom efter en stund tillbaka tillsammans med Olli.

Han tittade på eksemet och så drog han fram sin kniv och började med bladet trycka på de värsta utslagen under det han mumlade och hummade något obegripligt. Jag var till en början lite rädd, men så såg jag att mor hade ett snett leende på läpparna och hembiträdet likaså. Till kvällen var klådan borta och efter några dagar även alla utslagen.

Sedan hade hon aldrig mer besvär med sitt eksem – inte förrän ca. Trettio år senare, då hon blev sjuk och togs in på lasarettet i Gällivare, men då låg hon i koma och var nog inte medveten om det. Hon dog samma natt.

Min farsa, Johan Erik född 1873, blev moderlös vid ett och ett halv års ålder och växte upp hos min morfar ”Skaulon Äijä”. Denna Skaulon Äijä återkommer i min farsas berättelser från sin barndom. Han var en märklig man på något sätt. Min far hade verkligen fina minnen från den tid han fick växa upp hos sin morfar. Han hade fått en väldig respekt för honom i många avseenden då han kunde saker som andra inte kunde, bland annat var han synsk. Han kunde se händelser som skulle ske i framtiden.

Förr i tiden hade man hästarna på skogsbete. Den stora hästflocken bestående av 30 – 40 djur från hela byn vandrade under somrarna från Kaitumälv och Kivijoki i norr till i närheten av Koskullskulle i söder. Detta var deras betesområde.

Så kom det sig att Skaulon Äijä hade en unghäst hemma därför att den inte följde med hästflocken utan åter vände hem gång efter annan, Skaulon Äijä gjorde många försök att få unghästen till de andra men alltid med samma resultat. Den kom hem efter några dagar i skogen. Unghästen kunde inte stanna hemma då man saknade foder åt den, all hö som växte på vallarna var avsedd till vinterfoder, så därför var det tvunget att ha hästarna på skogsbete.

Till sist härsknade Skaulon Äijä till och sa åt min farsa , som då var en liten pojke. Nu pojken skall vi ta hand om unghästen och när vi för den till skogen skall den inte återvända hem förrän vi hämtar hem den. De förde hästen till Silmikiskonmaa, ett berg intill byn där det finns ett stort stenblock. Vid den stannade man. Skaulon Äijä gjorde magiska rörelser, skrapade och gick runt stenen. Efter den proceduren lämnade de hästen vid stenblocket.

Man gick från byn och tittade till hästen ibland. Den gick och betade i terrängen runt stenen men återvände alltid till stenblocket där marken omkring var söndertrampad. Den stannade vid stenen tills man hämtade hem den på hösten.

Johan Erik hade en farbror som hette Ollan Antti, som var lite tafatt och låghalt. Antti var lättlurad men också flitig då han gick runt i byn och hjälpte bybor med ved, tillverkade redskap och dylikt.

Där Antti var, där samlades ungdomarna. En av dessa var Filppan Mikko, son åt iso Filppa. Mikko var också en duktig pojke då han hjälpte byborna med ett och annat.

Ollan Antti var en duktig innantill läsare och anlitade som sådan på bönemötena, som hölls i gårdarna i uppgjord turordning.

Man brände tjära till husbehov. Tjäran användes till inpregnera  båtar, kälkar, skidor m.m.

Under vinterföret körde man hem, de i förväg löstagna, tjärstubbarna till platsen för tjärdalen.

Under den på följande barmarksperioden klöv och späntade man tjärveden. Till saken hör att man sprängde de vresiga och sega tjärstubbarna med krut.

Tjärstubbs högen var framkörd och upplagd intill Parta Jussis notställning, där klyvning pågick. Detta hände på Soutuniemi. Filppan Mikko och Ollan Antti sysslade med sprängningen. Man borrade hål i stubben med navare, laddade i det borrade hålen med svartkrut och tände på. I avsaknat av krutstubin använde man Taula( från en björktjuka i strimlor skuren och torkat remsa som anbringas till krutet). Då remsan antändes i dess ena ände glödde den tills den nådde krut laddningen om den inte slocknade innan dess. Ibland blev väntan på detonationen något lång då man inte visste om glöden hade slocknat eller inte och när vågade man gå fram.

Filppan Mikko och Ollan Antti hade tänt på en stor spretig stubbe, var efter man hade tagit skydd bakom de båda intill stående förvaringsbodarna, Markuksen puoti och Jussin puoti ” dom står där än  idag på Soutuniemi”. Då väntan på smällen blev lång, ville den otålige Antti gå fram för att se om glöden hade slocknat. Filppan mikko och hans kompis varnade honom först att vänta. Till sist, lagom till den beräknade detonationen, släppte de fram Antti. Och detonationen kom då Antti hade nått fram och börjat ruska i den påtända stubben. Antti följde med stubben i famnen över not ställningen och landade i sjön en bit ut. Måhända var skämten som ungdomarna tog till mot Antti något grova ibland.

Antti, denne hjälpsamme man, besökte ofta Markuksen talo. Markus var en gammal ungkarl och hade Maja som hushållerska.

Markuksen talo hade ett stort pörte med stor öppen spis, bakom den öppna spisen var en järnspis placerad där Maja lagade maten. Vid dörren stod hyvelbänken och ovanför denna på takbjälkarna fanns snickarvirke på tork.

Antti hade lagd sig på hyvelbänken där han hade somnat med en blus under huvudet. Mikko och hans kamrat kom in och upptäckte den sovande Antti på hyvelbänken. De smög tillbaka till farstun och hämtade ett rep som hängde på en spik och återvände till den sovande Antti. Han sov djupt och utan att Antti eller Maja som pysslade vid spisen märkte något band de repet om Anttis ena ben, kastade repet runt takbjälken och hissade försiktigt upp Anttis ben så högt man kunde utan att han vaknade.

Då dofterna från Majas spis av nykokt kaffe når Anttis näsborrar vaknar han till och Maja hör skriket som från en stucken gris, Maja skyndar dit och ser Antti hängande i ena benet i repet runt takbiälken. Herre gud vad har pojkarna gjort skriker Maja. Jag skall slå ihjäl er skriker Antti, jag skall flå er levande. Men  innan han kom lös från repet var pojkarna i säkerhet. Men Antti lugnade ner sig när han fick dricka av Majas nykokta kaffe.

Vintern var ovanligt kall och lång, enligt sägen kunde man köra med häst över sjön på isen på midsommarafton. All sådd försenades, om man kunde så över huvud taget. Frosten kom tidigt och tog kornåkern innan den ens hade gått i ax, potatisblasten frös och det  vankades nödår över bygden, till och med den annars så fiskrika sjön gav dåligt med fångster. Byns äldsta  hade rådslag om vad som måste göras för att överleva den kommande hösten och vintern. Man tog ett beslut att till kalla Nåjden  Piili Einari till hjälp.

Så en dag kom Nåjden till Soutuniemi, där by kärnan var belägen på den tiden. Båda upp allt folk i byn, sa han, ta med alla båtar och följ mig. Och han ställde kosan mot Kukasjärvi där han steg i land på en udde. Byborna i sina båtar samlades runt udden och när alla var samlade ställde sig Piili Einari på en sten längst ut på udden, lyfte sina händer och gjorde några magiska rörelser och läste besvärjelser, då såg byborna hur fisken började strömma till och formligen kokade av fisk, då sade nåjden, ta nu för er så mycket fisk ni behöver. Och byborna grävde med sina fiskkontar, korgar, ja allt dom hade tillhands och fyllde sina båtar med fisk och fisken fortsatte att strömma till.

När båtarna var fyllda och aktiviteten med att gräva upp fisk hade avtagit frågade Nåjden, har nu alla fått vad de behöver? Och när man fick svaret att alla båtar var bräddfyllda med fisk så bad att han få låna en åra, vilket han fick från den närmaste båten, därefter tog han en sten och kastade han den i vattnet och stenen flöt. Han hoppade upp på stenen och paddlade över sjön, fram och tillbaka, framburen av fiskarna. När han gjort det sa han att nu far vi hem. Alla hade fått sin andel och kunde mota bort svälten från huset.

Den här historien har levt genom släktena och gamla människor berättade dem med sådant allvar att det måste ha funnits någonting att ta på i historien. Udden i Kukasjärvi fick namnet ”Einarin niemi” efter denna händelse och så heter den fortfarande i dag. Än idag när man ställer sig på udden kan man känna historiens vingslag, det är lätt att föreställa sig bilden av händelsen. Det går kalla kårar efter ryggbastet.

Tro och sägen för fångstmän.

Man trodde att fångsterna styrdes av det underjordiska. Det fanns sjöar som var ”Saivo”, de härskades av andarna . Puoltikasjärvi och Silkkijärvi var Saivosjöar. När man fiskade i dessa sjöar fick man inte tala om att man skulle fiska där för då blev man utan fångst. Man gick tyst ut till sjön, sköt ut båten och rodde utmed stranden runt sjön, som man skulle vara Saivo till lags, lade ut sina nät och då fick man stora fångster.

Men det fanns Saivosjöar som inte tålde att det fanns kvinnfolk med i fångstlaget, männen skulle vara finklädda med mössan avigt vänd. Saivo sjöarna hade sina fiskegudar i form av en sten eller något annat föremål som man skulle offra till. Puoltikasjärvi hade också sin seite, enligt sägen skall den finnas i udden vid bäck mynningen i form av en speciellt av naturen formad sten.

Då fiskaren hade gjort sina fångster i Saivo sjön upp sökte han seiten och lämnade han sin del av fångsten åt denna. Men den seite som härskade över sjön behövde inte stor andel av fångsten, bara man smorde in seiten med fiskens blod och fett. Men på alla sjöar skulle man uppföra sig rätt , man fick inte vissla i båten, ej heller svära eller göra några konster, för alla sjöar hade sina andar som gav fångster och man fick inte reta dessa.

När man skulle ut från stranden med båten måste man sno båten motsols när man vände fören på båten ut mot sjön. Samma gällde när man lade ut noten, man fick inte vända båten in mot notvarpet, det förde med sig dålig fiskelycka. I smyg skulle man föra hem sina fångster vare sig det gällde fisk eller annat vilt. Man fick inte berätta om sina fångster ens för sin bästa granne. För han kunde av avundsjuka förstöra hans fiskelycka. Om grannen av oförstånd råkade fråga, hur mycket fisk fick du? Så fick man aldrig säga mängden eller storleken på fångsten. Svarade man, så pass att det blev ett kok.

Illvilliga människor kunde även trolla eller ”kortta” dina fiskeredskap, man uttalade magiska ord. Det finns ännu i dagens upplysta samhälle, personer som lever naturnära och tror på ”kortto”, att en annan kan trolla fiskeredskapen så att man blir utan fångst. Frågar man dessa personer om fångsten, kan man få till svar att, när har en fångst man sagd hur mycket fisk han har fått, och då får man nöja sig med det svaret.

Efter sedan kristendomen kom till bygden kunde inte människan lämna sin hedniska tro utan vidare. Man litade på sina trollkarlar eller nåjder vid alla sorters sjukdomar hos människan och djuren. Samuli Paulaharju skriver i sin bok Ödebygdens folk, om dessa nåjder:

"De kunde sätta igång sjukdomar likaväl som han kunde stoppa dessa, han kunde mana fram varg, björn och ormar lika väl som han kunde tygla dessa. Han hade hela bygdens nyckel i sin hand med vilken han kunde styra allt, och han var mycket respekterat.

De hade sina egna leder där de for fram. De kunde fara genom luften i virvel vindar, vilka då sades vara” nåjdan puska ”. Enligt gammal folktro, om man såg en virvelvind som kom emot så skulle man sätta stål emellan sig och virvelvinden , då skulle den ta en omväg och inte skada dig."

Men Piili Einari den stora nåjden i Piilijärvi hade sitt eget sätt att färdas. När de andra byborna redan på lördag for tillkyrkan i Jukkasjärvi på Anders mässan sa Piili Einari, nog är jag där när ni är framme. Först på morgonen Anders mäss dagen for han . han manade fram en varg från skogen och seglade på denna . Och i en stor snövirvel kom gubben sittande på en snöspade, framför församlingen. Och han for därifrån i en snövirvel så att man från snövirveln bara såg vargens brinnande ögon och gubbens tofsmössa.

I en snövirvel kunde Piilijärvi nåjden fara fram med en varg. Men i en luftvirvel kunde han kunde han sända iväg en stor martall till Lainio nåjdens notvarp, när de var oense om fiskevattnet. Och inte kunde Lainio nåjden göra någonting när han såg en stor martall komma på midsommardagens morgon, susande genom luften och skruvande i en cirkel och plumsa i Hotakanhauta, förstörande den bästa notvarpet.

Flygande for Piili Einari på den sista färden när tiden var inne. Han låg till kojs, ibland i flera dygn och då fick ingen röra vid honom, en gång lade han sig och manade sin gumma att inte röra vid honom, men gumman råkade röra vid honom med kvasten varvid gubben for upp och rusade till sjöstranden och från strand stenen for han upp i luften som en virvelvind for Piili Einari över sjön. Sedan dess sågs han inte till något mer. Endast på stranden syns ett fotavtryck på stenen. I Kukasjärvi finns vid en udde en sten som kallas Hukankivi som enligt sägen skulle vara den sten som nåjden hoppade ifrån, man ser ännu idag fotavtrycket. I Tervaskursu har man efteråt hittat människoben.

En annan stor Nåjd var Nietsakan Olli från Kiviniemi. När han tog bort onda andar från en lapp som hade fått dom på sig när han var i Norge och stal renar, men Olli fick de onda på sig och de snurrade runt honom som en renflock, där fick han det svårt då det dödas andar och de levandes stötte ihop. De jagade stackars Olli i vinternattens mörker över fjällen. De rev bort byxorna från honom ner de kom susande efter honom i en lång rad. Olli hade svårt att styra dem när de inte förstod varken Finska eller Lapska. Men i toppen av Tanelivaara visade han med armen mot Svappavaara , Siellä parempi ….siellä puorep. Och dit for de onda andarna i morgon gryningen och Olli blev kvitt dessa.

En gång hade Olli hamnad i Oträda med handlanden” Teppo” Stefan Johansson i Jukkasjärvi. Denne handlande hade sagt till Olli att ”du har ögon som liknar en björnunges”. Varvid Olli hade gen mäld att , men i kväll ser du bara med arslet . Innan det var kväll var Teppos ansikte så svullet  att han nära nog var blind. Nu fann han inte på bättre råd än att skynda sig till Olli i Alatermä för att förlika sig med honom. Där tog Olli honom i kaluven, slet honom i håret och ”nu lämnar vi det hän”. Och genast öppnades Teppos ögon, och han vaknade som ur en dröm och kunde ge sig iväg.

Nietsakan Olli var särskild skicklig i att syna och bota spikbölder , variga blemmor och bulor, stilla blod och lindra smärta i sår. Han blev ofta hämtat långa vägar för att bota sådana åkommor. Mor Filppas son hade en gång fått blodförgiftning i handen , det hade runnit blod och var ur såret på det sjuka stället –”men hade sonen gått till lasarettet hade han så skulle han mist handen" .

I Neitisuando hade Olli träffat en lapp som ville ”pröva tänder” med honom . Men lappen hade råkat illa däran. De hade kommit in på gården från alla håll och kanter och lappen hade sprungit omkring som jagad av djävlar och vargarna hade slitit sönder hans kläder i stycken. Bitar från hans renskinnspäls var utspridd över hela gården. Det blev rent av svårt för Olli att rädda lappen från vargarnas klor. Men efteråt önskade inte lappen ”pröva tänder” med Nietsakan Olli.

Det fanns  även andra kloka gubbar och gummor att tillgå om inte Olli var tillgänglig. Det fanns en del som hade ”helande hand” , en del viskade trollformler samtidigt som man strök det onda stället. Det fanns blodstillare. Bölder kunde botas på många sätt , man kunde bränna dom med krut, en del smorde med brännvin och strök bölden med en kopparslant. Men Nietsakan Olli spottade på kniv eggen och strök med den över bölden, och bölden försvann.