Tore Aspebo minns (Del 5)
År 1948 började jag skolan som vanligt efter sommarlovet i slutet av augusti. Jag började i sjätte klassen med Lennart Vikström som lärare. I september var det potatisupptagning i 2-3 dagar och jag fick ta lov från skolan för att hjälpa till med skörden. Lovet från skolan var inte dumt, men själva arbetet med upptagningen var tungt. Skolarbetet i övrigt under den tiden måste ha passerat lugnt eftersom jag inte har några speciella minnen från den tiden.
Inge Andersson från Lappeasuando och jag var mycket goda kompisar. Han hade något nedsatt syn och tydde sig till mig. Han bodde inackorderad hos August Andersson Lantto, sin farbror. En episod kommer jag ihåg. Viktor Olofssons gamla boningshus, byggt av timmer, stod där kälkbacken är idag. Där sades det att det spökade. Nedanför huset stod en hölada och gångstigen hem till mig gick mellan dessa byggnader. Det var kusligt att gå där under mörka höstkvällar(någon utebelysning fanns inte på den tiden). Ofta hände det att vi pojkar smög oss dit och skrämde förbipasserande. Speciellt om det var flickor som gick var vi inne i huset och drog igång tröskverket som Viktor hade stående där. O, jösses vilket liv det blev på flickorna som sprang, snubblande med andan i halsen och försvann hem till sig.
Vi var ett gäng pojkar som alltid samlades till gemensamma hyss. Vi hade tillverkat trägevär och med en äldre kamrat som härförare, genomförde vi krigsövningar. En mörk, sen höstkväll skulle vi genomföra mandomsprovet. Vi fick stå uppställda i led utanför det omtalade huset i sluttningen. Huset saknade fönster och delvis golv och kallades alltså spökhuset. Öppningen där dörrar och fönster suttit gapade mot oss. En och en skulle vi på ledarens order ta oss genom huset. In via ytterdörröppningen, genom huset och ut genom kammarfönstret på andra sidan. Själv stod han i farstun och skramlade med skrot för att skrämma oss. Under kammargolvet fanns en jordkällare som var öppen och för att klara den fick man krypa över de kvarvarande golvbjälkarna. Inge som inte kände till huset så väl ramlade ner i källaren. Jag kommer ihåg hans skrik av skräck, men ingen fick gå in och hjälpa honom, Han skulle ensam klara av sitt mandomsprov. han kom upp sent om sider, men hade mardrömmar efteråt.
Vintertid brukade vi ibland gräva fallgropar i snön under stigen genom byn. En gång hade vi grävt bakom "Vuollon Villes" ladugård i akt och mening att få en äldre gubbe från västra bydelen att ramla i, men det uppdagades i tid.
Via skolan fick de elever vars föräldrar räknades som "mindre bemedlade" kläder och skor. Då det var många i byarna som tilldelades utrustning under sin skolgång behövde man inte känna sig utpekad. Man förstår att det måste ha varit knapert med stora familjer på 10-12, ja ända upp till 18 barn och med ytterst få tillfällen till arbetsförtjänst. Nästan det enda var skogsavverkning som pågick från januari till april. Många fick sätta sig i skuld under arbetet för att klara matfrågan både i skogskojan och hemma. Man betalade maträkningarna då slutlikviden från skogsarbetet kom.
Våren 1949 slutade jag skolan. Därefter på våren och sensommaren var jag på mitt första arbete. Jag och pappa, tillsammans med en lantmätare, stakade ut sträckningen för de blivande fårstängslet mellan Vajolahti, Iso Nälkäjärvi och Alo Lompolo i Kivijoki. På hösten och våren därpå byggdes ett staket och på sommaren släpptes fåren från Skaulo och Puoltikasvaara in i stängslet för skogsbete. På hösten samlades fåren in och man hade fårskiljning på byavägen. Eftersom hela byavägen var inhägnad med stängsel var det enkelt att stänga in fåren för skiljning. Vid Viktor, i höjd med Edvins hus, fanns en grind som alltid var stängd på sommaren. Den som passerade fick öppna och stänga. O, ve, den som glömde stänga den. Då kom Viktor ut på bron och med mäktig stämma gjorde en påmind om skyldigheten. Nåväl, fåren skildes åt efter det märke som varje djur hade inskuret i öronen.
På hösten gick jag i fortsättningsskola i träslöjd i Skaulo i 6 veckor. Som gesällprov gjorde jag en kommod som var i tjänst hemma i åtskilliga år. Den hösten, 1949, var det meningen att jag skulle börja arbeta i skogen, men befanns ännu vara för liten till det. Därför fick jag gå hemma på tillväxt och grävde åkerdiken och röjde sly. På vintern högg jag ved bland annat åt "Jussan Sofia" till ett pris av 5kr kubikmetern. Jag sågade, klöv och kastade in i vedboden. Det blev en kubikmeter i veckan. På vintern försökte jag jaga ripor och ekorre med farsans långa enpipiga hagelgevär. Jag tog mig fram på skidor i skogen, men jag kommer ihåg att jakten gav klent resultat. Med tanke på dagens vapenlagar skulle det ha varit omöjligt för en 14-åring att fara ut ensam i skogen med ett gevär. Men då var det inte så märkvärdigt så många gjorde det.
