Tore Aspebo minns (Del 13)

Tore fortsätter sin berättelse. Han har hunnit fram till början av 1950-talet.

 

På hösten började jag huggningen på kirunasidan av Kalixälven vid Lappeasuando, i s.k. Suksamaa. Jag åkte med Valdemar på hans motorcykel, en 150 cc Husqvarna, morgon och kväll ända till mitten av november. I fortsättningen låg vi över i Lappeasuando.

 

Vi bodde i byggnaden som numera(2001) är i värdshusets ägo på kirunasidan av älven. Det ordnades kocklag i utrymmena med Signe Brännvall(Torpan Signe) som kocka. Hon bodde med sin sambo Reino Mattila i köksdelens kammare. "Mattila", som han allmänt kallades, tycktes bevaka sin sambos förehavanden då hon kanske hade lite hyss för sig, Samboparet var begivna på drycker man blir glad av, men Signe skötte mathållningen mycket bra.

 

I laget där jag högg arbetade också vad jag kommer ihåg, Helge och Rudolf Lantto, Bror Åhult, Albert och Adolf Orrmalm och Evert Johansson. Birger Lantto var som vi kallade "mettän hihtaja", alltså lagbas och Folke Månsson kronojägare. Vi låg alltså veckorna i Lappeasuando från måndag till lördag och det ansågs barnsligt att åka hem mitt i veckan. Avståndet är ju annars bara 6 km mellan orterna.

 

Förutom vi som högg och var inkvarterade, ingick även kusken Frans Orrmalm, som skötte om virkestransporterna till älven med sin häst. Som brosslare(hjälplastare) hade Frans anställt sin systerson Ture Olofsson "Bellander" samt Axel Harju, som senare tog namnet Grantoft. I dagligt tal kallades han även för "Täränön Axeli" och var bördig som det hörs från Tärendö. Han hade anlänt till bygden redan på 1940-talet i samband med AK-jobben på vägbyggen. Axel var sambo med Ester Olofsson, "Torpan Esteri", syster åt Signe. De bodde i ett litet hus vid broänden på gällivaresidan av älven. Då fanns bara den gamla bron över vattnet som också är kommungräns.

 

Vintern 1954 hade det blåst ner mycket skog i södra Sverige och det var skriande brist på vana skogsarbetare. Vi i laget blev tillfrågade om vi var villiga att åka ner och det var tre i laget som anmälde sig, nämligen: Adolf Orrmalm, Evert Johansson och Jag. Vi hade dock ett förbehåll för att ta jobbet och det var att vi ville så långt söderut som möjligt. Vi blev erbjudna arbete i Fjällvedens revir utanför Nyköping i Södermanland. Vi antog det och skrev på ett två månaders kontrakt. Laila Dyrlind följde med som kocka.

 

Nerkomna inkvarterades vi i en barack med manskapsdel och matsal vid en bondgård. Arbetet innebar att ta vara på stormfällda träd, vilket var ett farligt arbete. Vi högg som vi vara vana vid att göra och apterade träden och la upp dem efter, för hästen, framkomliga öppningar i skogen. Men det vi inte visste var att vi inte fick aptera själva utan vi skulle rotkapa, kvista och gå vidare till nästa träd.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0