Tore Aspebo minns (Del 7)
Tores berättelse fortsätter. I förra bladet berättade han om sin första kontakt med det fysiskt tunga skogsarbetet.
Det var ett hårt arbete för en inte fullvuxen pojke att försörja sig på. Jag fick slita ont för att klara matkostnaderna till kocklaget. Ett kocklag, som började fungera efter 2 veckor. Amanda Johansson (Pikku Manda) arbetade som kocka och Adolf Orrmalm var kockbas. Han hade till uppgift att sköta om inköpen av matvaror samt inkassera avgiften av lagmedlemmarna samt avlöna kockan.
Trots att jag försökte att ihärdigt arbeta och slita med Amasvaaras torrgranar så räckte inte den första lönen till den månadens matkostnader till kocklaget. Jag var skyldig kocklaget 1 krona. Min första lön gick på 124 kronor och matkostnaderna var en krona högre.
Fram mot vårvintern då jag lärde mig arbetet och fick skiften med bättre skog kunde jag klara matkostnaderna och resten av lönen lämnade jag hemma. Det var inte tal om att själv få behålla ens fickpengar. Men så hade de flesta unga det som bodde hemma då.
Kvällarna i skogskojan fördrevs med kortspel. VISST hette spelet som härskade. Biblioteket skickade boklådor till skogsarbetarlagen och jag läste mycket. Frans Rynbäck hade biblioteksfilial och där var jag en stadig kund. Jag lånade och läste allt som var tryckt.
Vi fick till laget en finländare vid namn Arvi Nurmi. Han hade deltagit i kriget mot Sovjet och var helt förstörd i nerverna. Han var starkt beroende av alkoholhaltiga drycker. En måndag morgon kom kan från byn med ”Ollin Villes” häst. Under hela färden hade han druckit rak- och hårvatten som han hade köpt i Allis Lanthandel. Mellan klunkarna hade han dragit kniv och hotat Ville till livet. Erik (Olofsson) Nejden hade en häst som var vida känd som snabbgångare och den hann upp Villes ekipage med Nurmi precis vid rätt tidpunkt. Då Ville såg Eriks häst närma sig bakifrån slängde han sig av släden och sprang Erik till mötes. Han berättade med andan i halsen vad hans gäst sysslade med. Erik som var en kraftkarl räddes inte för den knivbeväpnade Arvi. Han körde ikapp Villes ekipage, högg tag i Arvi och ruskade om honom samt tog hans kniv. Med tårar i ögonen lovade Arvi att inte göra så mer.
Framme vid kojan fortsatte Arvi att dricka sina doftande drycker. Han tog flaskan. Slog av halsen på den med kniven. Hällde innehållet i en kopp och drack ur. Vi tittade på vad han gjorde och var oroliga över vad som kunde hända på natten då vi låg och sov. Då Arvi vacklade ut för att pissa sa jag åt gubbarna att blöta fårskinnsfällen som vi sov under så att kniven inte går så lätt igenom. Det lättade upp stämningen något och vi kom överens om att turas om att vaka natten igenom för att hålla uppsikt på Arvi.
Då morgonen grydde skickade vi ut Arvi ur kojan och laget. Han tog sin ryggsäck, reppo, och gick längs hästspåret till Vettasjärvi och därifrån med buss till Gällivare. Jag träffade honom senare på ett café i Gällivare och han kände igen mig och kom till mitt bord. Jag var lite rädd att han hyste agg mot mig men så var det inte. Han tyckte det var ett småaktigt lag som inte tolererade honom som han var.
På våren, någon gång i april, då snön började tina avslutades huggningarna i så god tid att kuskarna hann köra allt hugget från skogen till avlägget vid Harrijoki. Huggarna fick då börja barka allt frodvuxet virke som virkesmätarna hade plockat undan ur massavedshögarna. Det var en härlig tid då vi fick stå och arbeta på avlägget på hårt underlag i den starka vårsolen. Att skala av barken på massavedsbitarna med en barkspade gav en hygglig dagsförtjänst.
