När Sven och jag mötte en björn - Ku met Svennin kansa kohtasimme karhun
Kevät kesällä met pruukasimme aina panna ulos ahvenen rysät, silloin ku ahven kutui.
På våren brukade vi ha mjärdar ute då när aborren leker.
Ja niin meillä oli tänä kevännäki, meillä oli rysä Niliojassa, Vajolahden perässä.
Det hade vi den här våren också, vi hade våran mjärde i Nilioja i Vajolahti.
Ilma oli kaunis ja pikku linnut lauloit ja visertelivat kevätillan hämärydessä, ku met lähimme kokemhan pyytyksia.
Vädret var vackert, små fåglarna sjöng och kvittrade i kvälls skymmningen, när vi gick ut och vittja mjärden.
Ryshän oli tullut isoja komeijta nylky ahvenia, met otimme kalat risu haarhan ja punnitimme niitä kädessä ja huuli hymyssä komeasta saalhista.
I mjärden fanns det stora fina aborrar som vi tog och trädde på en kvist klyka och vägde dom handen med ett förnöjsamt leende på läpparna över den fina fångsten.
Lähtimme kotia pitkin polkua. ku tulimme Viktorin lammas aitauksen ja aluimme kiipua yli sen, sillon se karhu vihelsi toisella puolen aita, kylle se silloin veri pysäintöi ja met seisuimme kuin naulattu maahan.
Vi började gå hemåt efter stigen , när vi kom till Viktors får stängsel och började klättra över den då visslade en björn på andra sidan staketet , blodet frös till is och vi stod som fastnaglade i marken.
Mutta kuin se ensi chokki löysäsi niin saaphat toishen suunthan ja silloin menhin ette rapa kaarsi peräässä.
När den första chocken släppte vändes stövlarna i motsatt riktning och det bar iväg så att dyn stod som en båge efter oss.
Met kiersimme Kaivolanton ja vaara polkua kotiin. Ahvenet meillä olhin jäänhet jonneki.
Vi rundade Kaivolantto och i full fart hem på stigen efter bergskanten. Aborrarna hade vi tappat bort någonstans.
Kuin met makasimme portthaila ja saalusimme kuin ajo härät ja silmät pyöreät kuin kulkuset ja sydän löi kuin lamphan sapara, ja ihmettelimme ette kuinka met pääsimme karhun kynsisstä.
När vi låg på bron och flåsade som kör renar och med ögonen som hästbjällror och hjärtat slog som en får svans, och förundrades över hur vi kom undan björnens klor.
Silloin Brori tulle, ja met aluimme muistellemhan meän karhu jutusta, silloin Brori ei saattanut piättä naurua.
I samma veva kommer Bror gående till oss, och med andan i halsen började vi berätta om vårat björn äventyr, men då kunde inte Bror hålla sig för skratt.
Se muisteli ette het olivat olhet Lanton Birgeringas ulkuna ja Birgerilla oli ollu hauli matkassa, met näimme ku te tulitte, silloin se Birgeri puhalsi haulin piiphon. Ja siinä se oli se karhu.
Han berättade att han och Birger Lantto var ute och han hade hagel geväret med sig, vi såg när ni kom och då blåste han i gevärs pipan. Det var björnen.
På våren brukade vi ha mjärdar ute då när aborren leker.
Ja niin meillä oli tänä kevännäki, meillä oli rysä Niliojassa, Vajolahden perässä.
Det hade vi den här våren också, vi hade våran mjärde i Nilioja i Vajolahti.
Ilma oli kaunis ja pikku linnut lauloit ja visertelivat kevätillan hämärydessä, ku met lähimme kokemhan pyytyksia.
Vädret var vackert, små fåglarna sjöng och kvittrade i kvälls skymmningen, när vi gick ut och vittja mjärden.
Ryshän oli tullut isoja komeijta nylky ahvenia, met otimme kalat risu haarhan ja punnitimme niitä kädessä ja huuli hymyssä komeasta saalhista.
I mjärden fanns det stora fina aborrar som vi tog och trädde på en kvist klyka och vägde dom handen med ett förnöjsamt leende på läpparna över den fina fångsten.
Lähtimme kotia pitkin polkua. ku tulimme Viktorin lammas aitauksen ja aluimme kiipua yli sen, sillon se karhu vihelsi toisella puolen aita, kylle se silloin veri pysäintöi ja met seisuimme kuin naulattu maahan.
Vi började gå hemåt efter stigen , när vi kom till Viktors får stängsel och började klättra över den då visslade en björn på andra sidan staketet , blodet frös till is och vi stod som fastnaglade i marken.
Mutta kuin se ensi chokki löysäsi niin saaphat toishen suunthan ja silloin menhin ette rapa kaarsi peräässä.
När den första chocken släppte vändes stövlarna i motsatt riktning och det bar iväg så att dyn stod som en båge efter oss.
Met kiersimme Kaivolanton ja vaara polkua kotiin. Ahvenet meillä olhin jäänhet jonneki.
Vi rundade Kaivolantto och i full fart hem på stigen efter bergskanten. Aborrarna hade vi tappat bort någonstans.
Kuin met makasimme portthaila ja saalusimme kuin ajo härät ja silmät pyöreät kuin kulkuset ja sydän löi kuin lamphan sapara, ja ihmettelimme ette kuinka met pääsimme karhun kynsisstä.
När vi låg på bron och flåsade som kör renar och med ögonen som hästbjällror och hjärtat slog som en får svans, och förundrades över hur vi kom undan björnens klor.
Silloin Brori tulle, ja met aluimme muistellemhan meän karhu jutusta, silloin Brori ei saattanut piättä naurua.
I samma veva kommer Bror gående till oss, och med andan i halsen började vi berätta om vårat björn äventyr, men då kunde inte Bror hålla sig för skratt.
Se muisteli ette het olivat olhet Lanton Birgeringas ulkuna ja Birgerilla oli ollu hauli matkassa, met näimme ku te tulitte, silloin se Birgeri puhalsi haulin piiphon. Ja siinä se oli se karhu.
Han berättade att han och Birger Lantto var ute och han hade hagel geväret med sig, vi såg när ni kom och då blåste han i gevärs pipan. Det var björnen.
Kommentarer
Trackback
