Tore Aspebo minns (Del 20)

Tore berättar fortsättningsvis om hur han föll i Malmbergsgruvan och bröt ena benet vid vristen. Efter 6 veckor i gips fick han en klack i gipset vid återbesöket.


Tore fortsätter:

Vid det första steget gick skadan upp igen med operation och spikning av de lösa benbitarna som följd. Ny sjukskrivning i nio månader. Väl på jobbet igen efter en tids rehabilitering fick jag börja med fältortsdrivning. Här var jag med om en skräckupplevelse i stigorten och den satt i ganska länge. Detta var kanske en bidragande orsak till att jag valde ett annat arbete senare. Detta hände: Jag hade drivit stigorten ungefär 35 meter upp, salvan var färdigborrad och jag klättrade med min dynamitvätska innehållande 20-25 kilo dynamit och färdigapterade tändhattar. Allt i samma väska som brukligt var. Väl uppe i stigorten ställde jag väskan på stegen. Då jag skulle kliva upp på stegen vickade den till och väskan föll ner 35 meter på berghögen. Mitt liv passerade revy då jag var säker på att laddningarna skulle detonera. Jag hörde dunsen medan jag tryckte mig mot stegen. Då explosionen uteblev, klev jag ner på darrande ben med kallsvetten rinnande. Nere på berghögen slet jag snabbt upp bunten med de färdigapterade tändhattarna ur dynamitväskan och såg att tändhattarna var buckliga och dynamiten söndermosad. På darrande ben gick jag till dynamitförrådet och hämtade ny laddning. Väl uppe igen var jag mycket försiktig då jag handskades med sprängmedlet.

 

Nåväl, allt slutade lyckligt eftersom jag skriver detta. Det inträffade många arbetsplatsolyckor med dödlig utgång vid den tiden i LKAB då flera arbetskamrater miste livet.

 

Min första bil, en folkvagn av 1956 års modell, köpte jag sommaren 1960 och på hösten 1961 slutade jag vid LKAB. Jag ville pröva på något annat igen – en säkrare arbetsplats framför allt.

Det blev skogen igen då jag började som brosslare (hjälplastare) åt Valdemar som körde Algots häst. Vi arbetade med körning i Sururova längs Vaikkojärvivägen. Vid Makkojoki stod vår barack och ett stall för hästen. Eftersom jag hade bil turades vi om att ligga kvar i baracken och sköta om hästen varannan natt så kunde den andre åka hem. Körningen varade i en månad, varefter jag deltog i timmerdrivningarna efter Torneälvsvägen vid Pirttilahti. Där pågick drivningarna i två säsonger. Sommarjobben bestod mest av hyggesrensning, gallring av skogsplantering, hyggesbränning, skogsstämpling samt uppröjning av transportvägar.

 

Jag kommer ihåg en episod då vi skulle hyggesbränna i ett område vid Äijäjärvi. Vid utloppet från sjön fanns en flottningsdamm med tillhörande koja, den var i privat ägo sedan flottningarna i Äijäjoki hade upphört och tillhörde en vittangibo. Kronojägare Roine Fergman (en stockholmsgrabb) som ledde hyggesbränningen sade, jag har sagt åt ägaren att flytta kojan till ett visst datum och det är inte gjort. Han kollade att kojan var tom, varefter han tände eld vid husknuten. Den brann ner samtidigt med bränningen av hygget.

 

Då jag började som huggare köpte jag min första motorsåg, en Homelite, vägande 7,8 kg. En blyklump om man jämför den med dagens lättviktare. Den var ändå motordriven, som man fällde, kvistade och kapade träden med. Då man jämför den med timmersvansen som jag började min skogliga bana med i min ungdom, underlättade den arbetet. Detta även, om den förde ett öronbedövande oväsen.

 

Jakten

Under min anställning i Domänverket jagade jag älg i tre älgjaktsområden mellan Torne- och Kalixälvar. Första året var jag med i ett lag med Albert Orrmalm och Bror Årholt. Under den andra jaktdagen sköt vi ett djur som föll på ett svårt ställe – i en bottenlös myr med några grästuvor. Men med långa störar som stöd kröp vi över den ganska breda myren. Med älgen fördelat på tre fick vi hämta köttet till fast mark och vidare till Pentinrovakojan vid Äijäjoki där vi hängde upp köttet. Morgonen därpå startade jag så pass tidigt från kojan att jag hann med Kirunabussen till Svappavaara, varifrån jag tog taxi. Den transporterade oss hem med köttet och mina jaktkamrater.

Jag har aldrig varit riktigt intresserad av älgjakten. Då jag jagade i lag med Oskar Eriksson gick vi ut från Aijäjärvikojan och jagade av ett område mot Pruniuksenpalo. Jag gick efter Oskar med geväret på ryggen och var allmänt ointresserad av jakten. Oskar sa att det inte var roligt att jaga med dig när du går med vapnet på ryggen. Tänk dig om det står en älg bakom granen där, inte hinner du få ett skott på den. Vänta, jag går och kollar, varpå jag gick en runda kring granen. Inte fanns där någon älg. Du har burit geväret i handen skjutklart helt i onödan. Efter den dagen gick vi inte i samma lag.

 

I nästa licensområde där jag deltog i jakten låg mycket otillgängligt mellan Koiravaara och Kalixälven – bakom eller öster om Piilitunaturi. Där fanns inga vägar, så vi fick gå in i området. Råkade man skjuta ett djur mitt i området var det bara att ta fram kartan och kolla vart det var kortast att gå med bördorna. Antingen till Parakkavägen, Vittangivägen eller till Piilijärvi. Vi var sex man i laget och hade en tilldelning på sex älgar och vi sköt alltid fullt. Det var alltså ett otroligt slit att få hem köttet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0