Nåjd – En naturläkare
Av Carl-Erik Lantto
Nikun-Olli kallades han, Vad han hette i efternamn vet jag inte. Han var född och uppvuxen i Kiviniemi vid kalixälven där han bodde hela sitt liv. Ofta brukade han komma till Soutujärvibyarna och stanna några dagar, Vid dessa tillfällen fick han alltid nattkvarter i en av gårdarna i puoltikasvaara. Han var ganska kortväxt oxh så hade han ett spetsigt helskägg och såg faktiskt ut som en gråklädd tomtegubbe.
Vid ett tillfälle hade han varit i en av gårdarna, fått sig kaffe och pratat bort en stund. När han gått sin väg ställde sig frun i gården vid fönstret och såg Olli gå mot grinden. Hon muttrade några nedsättande ord om honom och började duka av bordet. En stund efter, öppnades dörren och Olli kom in, tittade på husbonden och sa: ”Din hustru talade illa om mig och jag varnar nu för följderna om det upprepas.”
En annan gång kom han till August Andersson som han alltid ville hälsa på när han kom till byn. Han fick en stol, satte sig och sade: ”Du ser bekymrad ut, har det hänt något?” August talade om att han råkat tappa sin vigselring när han hämtade en börda spisved från vedboden. Olli funderade en stund och så beskrev han, mycket noggrant, var August skulle söka mellan huggkubben och sågbocken. August gick till vedboden och ett par minuter senare kom han tillbaka, Han hade ringen på fingret. August hade väl talat om händelsen för någon, för det blev snart känt i bygden vilken bravad Olli uträttat.
Jag ska också berätta om en annan ganska svårförklarlig händelse som jag som 6-åring bevittnade: Det var sommar och mor hade plötsligt fått något slags eksem från hakan och ner på halsen och bröstet. När det dessutom var ovanligt varmt väder så blev det givetvis olidligt, Hon sade åt hembiträdet: ”Gå och försök få tag i Nikun-Olli; han har ju kommit till byn,” Hon gick, och kom efter en stund tillbaka tillsammans med Olli.
Han tittade på eksemet och så drog han fram sin kniv och började med bladet trycka på de värsta utslagen under det han mumlade och hummade något obegripligt. Jag var till en början lite rädd, men så såg jag att mor hade ett snett leende på läpparna och hembiträdet likaså. Till kvällen var klådan borta och efter några dagar även alla utslagen.
Sedan hade hon aldrig mer besvär med sitt eksem – inte förrän ca. Trettio år senare, då hon blev sjuk och togs in på lasarettet i Gällivare, men då låg hon i koma och var nog inte medveten om det. Hon dog samma natt.
