Tore Aspebo minns (Del 19)

Soutujärvi hembygdsblad nr 2 2006 avslutade Tore sin berättelse om militärlivet i Jägarskolan, Kiruna. Här fortsätter han om återinträdet i det civila livet igen.

 

Åter till arbetslivet

Samma dag som jag muckade från det militära ringde jag till LKAB och sökte jobb. Jag var välkommen att börja där på måndag.

 

Jag fick börja som hantlangare i långhålsborrning i Kaptensgruvan i Malmberget. Jag trivdes dock inte med arbetet, varför jag sökte jobb hos LKAB i Kiruna. 1957 flyttade jag till Kiruna och Luossavaaragruvan där jag fick börja med skutborrning i raslastningen med Hilding Eriksson och Holmfrid Egmalm. Därefter fick jag börja med strossborrning med ett kedjematat borraggregat. Eftersom orterna vette ut mot dagbrottet var det enbart torrborrning som förekom. Det är konstigt att jag inte fick stendammslunga av den dåliga arbetsmiljön.

 

Efter detta fick jag fortsätta att borra med en handhållen borrmaskin utan några som helst förkunskaper. Det blev många dråpliga situationer och livsfarliga sådana innan jag behärskade den något så när. Borrmaskinen var luftdriven liksom matarbenet som hade till uppgift att mata fram maskinen allt eftersom borren sjönk in i berget. Man skulle med matarbenets hjälp balansera och få lagom tryck bakom borren då man gjorde påhugg för borren. Jag slet som ett djur. hade man för mycket luft i matarbenet resulterade det i att borrmaskinen for upp i orttaket och när man lyckades med konststycket att balansera maskinen rätt då fäste inte borren, utan den dansade som den värsta steppdansör efter väggen. Med svetten rinnande kunde jag äntligen få fäste med borren. Borrdammet ur hålet fastnade i ansiktet och på kläderna, varför det var svårt att bli helt ren efter skiftets slut.

 

Med tiden lärde jag mig att köra maskinen och då arbetet betalades med pris per löpmeter borrhål kunde man komma upp i en förtjänst av 8 kronor i timmen.

 

Orterna som mynnade ut mot dagbrottet strossborrades under vintern då rasrisken var mindre. Kallt var det och min arbetskompis kom på den ljusa idén att börja elda med dynalit som brann med en blå låga och värmde bra.

 

Vi beodrades att på övertid en söndag skrota(rensa, bryta ner lösa stenblock) från bergväggen i dagbrottet hängande i en livlina 60-70 meter ovanför ortsulan. Arbetet var kusligt men måste göras. Sven Åhult och Hilding Eriksson bland andra ingick i arbetslaget. Vi bodde i en av ungkarlsbarackerna på Ön. Till jobbet åkte vi med spårvagn som utgick från lokstallarna. På spårvagnen fick man köpa Kirunas lokaltidning Norrlandsfolket.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0