Tore Aspebo minns (Del 16)
Tore har i tidigare hembygdsblad berättat om sin uppväxt i bygden och om de första kontakterna med arbetslivet. Flera läsare känner igen sig i Tores berättelser - det är bygdehistoria han framför. Han tycks ha en nästan outtömlig källa att ösa ur.
Till LKAB
Den 4 november 1954 började jag arbeta åt LKAB i Hermelinsgruvan i Malmberget, som växlare i utfarten, med Boden-Lasse som lokförare och arbetskamrat. Arbetet som växlare eller stövare, som man kallade oss unga, snabbfotade pojkar, som fick de här växlarjobben innebar, att man under arbetet satt längst fram på loket på den smalspåriga järnvägen nere i gruvan. Mitt arbete bestod nämligen i att jag skulle hoppa av loket under drift, springa snabbt fram till växeln framför om den var fellagd, kasta om den, ställa mig bredvid spåret och vara beredd att när loket kom lyfta upp höger ben och kliva upp på det minimala fotsteget och vidare ta tag i handtaget på strålkastaren och av bara farten hiva mig upp och sätta mig på den renskinnsklädda sitsen.
Eftersom man körde ut och in med malmsät och tomvagnar mellan gruvan och krossanläggningen måste tåget hålla bra fart. Detta gjorde att växlarens jobb var rätt så olycksdrabbat.
Kross- och sovringsanläggningen stod på nuvarande Tippsta, varför jag har varit med om att bygga Tippsta från grunden så att säga.
Några namn som jag kommer ihåg är Longmora gruvområde. Vidare är Gråbergs-Nisse och Blankis, som var skräddare eller basar av lägre rang. Gruvfogdar var Sven Forsmark och Åke Nordvall. Som nybakad gruvingenjör kom Martti Maliniemi(sedermera platschef i Leveäniemigruvan i Svappavaara) också dit. jag kommer så väl ihåg när jag såg honom första gången. Han var iklädd en halvlång skinnjacka, ridbyxor, ridstövlar och en vit hjälm. Skinnjacka hade för övrigt alla basar i gruvan.
Vad jag minns, var jag bland dom första i min generation som hade vågat lämna skogsarbetet och ta anställning i gruvan med en säkrare inkomst som följd. Vid den här tiden började nämligen skogen att tömmas på den yngre arbetskraften.
För min del hade jag blivit kallad till en s.k. mönstring i Gällivare Folkets hus. Detta inför min stundande militärtjänst. Jag sökte i första hand till Fallskärmsjägarna, i andra hand till Terrängtrupperna och i tredje till Jägarskolan i Kiruna. Jag blev placerad i den senare, i granatkastarplutonen. Idag ryser jag vid tanken på Fallskärmsjägarna, då jag numera knappast vågar ställa mig på en köksstol utan att få svindel.
