Tore Aspebo minns (Del 4)
I de tre senaste hembygdsbladen har Tore berättat om sina minnen. Han fortsätter här med det fjärde avsnittet. Vi är flera som känner igen oss i Tores berättelse.
Vårterminen i femman fick vi åter en ny lärare, Lennart Vikström från Karungi, som jag hade förmånen att ha tills jag gick ut skolan år 1949. Till och från hade vi vikarierande lärare, bland annat en från Malmberget vid namn Pedersen. Men även Ingrid och Rosa som jag nämnt tidigare.
Det var under krigsåren. Det kom flyktingar i en jämn ström från Finland på väg söderut. De färdades till fots efter hästkärror. Vi skolbarn fick förmaningar av lärare och föräldrar att inte gå och störa dessa hemlösa, varför vi kröp intill staketet som omgärdade skolan och såg dessa arma människor. De var på flykt undan tyskarna som härjade och brände hus och byar som var i deras väg på sitt återtåg från Finland mot Norge. Och vem vet om inte även Sirkka, min fru, var med i karavanen? Nämnas kan att Sirkka var en krigsflykting, som barn inkvarterad i Dorotea i Västerbotten.
Skolarbetet fortsatte för min del. Sommaren 1947 var jag med på skolresan till Stockholm. Vi inkvarterades i Kungliga Tekniska Högskolan. Vi hade det knapert hemma så jag fick inga fickpengar med mig. Däremot fick jag lite föring, matsäck. I min unikabox hade jag smörgåsar och en flaska mjölk. Väl på tåget råkade jag tappa unikaboxen så att mjölkflaskan gick sönder. Jag tömde boxen i toaletten men rengjorde den inte, varför den luktade pyton hela skolresan. Av resan ned kommer jag ihåg den höga bron över Ångermanälven, som vi passerade under natten och läraren Lennart Vikström väckte oss, så att vi skulle se den fina utsikten.
Vi stannande en vecka i Stockholm och fick besöka museer, Skansen och Apberget. Det var en upplevelse att komma ut i en tät trafikerad stad och få en massa nya synintryck. Smakupplevelsen var nog när vi fick vaniljglass. Det var så gott att vi höll på att svälja tungan. Det kan man ju förstå. Vi som hade vuxit upp med gravsaltad fisk och kött vid högtidliga tillfällen. En gång tidigare hade jag fått smaka Tomtebrus, en lemonad ungefär som samarin men med fruktsmak.
Efter skolresan var det slåttertid och tänka sig, att från huvudstadens kullerstensgator ta på sig ”smärtingarna”, dåtidens gympadojor, och med räfsan på axeln sätta sig i båten och vid årorna så klart. Det var ju småpojkarnas jobb att ro båten. Ro över den närmare 3 km långa vattnet till Skaulo och gå därifrån till fots till Sattajänkkä 3 till 4 km. Slå och räfsa hö på gungfly, gå och ro hem till kvällen, för att återinge vid 5-tiden på morgonen upprepa samma procedur. Den slåttermyren tog ungefär en vecka att slå.
Höbärgningen fortsatte till Vihvelövuoma efter den nuvarande sträckningen av Vaikkojärvivägen. Då var det cykelstig som passerade slåttermyren. Vid myrkanten stod en torvkåta som vi samsades om under slåttern med omgivningens sorkar och andra smådjur. Renarna som också tagit kåtan i besittning som skydd mot väder och insekter fick dock maka på sig så länge slåttern pågick och vi behövde den for att övernatta i.
Då vi cyklade dit satt jag på pakethållaren på Valdemars cykel. Tvåhjulingen var tungt lastad med liar, räfsor, mat och annat som behövdes och därtill en passagerare, så det var mycket tungt. Jag fick också stiga av i uppförsbackarna och springa efter. Avståndet hemifrån till kåtan är ungefär 11 km.
Höbärgningen i Vihvelövuoma klarade vi av på 6 dagar. Därefter fortsatte slåttern på Liikavaara-Kulasjärvimyren som vi arrenderade av kronan och den tog ungefär 2-3 dagar att slå.
Kulasjärvi (ordet kulas används till att beskriva onormalt stora fiskar, Alfed Orrmalms anmärkning) har eller hade jättestora abborrar och gäddor och det var lätt att ta upp matfisk därifrån. Farsan berättade att den sjön är dubbelbottnad. En gång när han i sin ungdom då familjen ännu var liten, och han och morsan bärgade hö där, började åskmoln att torna upp sig och det började mullra långt borta. De skyndade sig att lägga ut nätet, som han alltid hade med sig i ryggsäcken. De hade fått upp så mycket storabborre i nätet att det nästan satt en i varje maska. Det blev så mycket fisk, att han blev tvungen att bära hem dem på natten och rensa och salta ner dem.
Efter Kulasjärvi började höbärgningen hemmavid, på vallarna och det var himmelskt att komma upp på hårt underlag och bo hemma och när tillfälle gavs smita ifrån till badstranden som ligger där bäcken från Poultikasjärvi rinner in i sjön. En mycket fin sandstrand och välbesökt. Bäcken full av stenbetting eller kivikala, som vi småpojkar fångade med en jutesäck. Vi hade efter bäcken vissa namngivna fångstplatser, apaja.
Det var svårt för oss pojkar att stanna i höbärgningen då vi hörde skrik och skratt från badstranden medan solen gassade från en klarblå himmel. Speciellt avundades vi de barn som inte hade kreatur hemma. De var ju hellediga hela sommaren.
Efter höbärgningen som slutade någon gång i mitten av augusti var det dags att börja hugga vinterbehovet av ved. Samtidigt började höstfisket då nätterna blev mörkare. Det var vi småpojkar som satt vid årorna när man for ut med båten, oftast hade vi näten ända ner i Kivijoki och dit rodde vi morgon och kväll (ca 7 km enkel väg). Vissa gånger överraskades vi av höststormar. Det hände flera gånger då vi kämpade i motvinden hela Kukasjärvi och vi skulle runda Huutuniemi, att jag och min medhjälpare inte orkade ro i den starka motvinden. Vågorna slog in i båten och då fick vi vända och ro in i Vajolahjti, lämna båten i Nililahti (viken norr om Huutuniemi) samt ta oss hem till fots därifrån.
