Tores hemsida

För att lättare kunna flytta runt bland inläggen så finns nu hemsidan på:

http://toreaspebo.wordpress.com/

Av Carl-Erik Lantto

Nikun-Olli kallades han, Vad han hette i efternamn vet jag inte. Han var född och uppvuxen i Kiviniemi vid kalixälven där han bodde hela sitt liv. Ofta brukade han komma till Soutujärvibyarna och stanna några dagar, Vid dessa tillfällen fick han alltid nattkvarter i en av gårdarna i puoltikasvaara. Han var ganska kortväxt oxh så hade han ett spetsigt helskägg och såg faktiskt ut som en gråklädd tomtegubbe.

Vid ett tillfälle hade han varit i en av gårdarna, fått sig kaffe och pratat bort en stund. När han gått sin väg ställde sig frun i gården vid fönstret och såg Olli gå mot grinden. Hon muttrade några nedsättande ord om honom och började duka av bordet. En stund efter, öppnades dörren och Olli kom in, tittade på husbonden och sa: ”Din hustru talade illa om mig och jag varnar nu för följderna om det upprepas.”

En annan gång kom han till August Andersson som han alltid ville hälsa på när han kom till byn. Han fick en stol, satte sig och sade: ”Du ser bekymrad ut, har det hänt något?” August talade om att han råkat tappa sin vigselring när han hämtade en börda spisved från vedboden. Olli funderade en stund och så beskrev han, mycket noggrant, var August skulle söka mellan huggkubben och sågbocken. August gick till vedboden och ett par minuter senare kom han tillbaka, Han hade ringen på fingret. August hade väl talat om händelsen för någon, för det blev snart känt i bygden vilken bravad Olli uträttat.

Jag ska också berätta om en annan ganska svårförklarlig händelse som jag som 6-åring bevittnade: Det var sommar och mor hade plötsligt fått något slags eksem från hakan och ner på halsen och bröstet. När det dessutom var ovanligt varmt väder så blev det givetvis olidligt, Hon sade åt hembiträdet: ”Gå och försök få tag i Nikun-Olli; han har ju kommit till byn,” Hon gick, och kom efter en stund tillbaka tillsammans med Olli.

Han tittade på eksemet och så drog han fram sin kniv och började med bladet trycka på de värsta utslagen under det han mumlade och hummade något obegripligt. Jag var till en början lite rädd, men så såg jag att mor hade ett snett leende på läpparna och hembiträdet likaså. Till kvällen var klådan borta och efter några dagar även alla utslagen.

Sedan hade hon aldrig mer besvär med sitt eksem – inte förrän ca. Trettio år senare, då hon blev sjuk och togs in på lasarettet i Gällivare, men då låg hon i koma och var nog inte medveten om det. Hon dog samma natt.

Min farsa, Johan Erik född 1873, blev moderlös vid ett och ett halv års ålder och växte upp hos min morfar ”Skaulon Äijä”. Denna Skaulon Äijä återkommer i min farsas berättelser från sin barndom. Han var en märklig man på något sätt. Min far hade verkligen fina minnen från den tid han fick växa upp hos sin morfar. Han hade fått en väldig respekt för honom i många avseenden då han kunde saker som andra inte kunde, bland annat var han synsk. Han kunde se händelser som skulle ske i framtiden.

Förr i tiden hade man hästarna på skogsbete. Den stora hästflocken bestående av 30 – 40 djur från hela byn vandrade under somrarna från Kaitumälv och Kivijoki i norr till i närheten av Koskullskulle i söder. Detta var deras betesområde.

Så kom det sig att Skaulon Äijä hade en unghäst hemma därför att den inte följde med hästflocken utan åter vände hem gång efter annan, Skaulon Äijä gjorde många försök att få unghästen till de andra men alltid med samma resultat. Den kom hem efter några dagar i skogen. Unghästen kunde inte stanna hemma då man saknade foder åt den, all hö som växte på vallarna var avsedd till vinterfoder, så därför var det tvunget att ha hästarna på skogsbete.

Till sist härsknade Skaulon Äijä till och sa åt min farsa , som då var en liten pojke. Nu pojken skall vi ta hand om unghästen och när vi för den till skogen skall den inte återvända hem förrän vi hämtar hem den. De förde hästen till Silmikiskonmaa, ett berg intill byn där det finns ett stort stenblock. Vid den stannade man. Skaulon Äijä gjorde magiska rörelser, skrapade och gick runt stenen. Efter den proceduren lämnade de hästen vid stenblocket.

Man gick från byn och tittade till hästen ibland. Den gick och betade i terrängen runt stenen men återvände alltid till stenblocket där marken omkring var söndertrampad. Den stannade vid stenen tills man hämtade hem den på hösten.

Johan Erik hade en farbror som hette Ollan Antti, som var lite tafatt och låghalt. Antti var lättlurad men också flitig då han gick runt i byn och hjälpte bybor med ved, tillverkade redskap och dylikt.

Där Antti var, där samlades ungdomarna. En av dessa var Filppan Mikko, son åt iso Filppa. Mikko var också en duktig pojke då han hjälpte byborna med ett och annat.

Ollan Antti var en duktig innantill läsare och anlitade som sådan på bönemötena, som hölls i gårdarna i uppgjord turordning.

Man brände tjära till husbehov. Tjäran användes till inpregnera  båtar, kälkar, skidor m.m.

Under vinterföret körde man hem, de i förväg löstagna, tjärstubbarna till platsen för tjärdalen.

Under den på följande barmarksperioden klöv och späntade man tjärveden. Till saken hör att man sprängde de vresiga och sega tjärstubbarna med krut.

Tjärstubbs högen var framkörd och upplagd intill Parta Jussis notställning, där klyvning pågick. Detta hände på Soutuniemi. Filppan Mikko och Ollan Antti sysslade med sprängningen. Man borrade hål i stubben med navare, laddade i det borrade hålen med svartkrut och tände på. I avsaknat av krutstubin använde man Taula( från en björktjuka i strimlor skuren och torkat remsa som anbringas till krutet). Då remsan antändes i dess ena ände glödde den tills den nådde krut laddningen om den inte slocknade innan dess. Ibland blev väntan på detonationen något lång då man inte visste om glöden hade slocknat eller inte och när vågade man gå fram.

Filppan Mikko och Ollan Antti hade tänt på en stor spretig stubbe, var efter man hade tagit skydd bakom de båda intill stående förvaringsbodarna, Markuksen puoti och Jussin puoti ” dom står där än  idag på Soutuniemi”. Då väntan på smällen blev lång, ville den otålige Antti gå fram för att se om glöden hade slocknat. Filppan mikko och hans kompis varnade honom först att vänta. Till sist, lagom till den beräknade detonationen, släppte de fram Antti. Och detonationen kom då Antti hade nått fram och börjat ruska i den påtända stubben. Antti följde med stubben i famnen över not ställningen och landade i sjön en bit ut. Måhända var skämten som ungdomarna tog till mot Antti något grova ibland.

Antti, denne hjälpsamme man, besökte ofta Markuksen talo. Markus var en gammal ungkarl och hade Maja som hushållerska.

Markuksen talo hade ett stort pörte med stor öppen spis, bakom den öppna spisen var en järnspis placerad där Maja lagade maten. Vid dörren stod hyvelbänken och ovanför denna på takbjälkarna fanns snickarvirke på tork.

Antti hade lagd sig på hyvelbänken där han hade somnat med en blus under huvudet. Mikko och hans kamrat kom in och upptäckte den sovande Antti på hyvelbänken. De smög tillbaka till farstun och hämtade ett rep som hängde på en spik och återvände till den sovande Antti. Han sov djupt och utan att Antti eller Maja som pysslade vid spisen märkte något band de repet om Anttis ena ben, kastade repet runt takbjälken och hissade försiktigt upp Anttis ben så högt man kunde utan att han vaknade.

Då dofterna från Majas spis av nykokt kaffe når Anttis näsborrar vaknar han till och Maja hör skriket som från en stucken gris, Maja skyndar dit och ser Antti hängande i ena benet i repet runt takbiälken. Herre gud vad har pojkarna gjort skriker Maja. Jag skall slå ihjäl er skriker Antti, jag skall flå er levande. Men  innan han kom lös från repet var pojkarna i säkerhet. Men Antti lugnade ner sig när han fick dricka av Majas nykokta kaffe.

Vintern var ovanligt kall och lång, enligt sägen kunde man köra med häst över sjön på isen på midsommarafton. All sådd försenades, om man kunde så över huvud taget. Frosten kom tidigt och tog kornåkern innan den ens hade gått i ax, potatisblasten frös och det  vankades nödår över bygden, till och med den annars så fiskrika sjön gav dåligt med fångster. Byns äldsta  hade rådslag om vad som måste göras för att överleva den kommande hösten och vintern. Man tog ett beslut att till kalla Nåjden  Piili Einari till hjälp.

Så en dag kom Nåjden till Soutuniemi, där by kärnan var belägen på den tiden. Båda upp allt folk i byn, sa han, ta med alla båtar och följ mig. Och han ställde kosan mot Kukasjärvi där han steg i land på en udde. Byborna i sina båtar samlades runt udden och när alla var samlade ställde sig Piili Einari på en sten längst ut på udden, lyfte sina händer och gjorde några magiska rörelser och läste besvärjelser, då såg byborna hur fisken började strömma till och formligen kokade av fisk, då sade nåjden, ta nu för er så mycket fisk ni behöver. Och byborna grävde med sina fiskkontar, korgar, ja allt dom hade tillhands och fyllde sina båtar med fisk och fisken fortsatte att strömma till.

När båtarna var fyllda och aktiviteten med att gräva upp fisk hade avtagit frågade Nåjden, har nu alla fått vad de behöver? Och när man fick svaret att alla båtar var bräddfyllda med fisk så bad att han få låna en åra, vilket han fick från den närmaste båten, därefter tog han en sten och kastade han den i vattnet och stenen flöt. Han hoppade upp på stenen och paddlade över sjön, fram och tillbaka, framburen av fiskarna. När han gjort det sa han att nu far vi hem. Alla hade fått sin andel och kunde mota bort svälten från huset.

Den här historien har levt genom släktena och gamla människor berättade dem med sådant allvar att det måste ha funnits någonting att ta på i historien. Udden i Kukasjärvi fick namnet ”Einarin niemi” efter denna händelse och så heter den fortfarande i dag. Än idag när man ställer sig på udden kan man känna historiens vingslag, det är lätt att föreställa sig bilden av händelsen. Det går kalla kårar efter ryggbastet.

Tro och sägen för fångstmän.

Man trodde att fångsterna styrdes av det underjordiska. Det fanns sjöar som var ”Saivo”, de härskades av andarna . Puoltikasjärvi och Silkkijärvi var Saivosjöar. När man fiskade i dessa sjöar fick man inte tala om att man skulle fiska där för då blev man utan fångst. Man gick tyst ut till sjön, sköt ut båten och rodde utmed stranden runt sjön, som man skulle vara Saivo till lags, lade ut sina nät och då fick man stora fångster.

Men det fanns Saivosjöar som inte tålde att det fanns kvinnfolk med i fångstlaget, männen skulle vara finklädda med mössan avigt vänd. Saivo sjöarna hade sina fiskegudar i form av en sten eller något annat föremål som man skulle offra till. Puoltikasjärvi hade också sin seite, enligt sägen skall den finnas i udden vid bäck mynningen i form av en speciellt av naturen formad sten.

Då fiskaren hade gjort sina fångster i Saivo sjön upp sökte han seiten och lämnade han sin del av fångsten åt denna. Men den seite som härskade över sjön behövde inte stor andel av fångsten, bara man smorde in seiten med fiskens blod och fett. Men på alla sjöar skulle man uppföra sig rätt , man fick inte vissla i båten, ej heller svära eller göra några konster, för alla sjöar hade sina andar som gav fångster och man fick inte reta dessa.

När man skulle ut från stranden med båten måste man sno båten motsols när man vände fören på båten ut mot sjön. Samma gällde när man lade ut noten, man fick inte vända båten in mot notvarpet, det förde med sig dålig fiskelycka. I smyg skulle man föra hem sina fångster vare sig det gällde fisk eller annat vilt. Man fick inte berätta om sina fångster ens för sin bästa granne. För han kunde av avundsjuka förstöra hans fiskelycka. Om grannen av oförstånd råkade fråga, hur mycket fisk fick du? Så fick man aldrig säga mängden eller storleken på fångsten. Svarade man, så pass att det blev ett kok.

Illvilliga människor kunde även trolla eller ”kortta” dina fiskeredskap, man uttalade magiska ord. Det finns ännu i dagens upplysta samhälle, personer som lever naturnära och tror på ”kortto”, att en annan kan trolla fiskeredskapen så att man blir utan fångst. Frågar man dessa personer om fångsten, kan man få till svar att, när har en fångst man sagd hur mycket fisk han har fått, och då får man nöja sig med det svaret.

Efter sedan kristendomen kom till bygden kunde inte människan lämna sin hedniska tro utan vidare. Man litade på sina trollkarlar eller nåjder vid alla sorters sjukdomar hos människan och djuren. Samuli Paulaharju skriver i sin bok Ödebygdens folk, om dessa nåjder:

"De kunde sätta igång sjukdomar likaväl som han kunde stoppa dessa, han kunde mana fram varg, björn och ormar lika väl som han kunde tygla dessa. Han hade hela bygdens nyckel i sin hand med vilken han kunde styra allt, och han var mycket respekterat.

De hade sina egna leder där de for fram. De kunde fara genom luften i virvel vindar, vilka då sades vara” nåjdan puska ”. Enligt gammal folktro, om man såg en virvelvind som kom emot så skulle man sätta stål emellan sig och virvelvinden , då skulle den ta en omväg och inte skada dig."

Men Piili Einari den stora nåjden i Piilijärvi hade sitt eget sätt att färdas. När de andra byborna redan på lördag for tillkyrkan i Jukkasjärvi på Anders mässan sa Piili Einari, nog är jag där när ni är framme. Först på morgonen Anders mäss dagen for han . han manade fram en varg från skogen och seglade på denna . Och i en stor snövirvel kom gubben sittande på en snöspade, framför församlingen. Och han for därifrån i en snövirvel så att man från snövirveln bara såg vargens brinnande ögon och gubbens tofsmössa.

I en snövirvel kunde Piilijärvi nåjden fara fram med en varg. Men i en luftvirvel kunde han kunde han sända iväg en stor martall till Lainio nåjdens notvarp, när de var oense om fiskevattnet. Och inte kunde Lainio nåjden göra någonting när han såg en stor martall komma på midsommardagens morgon, susande genom luften och skruvande i en cirkel och plumsa i Hotakanhauta, förstörande den bästa notvarpet.

Flygande for Piili Einari på den sista färden när tiden var inne. Han låg till kojs, ibland i flera dygn och då fick ingen röra vid honom, en gång lade han sig och manade sin gumma att inte röra vid honom, men gumman råkade röra vid honom med kvasten varvid gubben for upp och rusade till sjöstranden och från strand stenen for han upp i luften som en virvelvind for Piili Einari över sjön. Sedan dess sågs han inte till något mer. Endast på stranden syns ett fotavtryck på stenen. I Kukasjärvi finns vid en udde en sten som kallas Hukankivi som enligt sägen skulle vara den sten som nåjden hoppade ifrån, man ser ännu idag fotavtrycket. I Tervaskursu har man efteråt hittat människoben.

En annan stor Nåjd var Nietsakan Olli från Kiviniemi. När han tog bort onda andar från en lapp som hade fått dom på sig när han var i Norge och stal renar, men Olli fick de onda på sig och de snurrade runt honom som en renflock, där fick han det svårt då det dödas andar och de levandes stötte ihop. De jagade stackars Olli i vinternattens mörker över fjällen. De rev bort byxorna från honom ner de kom susande efter honom i en lång rad. Olli hade svårt att styra dem när de inte förstod varken Finska eller Lapska. Men i toppen av Tanelivaara visade han med armen mot Svappavaara , Siellä parempi ….siellä puorep. Och dit for de onda andarna i morgon gryningen och Olli blev kvitt dessa.

En gång hade Olli hamnad i Oträda med handlanden” Teppo” Stefan Johansson i Jukkasjärvi. Denne handlande hade sagt till Olli att ”du har ögon som liknar en björnunges”. Varvid Olli hade gen mäld att , men i kväll ser du bara med arslet . Innan det var kväll var Teppos ansikte så svullet  att han nära nog var blind. Nu fann han inte på bättre råd än att skynda sig till Olli i Alatermä för att förlika sig med honom. Där tog Olli honom i kaluven, slet honom i håret och ”nu lämnar vi det hän”. Och genast öppnades Teppos ögon, och han vaknade som ur en dröm och kunde ge sig iväg.

Nietsakan Olli var särskild skicklig i att syna och bota spikbölder , variga blemmor och bulor, stilla blod och lindra smärta i sår. Han blev ofta hämtat långa vägar för att bota sådana åkommor. Mor Filppas son hade en gång fått blodförgiftning i handen , det hade runnit blod och var ur såret på det sjuka stället –”men hade sonen gått till lasarettet hade han så skulle han mist handen" .

I Neitisuando hade Olli träffat en lapp som ville ”pröva tänder” med honom . Men lappen hade råkat illa däran. De hade kommit in på gården från alla håll och kanter och lappen hade sprungit omkring som jagad av djävlar och vargarna hade slitit sönder hans kläder i stycken. Bitar från hans renskinnspäls var utspridd över hela gården. Det blev rent av svårt för Olli att rädda lappen från vargarnas klor. Men efteråt önskade inte lappen ”pröva tänder” med Nietsakan Olli.

Det fanns  även andra kloka gubbar och gummor att tillgå om inte Olli var tillgänglig. Det fanns en del som hade ”helande hand” , en del viskade trollformler samtidigt som man strök det onda stället. Det fanns blodstillare. Bölder kunde botas på många sätt , man kunde bränna dom med krut, en del smorde med brännvin och strök bölden med en kopparslant. Men Nietsakan Olli spottade på kniv eggen och strök med den över bölden, och bölden försvann.

Under Albert Falks ledning fick jag lära mig skulptering i is och snö, och det var tydligen så pass lyckat att jag fick förtroendet att utföra is och snö skulpturer på Vassara torget, med bland annat draken ”IGOR” som utformades till rutschbana. Den största utmaningen var ändå att ta sig an visningsväggen på Vassara vattenverk.

På väggen med måtten 6x8 meter skulle man visa vattnets väg från brunnarna i Sarkasvaara till konsumenterna i Gällivare, Malmberget och Koskullskulle. Alla brunnar, pumpstationer, vattenverket och ledningar skulle tillverkas något så när skalenligt och förses med driftsbelysning, alla dessa modeller tillverkade jag på min arbetsplats, men jag måste sköta mina ordinarie sysslor också. I alla takarmaturer i vattenverket målade jag Lapplands symbolerna, byarna med kommunalt vatten fick sin byasymbol och sitt namn målat i väggarmaturerna.

Själva väggmålningen som visade de tre samhällena under fyra årstider, det är en mäktig syn. Den målningen utfördes i huvudsak av den duktige konstnären Ulla Vikman, med hjälp av Lars Dyrlind. En ljusslang som är infälld i väggen och går från brunnarna via pumpstationerna till vattenverket och därifrån ut till distributionsnätet ut till samhällena. Visning av ”Vattnets väg” kan beställas av kommunen, där verkets personal visar och berättar om flödet.

Fler bilder från vattnets väg finns här.

Hösten 09 blev jag åter engagerat i projektet med att göra revideringar efter ombyggnader, samtidigt konstruerade jag den omöjliga vattenventilen, där en vattenventil fritt hängande i luften spolar vatten ner i bassängen. Annars fördriver jag dagarna i snickeboa på Enen, jag har aldrig haft så nära till jobbet som nu, bara tvärs över gatan. Det har blivit många skohorn, Hälge-figurer, räfsor, lie orvar, vandringsstavar, smörknivar och örhängen som har blivit tillverkade.

Det är med glädje som man går till jobbet och träffar dessa likasinnade och positiva människor. Nisse, han är först på plan, det är han som ser till att kaffepannan är varm. Arne, våran ledare, det är han som ser till att allting fungerar på verkstan, han ställer upp om någon behöver hjälp att lösa tekniska problem. Karl Otto, skådespelaren som gärna drar historier på norska, en skicklig knivslöjdare som gärna ställer upp där man behöver hjälp. Väinö, en idog och noggrann slöjdare av knivar, kosor med beninläggningar och fin gravyr. Helmer Vasaiten som lärde sig snabbt knivslöjdens svåra konst, med Karl Otto som lärare. Sigurd, möbelsnickaren som kommer med en trave virke på axeln på morgonen och går hem på kvällen med en möbel under armen.

Inte att förglömma den pensionerade civilförsvarsmistern den bullrige Bosse som utför sina konstiga konstruktioner med ett enormt självförtroende. Hermansen, värkbruten men en glad prick. Börje från Sarvis drar gärna en historia dom gångerna han är på plats. Porjusbon vars namn jag inte kommer på just nu tillverkar kosor i en rasande fart, väl avvägda bruksföremål.

Att bo i en lägenhet skulle inte fungera för mig om jag inte hade detta andningshål, att göra någonting med händerna, en social samvaro med likasinnade, är för mig är det ett måste. Jag får inte glömma min läromästare Karl Andersson, han övertalade mig till att börja slöjda. Det var han som lärde mig att snida och tälja skohorn, vandringsstavar och instrument.

Jag tillverkade två stycken ”Pottoliner”, Mandolinsträngat instrument av en potta, därav namnet, den ena skänkte jag till Soutujärvi Hembygdsförening den andra är i privat ägo. Ett ensträngat Psalmotikon skänkte jag till Hembygdsföreningen, den andra är i min ägo.

Trolltrummor var populära dessa tillverkade jag i den sydsamiska och den nordsamiska modellen, men svårigheten att få rätt material gjorde att jag slutade med tillverkningen. Även faner Kontar och tunnor för handarbeten var populära föremål, alla dessa föremål fick motiv som jag glödritade på.

Att lyssna på en historia , leva sig in i den så att man kunde teckna en bild eller en serie bilder av berättelsen samt skriva ner det så att man får en berättelse i serieform var roligt att göra. Släkt forskningen tar ju också sin tid, under årens lopp har jag samlat på mig forskningsmaterial av sex stycken släktforskare som jag nu har sammanställt i ett släktträd på datorn.

Fler bilder på Tores konstverk finns här.

Så randades då dagen då allting skulle igång. Från arbetsförmedlingen kom Per Ivan Hjärpe för att ta emot den anvisade personalen . När gänget som bestod av fem man var samlat och presentationen avklarat fick vi en introduktion om gällande avtal, arbetstider, löner och skydds- och säkerhetsföreskrifter.

Det vi skulle sysselsätta oss med var skogsavverkning. Veckan före hade jag rekat området förberett och transporterat dit en rastkur. Våran huvudman var Gata-Park avdelningen som skulle förse oss med verktyg och motorsågar, men det visade sig att det var gamla utslitna sågar så att det blev mera skruvande än sågning. Men alla fick sin utrustning och startade avverkningen på anvisat område. Alla utom Artur, han hade jobbat på Vattenfall sa han och där var han van att man sågade ner allting och han vägrade att ta sågen om han inte fick såga ner allt. Jag försökte tala om för honom att man inte kunde kalhugga i ett skogsbestånd inne i samhället utan att vi måste gallra varsamt, en som man kallar Parkgallring. Men jag pratade för döva öron, han kvistade sig in under en stor kvistig gran och ordnade sig en rastplats, gjorde upp eld och där satt han. Det här pågick i flera dar, han gick ut från morgonsamlingen i rastkuren kröp in under granen och satt där.

Till slut pratade vi ihop med dom övriga huggarna att de fäller och apterar så får Artur kvista med yxa och det gick han med på , men ofta satt han under granen och mediterade och sa inte många ord om man inte frågade, ibland kände man nackhåren resa sig när man gick förbi utan att han svarade på tilltal. Men arbetena fortlöpte och vi fick andra arbetsuppgifter när avverkningen på området var slutförd. Slyröjning efter vägkanterna var ett arbete som även Artur kunde göra, fast han gjorde det med yxa, de andra i laget körde med röjsågar. Under våren och sommaren utökades personal styrkan med flera man att ta hand om.

Samtidigt var vi inte så väl sedda av kollektivet och facket, som menade att vi tar deras jobb vi var noga bevakade av vissa. Vårat gäng blev portade från Gata-Park verkstan av KG, chefen för avdelningen. Han påstod att vi stal deras verktyg och material, jag blev förstås stött och förbannad och skällde ut han efter noter, vi jobbade åt dem och med deras verktyg och eftersom vi har deras maskiner så måste vi ha tillgång till verkstan för att reparera dem. Framemot höstkanten fick vi ytterligare fler personal men jag fick också förstärkning och en kollega Jerry Lagerqvist, visst fick vi mer personal men nu var vi ju två om ledningen vilket underlättade. Samtidigt blev vi underställda personalavdelningen och fick vårat kontor vid ungdomsverkstan.

Vi hade folk från många yrkesgrupper varför vi kunde ta jobb av skiftande karaktärer, men det gällde för oss arbetsledare att själv kunna jobbet som man tog på sig, för den som blev tilldelad jobbet kunde ju mitt i allt få sin period och vara borta i flera veckor, då gällde det att flytta dit även icke yrkeskunnig personal som slutför det , och då gällde det att du själv är insatt hur det skall utföras.

När arbetsstyrkan utökades ytterligare så fick vi ihop ett lag med vana skogsarbetare då kunde vi ta på oss avverkningar och gallringar av kommunens skogsskiften. Vi knöt till oss Bo Lennart Söderström med sina skogsmaskiner för virkestransporter. Vi blev mer självständiga att med Skogsvårdsstyrelsens ledning bedriva avverkning och gallring och slyröjning. Vi tog även ut björkved till kommunens vedgård som vi kapade, klöv och travade in i vedgården. Att bränna tjära i en tunna var också något som vi provade på med mycket gott resultat. Ett bensinfat full med tjärgadd kunde man få ut 16 liter fullgod trätjära.

Vi fick stora omfattande jobb på vatten och avloppsverken i samhället och ute i byarna, de var jobb som pojkarna trivdes med, att komma ut från samhället samt att få dagtraktamente var ju ett tillskott till den dåliga lönen de fick. Deras lön var baserad på närvarotiden på jobbet, liten närvaro medförde lägre timpenning, högre närvaro medförde högre lön. Alla var ju inte så motiverade att jobba, de hade ju sina problem att brottas med, men det fanns riktiga yrkesmän också som det var en fröjd och se dem jobba. Man fick jämt vara på alerten med att söka nya objekt, samt planera och bereda, se till att det fanns material och verktyg och se till att man fick rätt man på rätt plats, så att beställaren var nöjd med arbetet, en nöjd beställare genererade ju fler jobb.

Arbetsområdet var stort från Nikkaluokta till Ritsem alltså hela kommun, så dagsresor på uppemot 50 mil för att se att arbetena flöt, var inte ovanligt. Men man utvecklades ju själv också, man var tvungen att ta på sig ganska invecklade jobb och klara av det, för att hålla igång en styrka på 15 man av skiftande yrkeskategorier.

Berättelse som även är publicerad i Soutujärvi Hembyggdsblad.

Innan jag blir så här - att jag hör illa, luktar illa och ser illa, säger Tore Aspebo, vill jag berätta något av vad jag varit med om för hembygdsbladets läsare.

Som nybliven pensionär från sitt arbete i Gällivare Kommun, har Tore haft vänligheten att dela med sig av sina funderingar.

Hans hembygdsintresse är väl känt i bygden, då han under tiotals år arbetat aktivt med Soutujärvibygdens historia. Tore är alltjämt aktiv, nu i hembygdsföreningens styrelse.

Det känns konstigt att inte behöva engagera sig för brödfödan, men samtidigt är jag lite orolig för att kanske den nya "lönen" inte räcker till. Samtidigt dyker det upp minnesbilder om hur det en gång började - lite om privatliv och de första stegen ut i arbetslivet. Jag liksom alla andra på den tiden fick börja hjälpa till hemma med diverse sysslor redan innan skolåldern. Stående jobb för oss pojkar var att hugga ved och bära in vatten till hushållet och till ladugården från brunnen på gården. När vattnet sinade i brunnen på vårvintrarna, i regel i mars, fick vi dra in snö till ladugården i en bunke på en så kallad vattenkälke.

Till hushållet hämtade vi vatten från bäcken, om den var vattenförande, annars fick man tina snö även till hushållet. Vedhuggningen var för oss pojkar en mardröm, för huset var försedd med en vedspis som enda värmekälla där man eldade nästan dygnet runt. Det fanns även en öppen spis som man eldade i då det var extremt kallt ute. På lördag eftermiddag, efter skolan, var vi ålagda att hugga ved så att det räckte över söndan och det måste vara gjort före klockan 18. Efter det var det helg och då fick vi inte göra någonting av arbetskaraktär. Vi fick tvätta oss och klä oss i våra bästa kläder och vara lediga. Lördag kväll tillbringades ute med dom övriga ungarna.

År 1942 började jag i första klass i skolan med Emma Lantto som lärarinna, en bra lärarinna men snabb med pekpinnen att klippa till om vi gjorde ofog. I skolan gick det väl hyfsat för mig eftersom jag inte behövde gå om två år i samma klass. I andra klass hade jag samma lärarinna som i första.

Utöver sin familj och skolkamraterna fanns det en person i Tores grannskap som betydde mycket för honom under uppväxten. Tore fortsätter här sin berättelse:

Oskar Strand(1874-1953) eller Pikku Oskari, som namnet säger var han liten till växten, kanske 150-160 cm. Nenäsvaaran Oskari kallades han också och det tyder på att han kom från ödesmarksbyn Nenäsvaara, väster eller sydväst om Dundret vid Gällivare.

Oskar kom till Soutujärvibygden någon gång på 1930-talet som vandringsman. Han gick från by till by och från gård till gård och hjälpte till med gårdens sysslor mot mat och husrum.

Sent omsider hamnade han hos min farbror Adolf Filipsson eller Age som han också kallades i vardagslag och hans fru Margareta. Där blev Oskar väl mottagen och omskött. Han fick helt och rent på sig och blev en i familjen. Han hjälpte även här med gårdens sysslor.

Jag kommer ihåg Oskar som en mycket vänlig och varm människa. Ofta då han var på väg till Luspas affär, för att göra sina inköp av snus och halspastiller och kanske piptobak Tiger Brand åt min farmor Kajsa, fick jag följa med honom. Farmor bodde också hos Ages.

Oskars magiska kula

Många tandvärkar har Pikku Oskari trollat bort med hjälp av sin magiska mässingskula. Jag hade ofta tandvärk och då var goda råd dyra. Oskar som hade gåvan att bota, såg att kompisen led svårt av tandvärken. Då tog han fram smålandspungen, öppnade den och tog fram mässingskulan, som var ungefär 10-15 mm i diameter, tog en kaffekopp från skåpet, hällde i ungefär halva koppen med kallt vatten med skopan från vattenhinken.

Därefter satte han sig ner intill mig, lade kulan i koppen och tog morakniven ur slidan. Med kniven rörde han om i koppen, mumlade några besvärjelser och lade kulan mot min kind på det ömma stället och förde den runt. Jag kände hur värken släppte och jag somnade.

Oskar Strand dog hos Ages och är begravd på Soutujärvi kyrkogård. Varje vår planterar jag en vit blomma på hans grav för att hedra och minnas en gammal kamrat.

Hos tandläkaren

Osökt kommer tanken, hur fungerade tandvården när jag var ung, och varför hade jag så dåliga tänder? Så dåliga, att de gånger jag fick besöka tandläkaren så var det för att dra ut då det värkte. Det blev en eller flera åt gången och till sist alla.

Under barnaåren var min favoritdryck spenvarm mjölk. Så fort mor kom från ladugården med mjölken så ville jag ha ett glas och det drack jag med 2-3 sockerbitar om socker fanns hemma förstås. Efter detta brukade jag lägga mig. I tänderna fanns då lämplig grogrund för karies. Tandborstning var ett okänt begrepp, inte ens tandsköljning innan sänggåendet. Tandproteser var vanliga redan före tjugoårsåldern.

Ett tandläkarbesök som jag kommer ihåg hände under andra världskriget, 1943 eller -44. Jag hade åter haft tandvärk en längre tid, med inflamation som följd, värken var fruktansvärd. Hela käken var uppsvälld och huvudet var som en ballong. Till sist fanns inget annat att göra än att åka till tandläkaren. Men eftersom det inte fanns några bussförbindelser som gick att använda, återstod bara att ta taxi. Pappa gick till August Z Andersson som hade en av de få telefonerna i byn och beställde Uno Mickelssons taxi. Sent omsider kom Uno och vi stuvade in oss i bilen. Pappa satt framme hos Uno och jag i baksätet.

Eftersom det var min första bilresa var spänningen så stor att jag glömde tandvärken för ett tag. Vägen var smal och krokig med många smala träbroar över bäckar. Uno körde i sakta mak. halvvägs mötte vi en militärkolonn som var på marsch norrut, troligen mot den finska gränsen. Mötet blev vid en av de smala broarna. Då Uno såg kolonnen närma sig körde han åt sidan och stannade trots att han gott hade hunnit över. Han valde att stanna och sa åt pappa, vi har väl inte så bråttomt, för enligt bestämmelserna måste man lämna väg åt militärkolonner. Där stod vi medan militärbilarna passerade i gott och väl en timma. Under tiden hade spänningen släppt och jag blev åter varse om syftet med resan och började känna den bultande tandvärken.

Till sist kom vi iväg och nådde så tandläkaren, som efter en undersökning konstaterade att han inte kunde göra någonting, då käken var så svårt inflammerad. Han var ändå så vänlig att han ringde till lasarettet och iväg dit for vi med Uno som väntat på oss.

Vi fick vänta ett tag i väntrummet och där var spänningen så stor att tandvärken släppte. Jag viskade åt pappa, nu har jag ingen tandvärk mer, kan vi inte åka hem nu? Men innan pappa hann svara så öppnades dörren till mottagningen och jag blev kallad in. Jag placerades på en bänk och fick narkos. Det fick jag höra efteråt. Därefter blev jag opererad och fick dom trasiga tänderna utdragna. Färden hem kommer jag inte ihåg, för jag var så utmattad att jag sov hela vägen.

Skolan fortsätter

I klass tre och fyra hade jag Hjalmar Väste som lärare. Han var av den hårdföra typen, en gammal militär, och hans ord var lag, Och ve den som han fick ett ont öga till, den kunde drabbas av hans hårda nypor och nävar.

En gång föll jag i onåd hos honom. Vi fick hemläxa, vilket var obligatoriskt då. Vi fick lära oss att läsa utantill en psalmvers och räkna en lång rad med tal(matte). Jag han inte räkna alla talen och psalmversen gick knaggligt och rädd var jag att få stryk. På frågan varför jag inte hade gjort hemläxan svarade jag att jag inte hade hunnit och då såg jag hur han tände till. Han kom till min bänk. Jasså, du har inte hunnit, men jag ska nog lära dig. Och han klippte till med vänster hand där han hade ringen rätt över kinden och örat.

Gymnastiken med honom var rena militärdrillen. Man fick gå i givakt, armbågslucka, alla rörelser var på kommando. Vintertid utfördes gymnastiken på skidor. Alla som saknade egna skidor fick låna från skolan. Dessa förvarades uppställda i prydliga rader i skidstället mot magasinsväggen på skolgården. Övningarna började alltid med uppställning på skolgården i två led, med diverse övningar med bland annat lappkast. Och det var synd om den som inte hängde med, han blev straffad med att ställa sig först och spåra terrängen med ideliga uppmaningar att åka fortare. Väl framme vid målet, som ofta var Skaulo, Soutuniemi eller Haltiosarri, kunde man pusta ut, ångande av svett och helt utpumpad.

I fyran hade jag flera vikarierande lärare, bland andra Elsa Tornberg. Hon var modernare lärare är Väste. En annan vikarie var Ingrid Eriksson från Neitisuando. Hon var mycket omtyckt. Inte att förglömma Rosa Eriksson från Skaulo som var mycket för sång. Jag kommer ihåg en varm, solig vårdag då vi satt ute på backen utanför skolan och skulle sjunga allsång:Mandom mod och morske män, hette sången vi skulle sjunga. Flickorna som var lite frimodigare sjöng, men från grabbarna hördes bara mummel. Rosa blev arg till sist och läxade upp oss, men vad hjälpte det.

Då Ingrid kom tillbaka som vikarie för Rosa, fick hon höra om våra sångövningar. Hon tyckte att vi skulle visa för hela skolan vad vi kunde. Hon öppnade dörren till korridoren och ett fönster och sa, Nu, pojkar och flickor ska vi sjunga! Och vi sjöng så att det dånade i korridoren; det var ingen skönsång, men var så säkra, vi hördes. Nästa gång Rosa stod bakom katedern gav hon sura kommentarer, att då passade det att sjunga för Ingrid men inte för henne, och det blev samma vid nästa sånglektion, inte ett ljud från oss pojkar.

Jag kommer ihåg från betygsboken: Uppflyttas till klass 4, bör förkovra sig i välskrivning. Och visst minns jag att jag hade en ganska spretig handstil. Fröken Tornberg skickade mig till Emma Lantto för att låna något som hette lutningspapper. Det var ett papper med sneddragna streck, avsedda att placeras under skrivpappret så att det lyste igenom, detta för att få rätt lutning på bokstäverna. På så vis fick jag lära mig välskrivning.

I klass 4 hade jag lätt för matte eller räkning som det hette då. Jag var långt före dom andra i ämnet, och fick börja med femmans böcker innan skolavslutningen.

Teckningstävlingen

Året var 1945. I klass fyra utlystes en teckningstävling för Gällivares och Malmbergets skolor. Jag tecknade ett landskapsmotiv och blev trea i tävlingen och fick till pris en mapp med reproduktioner av svenska konstnärer och ett hedersomnämnande.

Till skolavslutningen insjuknade jag i röda hund och kunde inte vara med och ta emot priset. Jag fick dock hem priset med betygsboken. Uppflyttas till klass 5, betyg i teckning lilla a, kunde jag läsa i betygsboken.

I klass 5 fick jag en ny lärare vid namn Åke Berg. Han blev omtyckt och var duktig. Jag sålde en tidning, Såningsmannen som kom ut en gång varannan vecka och jag hade fem ex. att sälja. För det fick jag bonus och någon liten pryl. Åke Berg brukade köpa en tidning, annars var det svårt att sälja dom. Jag var blyg och hade svårt att prata för varan. Oftast stod jag i dörren och hade tidningarna framför mig så att de skulle se mitt ärende. Med darrande stämma frågade jag: Ska ni köpa? och fick jag ett nekande svar slank jag skamset ut.