Myrslåtter skifte i Lettja.
Vi "Filppalaiset" har en samägd myrslåtter skifte i Lettja, vi är tre del ägare om skiftet vilket innebär att det var våran tur att slå myren vart tredje år.
Året var 1947, det var våran tur att de året bärga höet från myren. Pappa hade fått hjälp av Lennart Eriksson som slåtter karl att hjälpa oss med skörden. Vi startade tidigt på morgonen vid halv fem tiden för det var en dryg bit att färdas, första biten var att ro med båt från våran båtlänning till Skaulo udden, där fick man axla på bördorna, liar, räfsor, ryggsäckar med mat för dagen, kokkärl, mjölkhämtare och andra nödvändiga verktyg.
Sen gick färden till fots genom Skaulo och längst efter Sulajärvi fram till slåttermyren. Efter en kort rast började Valde, Axel och Lennart att slå med lien , till en början runt Hässjan (Saura) sen fortsatte man att slå sauranmaa alltså när området runt hässjan. Man slog gräset från två håll så att det bildades en sträng med hö. Sen var det dags för oss Haravamiehet (räfsarna) att räfsa höet till Lapphoille i så stora högar så att det blev en Fämmi. En fämmi är så mycket som man med hjälp av räfsan packade i hop och lyfte på axeln och bar till hässjan.
Dagen fortlöpte till sena kvällen, där efter gick och rodde vi hem, trötta efter dagen somnade man direkt efter maten, för nästa dag var det samma procedur igen, för oss tog det två långa dagar att bärga höet. Jag kommer så väl ihåg på första dagen fick jag hål i stöveln. I smyg rev jag upp hålet i stöveln i akt och mening att slippa hö bärgningen nästa dag, men den "gubben" gick inte jag var genom skådat för Lennart hade sett vad jag gjorde och berättade åt pappa om mina förehavanden, så det var att det var bara ta på sig "Smärttingarna" och ut på myran . Jag hatade myrslåtter, jag var väl lite Laiskan sitko, fortfarande går det kalla kårar efter ryggen när man kommer ihåg dessa vedermödor.
Året var 1947, det var våran tur att de året bärga höet från myren. Pappa hade fått hjälp av Lennart Eriksson som slåtter karl att hjälpa oss med skörden. Vi startade tidigt på morgonen vid halv fem tiden för det var en dryg bit att färdas, första biten var att ro med båt från våran båtlänning till Skaulo udden, där fick man axla på bördorna, liar, räfsor, ryggsäckar med mat för dagen, kokkärl, mjölkhämtare och andra nödvändiga verktyg.
Sen gick färden till fots genom Skaulo och längst efter Sulajärvi fram till slåttermyren. Efter en kort rast började Valde, Axel och Lennart att slå med lien , till en början runt Hässjan (Saura) sen fortsatte man att slå sauranmaa alltså när området runt hässjan. Man slog gräset från två håll så att det bildades en sträng med hö. Sen var det dags för oss Haravamiehet (räfsarna) att räfsa höet till Lapphoille i så stora högar så att det blev en Fämmi. En fämmi är så mycket som man med hjälp av räfsan packade i hop och lyfte på axeln och bar till hässjan.
Dagen fortlöpte till sena kvällen, där efter gick och rodde vi hem, trötta efter dagen somnade man direkt efter maten, för nästa dag var det samma procedur igen, för oss tog det två långa dagar att bärga höet. Jag kommer så väl ihåg på första dagen fick jag hål i stöveln. I smyg rev jag upp hålet i stöveln i akt och mening att slippa hö bärgningen nästa dag, men den "gubben" gick inte jag var genom skådat för Lennart hade sett vad jag gjorde och berättade åt pappa om mina förehavanden, så det var att det var bara ta på sig "Smärttingarna" och ut på myran . Jag hatade myrslåtter, jag var väl lite Laiskan sitko, fortfarande går det kalla kårar efter ryggen när man kommer ihåg dessa vedermödor.
Kommentarer
Trackback
