Tore Aspebo minns (Del 27)
Under Albert Falks ledning fick jag lära mig skulptering i is och snö, och det var tydligen så pass lyckat att jag fick förtroendet att utföra is och snö skulpturer på Vassara torget, med bland annat draken ”IGOR” som utformades till rutschbana. Den största utmaningen var ändå att ta sig an visningsväggen på Vassara vattenverk.
På väggen med måtten 6x8 meter skulle man visa vattnets väg från brunnarna i Sarkasvaara till konsumenterna i Gällivare, Malmberget och Koskullskulle. Alla brunnar, pumpstationer, vattenverket och ledningar skulle tillverkas något så när skalenligt och förses med driftsbelysning, alla dessa modeller tillverkade jag på min arbetsplats, men jag måste sköta mina ordinarie sysslor också. I alla takarmaturer i vattenverket målade jag Lapplands symbolerna, byarna med kommunalt vatten fick sin byasymbol och sitt namn målat i väggarmaturerna.
Själva väggmålningen som visade de tre samhällena under fyra årstider, det är en mäktig syn. Den målningen utfördes i huvudsak av den duktige konstnären Ulla Vikman, med hjälp av Lars Dyrlind. En ljusslang som är infälld i väggen och går från brunnarna via pumpstationerna till vattenverket och därifrån ut till distributionsnätet ut till samhällena. Visning av ”Vattnets väg” kan beställas av kommunen, där verkets personal visar och berättar om flödet.
Fler bilder från vattnets väg finns här.
Hösten 09 blev jag åter engagerat i projektet med att göra revideringar efter ombyggnader, samtidigt konstruerade jag den omöjliga vattenventilen, där en vattenventil fritt hängande i luften spolar vatten ner i bassängen. Annars fördriver jag dagarna i snickeboa på Enen, jag har aldrig haft så nära till jobbet som nu, bara tvärs över gatan. Det har blivit många skohorn, Hälge-figurer, räfsor, lie orvar, vandringsstavar, smörknivar och örhängen som har blivit tillverkade.
Det är med glädje som man går till jobbet och träffar dessa likasinnade och positiva människor. Nisse, han är först på plan, det är han som ser till att kaffepannan är varm. Arne, våran ledare, det är han som ser till att allting fungerar på verkstan, han ställer upp om någon behöver hjälp att lösa tekniska problem. Karl Otto, skådespelaren som gärna drar historier på norska, en skicklig knivslöjdare som gärna ställer upp där man behöver hjälp. Väinö, en idog och noggrann slöjdare av knivar, kosor med beninläggningar och fin gravyr. Helmer Vasaiten som lärde sig snabbt knivslöjdens svåra konst, med Karl Otto som lärare. Sigurd, möbelsnickaren som kommer med en trave virke på axeln på morgonen och går hem på kvällen med en möbel under armen.
Inte att förglömma den pensionerade civilförsvarsmistern den bullrige Bosse som utför sina konstiga konstruktioner med ett enormt självförtroende. Hermansen, värkbruten men en glad prick. Börje från Sarvis drar gärna en historia dom gångerna han är på plats. Porjusbon vars namn jag inte kommer på just nu tillverkar kosor i en rasande fart, väl avvägda bruksföremål.
Att bo i en lägenhet skulle inte fungera för mig om jag inte hade detta andningshål, att göra någonting med händerna, en social samvaro med likasinnade, är för mig är det ett måste. Jag får inte glömma min läromästare Karl Andersson, han övertalade mig till att börja slöjda. Det var han som lärde mig att snida och tälja skohorn, vandringsstavar och instrument.
Jag tillverkade två stycken ”Pottoliner”, Mandolinsträngat instrument av en potta, därav namnet, den ena skänkte jag till Soutujärvi Hembygdsförening den andra är i privat ägo. Ett ensträngat Psalmotikon skänkte jag till Hembygdsföreningen, den andra är i min ägo.
Trolltrummor var populära dessa tillverkade jag i den sydsamiska och den nordsamiska modellen, men svårigheten att få rätt material gjorde att jag slutade med tillverkningen. Även faner Kontar och tunnor för handarbeten var populära föremål, alla dessa föremål fick motiv som jag glödritade på.
Att lyssna på en historia , leva sig in i den så att man kunde teckna en bild eller en serie bilder av berättelsen samt skriva ner det så att man får en berättelse i serieform var roligt att göra. Släkt forskningen tar ju också sin tid, under årens lopp har jag samlat på mig forskningsmaterial av sex stycken släktforskare som jag nu har sammanställt i ett släktträd på datorn.
