Tores hemsida

Utöver sin familj och skolkamraterna fanns det en person i Tores grannskap som betydde mycket för honom under uppväxten. Tore fortsätter här sin berättelse:

Oskar Strand(1874-1953) eller Pikku Oskari, som namnet säger var han liten till växten, kanske 150-160 cm. Nenäsvaaran Oskari kallades han också och det tyder på att han kom från ödesmarksbyn Nenäsvaara, väster eller sydväst om Dundret vid Gällivare.

 

Oskar kom till Soutujärvibygden någon gång på 1930-talet som vandringsman. Han gick från by till by och från gård till gård och hjälpte till med gårdens sysslor mot mat och husrum.

 

Sent omsider hamnade han hos min farbror Adolf Filipsson eller Age som han också kallades i vardagslag och hans fru Margareta. Där blev Oskar väl mottagen och omskött. Han fick helt och rent på sig och blev en i familjen. Han hjälpte även här med gårdens sysslor.

 

Jag kommer ihåg Oskar som en mycket vänlig och varm människa. Ofta då han var på väg till Luspas affär, för att göra sina inköp av snus och halspastiller och kanske piptobak Tiger Brand åt min farmor Kajsa, fick jag följa med honom. Farmor bodde också hos Ages.

Oskars magiska kula

Många tandvärkar har Pikku Oskari trollat bort med hjälp av sin magiska mässingskula. Jag hade ofta tandvärk och då var goda råd dyra. Oskar som hade gåvan att bota, såg att kompisen led svårt av tandvärken. Då tog han fram smålandspungen, öppnade den och tog fram mässingskulan, som var ungefär 10-15 mm i diameter, tog en kaffekopp från skåpet, hällde i ungefär halva koppen med kallt vatten med skopan från vattenhinken.

Därefter satte han sig ner intill mig, lade kulan i koppen och tog morakniven ur slidan. Med kniven rörde han om i koppen, mumlade några besvärjelser och lade kulan mot min kind på det ömma stället och förde den runt. Jag kände hur värken släppte och jag somnade.

 

Oskar Strand dog hos Ages och är begravd på Soutujärvi kyrkogård. Varje vår planterar jag en vit blomma på hans grav för att hedra och minnas en gammal kamrat.

 

Hos tandläkaren

Osökt kommer tanken, hur fungerade tandvården när jag var ung, och varför hade jag så dåliga tänder? Så dåliga, att de gånger jag fick besöka tandläkaren så var det för att dra ut då det värkte. Det blev en eller flera åt gången och till sist alla.

 

Under barnaåren var min favoritdryck spenvarm mjölk. Så fort mor kom från ladugården med mjölken så ville jag ha ett glas och det drack jag med 2-3 sockerbitar om socker fanns hemma förstås. Efter detta brukade jag lägga mig. I tänderna fanns då lämplig grogrund för karies. Tandborstning var ett okänt begrepp, inte ens tandsköljning innan sänggåendet. Tandproteser var vanliga redan före tjugoårsåldern.

 

Ett tandläkarbesök som jag kommer ihåg hände under andra världskriget, 1943 eller -44. Jag hade åter haft tandvärk en längre tid, med inflamation som följd, värken var fruktansvärd. Hela käken var uppsvälld och huvudet var som en ballong. Till sist fanns inget annat att göra än att åka till tandläkaren. Men eftersom det inte fanns några bussförbindelser som gick att använda, återstod bara att ta taxi. Pappa gick till August Z Andersson som hade en av de få telefonerna i byn och beställde Uno Mickelssons taxi. Sent omsider kom Uno och vi stuvade in oss i bilen. Pappa satt framme hos Uno och jag i baksätet.

 

Eftersom det var min första bilresa var spänningen så stor att jag glömde tandvärken för ett tag. Vägen var smal och krokig med många smala träbroar över bäckar. Uno körde i sakta mak. halvvägs mötte vi en militärkolonn som var på marsch norrut, troligen mot den finska gränsen. Mötet blev vid en av de smala broarna. Då Uno såg kolonnen närma sig körde han åt sidan och stannade trots att han gott hade hunnit över. Han valde att stanna och sa åt pappa, vi har väl inte så bråttomt, för enligt bestämmelserna måste man lämna väg åt militärkolonner. Där stod vi medan militärbilarna passerade i gott och väl en timma. Under tiden hade spänningen släppt och jag blev åter varse om syftet med resan och började känna den bultande tandvärken.

 

Till sist kom vi iväg och nådde så tandläkaren, som efter en undersökning konstaterade att han inte kunde göra någonting, då käken var så svårt inflammerad. Han var ändå så vänlig att han ringde till lasarettet och iväg dit for vi med Uno som väntat på oss.

 

Vi fick vänta ett tag i väntrummet och där var spänningen så stor att tandvärken släppte. Jag viskade åt pappa, nu har jag ingen tandvärk mer, kan vi inte åka hem nu? Men innan pappa hann svara så öppnades dörren till mottagningen och jag blev kallad in. Jag placerades på en bänk och fick narkos. Det fick jag höra efteråt. Därefter blev jag opererad och fick dom trasiga tänderna utdragna. Färden hem kommer jag inte ihåg, för jag var så utmattad att jag sov hela vägen.

 

Skolan fortsätter

I klass tre och fyra hade jag Hjalmar Väste som lärare. Han var av den hårdföra typen, en gammal militär, och hans ord var lag, Och ve den som han fick ett ont öga till, den kunde drabbas av hans hårda nypor och nävar.

 

En gång föll jag i onåd hos honom. Vi fick hemläxa, vilket var obligatoriskt då. Vi fick lära oss att läsa utantill en psalmvers och räkna en lång rad med tal(matte). Jag han inte räkna alla talen och psalmversen gick knaggligt och rädd var jag att få stryk. På frågan varför jag inte hade gjort hemläxan svarade jag att jag inte hade hunnit och då såg jag hur han tände till. Han kom till min bänk. Jasså, du har inte hunnit, men jag ska nog lära dig. Och han klippte till med vänster hand där han hade ringen rätt över kinden och örat.

 

Gymnastiken med honom var rena militärdrillen. Man fick gå i givakt, armbågslucka, alla rörelser var på kommando. Vintertid utfördes gymnastiken på skidor. Alla som saknade egna skidor fick låna från skolan. Dessa förvarades uppställda i prydliga rader i skidstället mot magasinsväggen på skolgården. Övningarna började alltid med uppställning på skolgården i två led, med diverse övningar med bland annat lappkast. Och det var synd om den som inte hängde med, han blev straffad med att ställa sig först och spåra terrängen med ideliga uppmaningar att åka fortare. Väl framme vid målet, som ofta var Skaulo, Soutuniemi eller Haltiosarri, kunde man pusta ut, ångande av svett och helt utpumpad.