Bygdehistorier berättade av Frans Rynbäck 1990
Min farsa, Johan Erik född 1873, blev moderlös vid ett och ett halv års ålder och växte upp hos min morfar ”Skaulon Äijä”. Denna Skaulon Äijä återkommer i min farsas berättelser från sin barndom. Han var en märklig man på något sätt. Min far hade verkligen fina minnen från den tid han fick växa upp hos sin morfar. Han hade fått en väldig respekt för honom i många avseenden då han kunde saker som andra inte kunde, bland annat var han synsk. Han kunde se händelser som skulle ske i framtiden.
Förr i tiden hade man hästarna på skogsbete. Den stora hästflocken bestående av 30 – 40 djur från hela byn vandrade under somrarna från Kaitumälv och Kivijoki i norr till i närheten av Koskullskulle i söder. Detta var deras betesområde.
Så kom det sig att Skaulon Äijä hade en unghäst hemma därför att den inte följde med hästflocken utan åter vände hem gång efter annan, Skaulon Äijä gjorde många försök att få unghästen till de andra men alltid med samma resultat. Den kom hem efter några dagar i skogen. Unghästen kunde inte stanna hemma då man saknade foder åt den, all hö som växte på vallarna var avsedd till vinterfoder, så därför var det tvunget att ha hästarna på skogsbete.
Till sist härsknade Skaulon Äijä till och sa åt min farsa , som då var en liten pojke. Nu pojken skall vi ta hand om unghästen och när vi för den till skogen skall den inte återvända hem förrän vi hämtar hem den. De förde hästen till Silmikiskonmaa, ett berg intill byn där det finns ett stort stenblock. Vid den stannade man. Skaulon Äijä gjorde magiska rörelser, skrapade och gick runt stenen. Efter den proceduren lämnade de hästen vid stenblocket.
Man gick från byn och tittade till hästen ibland. Den gick och betade i terrängen runt stenen men återvände alltid till stenblocket där marken omkring var söndertrampad. Den stannade vid stenen tills man hämtade hem den på hösten.
